Sidor som bilder
PDF

varande nybyggaren, Erik Burman, står sig rätt bra, i synnerhet genom sitt timmermans- yrke, ty åkerbruket befattar han sig icke mycket med. På sina båtar har han en stor afsättning. Han kom"mer ibland, till helgerna om sommaren, med 4 å 5 stycken till kyrkoplatsen, och inom en liten stund är allt försåldt. Eljest göra många andra nybyggare i Arieplog äfven båtar; men den stora myckenhet af sjöar, som i denna socken finnas, gör, att åtgången är stark, och Lapparne, som ej sjelfva kunna göra båtar, måste köpa. Kaltisjaur ligger också midt i de nordliga Lapparnes kyrkoväg, hvarföre den derstädes boende nybyggaren är lägligast att anlita och hafva ombyte med. Han bygger bodar åt dem, dels der på stället, dels på kyrkoplatsen, dels annorstädes i skogen: och detta är det oskyldigaste och nyttigaste ombyte mellan Lappar och Svenskar. Som Lapparne icke hafva penningar, betala de med rehnar, och deraf har då nybyggaren sitt uppehälle samt äfven Lappen sin fördel. Erik Burman hade icke sin åt mig utlofvade båt färdig; men han tog och lemnade åt mig en annan, tillhörig hans bror, Benjamin Burman, hvars nybygge vi äfven skulle passera förbi. Denne har sitt nybygge vid en sjö, som heter Rappen, något drygare än 2 mil ifrån Kaltisjaur, troligen 2 och en half. I Jordeboken heta dessa nybyggen, det förra Långnäs, det sednare Löfnäs; men dessa namn äro alldeles okända i orten, utan man säger Kaltisjaur och Rappen. Från Kaltisjaur till Rappen var ingen väg. Ett så aflägset och enstaka nybygge som Rappen förmår icke hålla väg till kyrkoplatsen, och man kan, när det lider öfver Jul, icke mer köra dit med häst för den djupa snön, så framt icke året i allmänhet har ringa nederbörd. Man måste då endast ränna. Till Påskhelgen hade Benjamin med sin hustru rännt till kyrkan och på återfärden måst arbeta sig fram genom blutun (seblak) så kallas den genom töväder uppblötnade snön. Det är redan anmärkt, huru svårt det är att kom– ma i sådant före. Att vada blutun (på Lapska: seblakeb kallet) är ett talesätt, hvarvid man fäster begreppet om det svåraste och mödosammaste arbete. Sådant hade nu blifvit Benjamins lott, till hans stora harm och vedermöda, när han skulle återvända från Påskhelgen, ty ett töväder hade imellertid inträffat. Men hans arbete blef oss nyttigt; ty hans djupa skidspår (andörja) bar nu hästen och tjente oss till väg. Vi fastsurrade båten på släden, lade våra öfriga saker i båten, och så körde vi på natten. Tidigt om morgonen kommo vi på en sjö, vid namn Mersa, intill hvilken ett öfvergifvet nybygge ligger. Här var vid stränderna på somliga ställen löfskog, och ryporna underhöllo ett lifligt och gladt ljud i skogarna, ty det var nu skogsfogelns parningstid. Vår färd var rätt glad och munter; katecheterna, i synnerhet Lars Pehrsson, frågade mig om betydelsen af åtskilliga Bibelspråk, som de ej förstått, och namn på orter, som förekomma i Bibeln o.s.v. Vi samtalade under hela vägen, mest i religiösa ämnen. Sådant har alltid utgjort samtalet, hvar gång jag varit i res-sällskap med Lars Pehrsson. Men, bäst vi gingo fördjupade i vår discurs, brast isen för hästen, och han sjönk djupt ner i gyttjan uti en sank pöl. Vi hade redan hunnit till ändan af sjön, utan att märka det, ty äfven här var öfver allt en jemn och slät is; men det var ett högst sumpigt och farligt kärr, med många källdrag, som göra, att isen likasom undermineras, så att endast ytan liknar det öfriga; men den är tunn och osäker samt ligger icke omedelbart på vattnet eller gyttjan, utan det är luft imellan. Sådant slags is kallas skråfis. En sådan is är ganska farlig, och, när nu hästen kom på ett undermineradt ställe, brast det genast, och han for ned. Kanterna voro så höga, att det var omöjligt för honom sjelf att komma upp, och, hvad som var ännu värre, bottnen var så sank, att han endast med största ansträngning kunde få lös den ena foten efter den andra. Detta gjorde det äfven omöjligt för oss att kunna draga upp honom, hvilket vi väl på allt sätt försökte, än med tåg, än med att vinda upp honom på stänger – men förgäfves. Jag såg nu ej vidare någon utväg, utan trodde, att jag här skulle förIora min goda häst, som med mig plöjt så mången snödrifva och varit på mer än en äfventyrlig färd. Med magt stod saken icke att hjelpa; men genom råd blef det onda afhöjdt. Jag lät taga lös båten och kastade sedan släden ner i vaken, som var ansenligt lång, men smal, ty hästen hade i början gjort ifriga försök att komma upp, men dervid sträfvat längs källdraget, der endast skråfis fanns, som bröts undan för hans fötter. Åtsidorna fick man honom deremot icke gerna att försöka, ty iskanten var för hög, och, om han ock nådde upp med framfötterna, så satt deremot bakdelen ohjelpligt fast i gyttjan. Nu var min mening med slädan, att hästen skulle komma upp på den och derigenom räddas ur gyttjan, hvarefter jag hoppades, det nog skulle blifva råd att få upp honom. Slädarne här äro långa och flata med bräd-botten, utan några kanter, ty färdskrindan är lös, och man fäster den vid slädan med vidjor, när man vill begagna den. Denna utväg lyckades likväl icke strax. Hästen kom väl upp på slädan, men hejdade sig icke der, utan for med samma fart öfver på andra sidan åter ner i gyttjan. Då lät jag hugga en stång och lägga tvärs öfver vaken vid ändan af slädan. Hästen var nu utfrusen och utmattad, så att han ej vidare tycktes vilja eller mägta göra några bemödanden. Jag måste slå honom på det häftigaste, inan han vidare kunde förmås att försöka. Slutligen kom det dock dertill och lyckades denna gången, ty stången, som låg tvärs öfver vaken, hindrade honom att såsom förra gången fara öfver slädan, och nu fattade jag honom i grimman, ryckte honom åt sidan, och han kom upp. Detta var den största fara som Slompen varit uti: han skulle dock undkomma den, för att ännu med sin egare göra resor i Lappmarkens ödsliga skogar och, hvilket var ännu märkligare, ända till Stockholm en resa, som uppgick till 230 mil och skedde det följande året. Sedan vi på stället kört hästen varm, fortsatte vi resan med större försigtighet. En rännde alltid förut och undersökte vägen, så länge den gick öfver detta svåsa kärr. Icke långt ifrån kärret sågo vi på afstånd en stor myckenhet svarta foglar, som sutto öfver allt i träden. Vi trodde i början, att det var kråkor; men, när vi kommo närmare, fingo vi se, att det var tjädrar. De voro här församlade till en alldeles ovanlig myckenhet, som en hop kråkor eller kajor. Tjäderfogeln sluter sig icke tillsamman parvis, såsom rypan, och firar icke sitt biläger hvar som helst i skogen, utan den samlar sig till vissa bestämda orter, i större eller mindre myckenhet, och håller der sin conceptionslek, som kallas tjäder-hvin, förmodligen af ordet hvina, emedan tjädern dervid ofta hviner eller hvisslar. Här gäller den starkares rätt, ty tjädern håller sig icke till någon viss maka, utan vill hafva en serail af alla hönorna; men sådant åstadkommer naturligtvis ett häftigt krig 9). Såsom nu i Turkiet den äldsta prinsen af Ottomanniska huset blir Stor-Sultan, är också vanligtvis i tjäder-hvinet den äldsta tjädern Stor-IIerre, ty han är merändels den starkaste. Lyckligtvis kan han dock ej innesluta si"na frillor inom väggar och lås samt sätta väktare för dem. Hans serail är vidsträckt, och han kan ej se, hvad som passerar under hvart och ett träd: medan han slåss med en rival, kunna de öfriga hafva fritt spel. Jag har eljest aldrig varit på något tjäder-hvin och kan derföre icke beskrifva, huru der går till. Men jägaren stör som oftast

9) Quondam Cunnus maxime dira erat causa belli.

Horat.

« FöregåendeFortsätt »