försöka, ty iskanten var för hög, och, om han ock nådde upp med framfötterna, så satt deremot bakdelen ohjelpligt fast i gyttjan. Nu var min mening med slådan, att hästen skulle komma upp på den och derigenom räddas ur gyttjan, hvarefter jag hoppades, det nog skulle blifva råd att få upp honom. Slädarne här äro långa och flata med bräd-botten, utan några kanter, ty färdskrindan är lös, och man fäster den vid slädan med vidjor, när man vill begagna den. Denna utväg lyckades likväl icke strax. Hästen kom väl upp på slädan, men hejdade sig icke der, utan for med samma fart öfver på andra sidan åter ner i gyttjan. Då lät jag hugga en stång och lägga tvärs öfver vaken vid ändan af slädan. Hästen var nu utfrusen och utmattad, så att han ej vidare tycktes villja eller mägta göra några bemödanden. Jag måste slå honom på det häftigaste, inan han vidare kunde förmås att försöka. Slutligen kom det dock dertill och lyckades denna gången, ty stângen, som låg tvärs öfver vaken, hindrade honom att såsom förra gången fara öfver șlädan, och nu fattade jag honom i grimman, ryckte honom åt sidan, och han Detta var den största fara som Slompen varit uti: han skulle dock undkomma den, för att ännu med sin egare göra resor i Lappmarkens ödsliga skogar och, hvilket var ännu märkligare, ända till Stockholm en resa, som uppgick till 230 mil och skedde det följande året.

kom upp.

Sedan vi på stället kört hästen varm, fortsatte vi resan med större försigtighet. En rännde alltid förut och undersökte vägen, så länge den

1

gick öfver detta svåga kärr. Icke långt ifrån kärret sågo vi på afstånd en stor myckenhet svarta foglar, som sutto öfver allt i träden. Vi trodde i början, att det var kråkor; men, när vi kommo närmare, fingo vi se, att det var tjädrar. De voro här församlade till en alldeles ovanlig myckenhet, som en hop kråkor eller kajor. Tjäderfogeln sluter sig icke tillsamman parvis, såsom rypan, och firar icke sitt biläger hvar som helst i skogen, utan den samlar sig till vissa bestämda orter, i större eller mindre myckenhet, och håller der sin conceptionslek, som kallas tjäder-hvin, förmodligen af ordet hvina, emedan tjädern dervid ofta hviner eller hvisslar. Här gäller den starkares rätt, ty tjädern håller sig icke till någon viss maka, utan vill hafva en serail af alla hönorna; men sådant åstadkommer naturligtvis ett häftigt krig 9). Såsom nu i Turkiet den äldsta prinsen af Ottomanniska huset blir Stor-Sultan, är också vanligtvis i tjäder-hvinet den äldsta tjädern Stor-Herre, ty han är merändels den starkaste. Lyckligtvis kan han dock ej innesluta si'na frillor inom väggar och lås samt sätta väktare för dem. Hans serail är vidsträckt, och han kan ej se, hvad som passerar under hvart och ett träd: medan han slåss med en rival, kunna de öfriga hafva fritt spel. Jag har eljest aldrig varit på något tjäder-hvin och kan derföre icke beskrifva, huru der går till. Men jägaren stör som oftast

9) Quondam Cunnus maxime dira erat causa belli.

Horat.

här i landet denna lek. Man kan då så lätt komma åt att få skjuta, emedan tjädern, när han hviner eller hvisslar, hvarken ser eller hör något. Då springer man fram några steg och står alldeles stilla, ända tills han åter hviner, då man springer närmare och kan på detta sätt komma huru nära som helst. Men under mellanskofven måste man stå alldeles orörlig och får icke ens blinka med ögonen, ty då märker han det strax och flyger sin kos. Men, att menniskan står midt framför honom på öppna fältet, det bryr han sig icke om; han anser det kan hända för en stubbe. När man nu skjuter, bör man trycka af, medan han hviner, ty, om skottet icke träffar, sitter han ändock qvar, emedan han icke märkt det, och man får tillfälle att ladda om samt skjuta en gång till. Lars Pehrsson, af hvilken jag har dessa underrättelser om tjäder-hvinet, är en snäll skytt, och, som vi hade bössa med oss, så väntade jag, att han skulle bevisa sin skicklighet på någon af de här i parti församlade tjädrarna; men, då jag icke förmärkte något sådant tillämnas, ehuru vi farit förbi flera träd, der man varit i tillfälle att skjuta, sade jag slutligen till honom: "Skall du icke skjuta någon af de här?" "Ack, vi äro ju icke stadda i hungersnöd!" svarade han. Jag förundrade mig öfver detta svar, men yttrade ingenting. Sedan vi derefter farit ett godt stycke, utan att någon sagt något, sade slutligen Lars Pehrsson: "Jag undrar, om det skulle vara synd att skjuta en fogel på Söndag, i fall man vore i hungersnöd." Då först förstod jag svaret, som han

gaf mig. Det var Söndag, hvilket jag hvarken erinrade mig eller lade rätt särdeles vigt på. Jag hade varit på en ort, der man just företrädesvis använde Söndagen till att fiska eller jaga. Lars Pehrsson, som följande året var mig följaktig till Stockholm, råkade der en gång sjelf blifya indragen i ett sällskap, som for ut att fiska på Söndagsmorgonen och var storligen förundrad öfver detta för honom så sällsamma uppträde, äfvensom de andra å sin sida tycktes förundra sig öfver hans betänkligheter. Här i Lappmarken iakttages sabbaten strängt, och ett brott häremot anses vida svårare än något annat. Jag kommer härvid ihog en berättelse af Pastor Fjellström om ett eget slags socknebud, som passerat i Jockmock. Det skall hafva varit en man, som låg hårdt sjuk, på sitt yttersta, och hade derföre begärt, att man skulle skicka efter presten. Men, som det var långt till kyrkostaden, tycktes detta vara besvärligt, och man grufvade sig för den långa vägen. Då skall en man, förmodligen af grannarne och i den gård, der öfverläggning hölls om denna sak, hafva sagt: "Det är väl fasligt onödigt att skicka efter presten en så lång väg; jag skall skrifta honom, jag," och dermed begifvit sig till den sjuka. dan han nu någon stund samtalat med den sjuka mellan fyra ögon, och denne förmodligen i sin plåga fann något slags lättnad, att anförtro sina bekymmer åt hvilken som helst, den der ville meddela honom några tröstegrunder utur religionen, kom han tillbaks efter förrättadt ärende, huru det ock måtte hafya gått till. När man nu

Se

frågade honom, hura det gått, svarade han: "Att han hade stulit rehnar, det gaf jag honom till; men Söndagsarbetet, det drog honom till helvetet." Att han någon gång arbetat på Söndagen, ansågs således oförlåtligare, än att han stulit rehnar. Denna berättelse har väl just icke rätt säkra kriterier för sin sannfärdighet i det hela; men den visar dock opinionen om sabbatens helgd. Lars Pehrsson lemnade tjädrarna i fred, såsom Ulysses lemnade den åt solen helgade boskapen, och vi fortsatte vår färd samt ankommo till Benjamin Burmans nybygge. Detta befann sig nu i helt annat skick, än när jag sist hade sett det, 1816. Den dåvarande nybyggaren, som anlaggt detta nybygge omkring 1813 eller 1814, var en dålig arbetare samt icke utan skäl misstänkt för rehnstöld. Han hade icke kunnat berga sig här, utan öfvergaf nybygget och flyttade till Norrige. Det hade sedermera stått öde i flera år och var först efter 1820 å nyo upptaget af den nuvarande åboen. Han hade köpt det af den förra innehafvarens ombud eller målsman för 30 Rd. Nu hade han rifvit ned samt bortfört de små obetydliga kyffen, som förut stodo der, och byggt allt å nyo. Här var som en hel by, ty utom nybyggarens egna hus voro här en mängd Lappbodar uppbyggda. Det är långt ifrån, att en sådan nybyggare faller Lapparue till besvär och intrång, ty de äro tvärtom rätt glada, att han sätter ned sig här i ödemarken, i synnerhet om det 21.

Lappmarken,