är på deras flyttningsväg. De få då vid hans hem likasom en nederlagsplats för effecter, som de icke villja eller kunna föra med sig på sina flyttningar ner åt landet. Här bygga de derföre bodar och förvara i dem sina bästa saker och dyrbarheter. Ty deras stabur uppe i fjellen äro ingalunda säkra förvaringsställen för sådant, emedan de äro exponerade för tjufvar och verkligen också ofta blifva bestulna. Hvem kan upptäcka den tjuf, som stjäl i en ödemark, der ingen menniska finnes, kanske ibland på hela 10 mils afstånd? De förvara således i staburen hufvudsakligen endast matvaror, i synnerhet vår-kosten (kitan-åse); men silfver eller penningar våga de aldrig lemna der. Sina bodar på kyrkoplatsen anse de icke heller för alldeles säkra, och der ske i sjelfva verket ofta nog inbrotts-stölder. På en vidlöftig, ödestående kyrkoplats, som är full med små byggnader om hvartannat, kan lätteligen en stöld ske, utan att den observeras, förrän egaren, ofta först efter en lång tid, kommer, och det är ej lätt att gissa, till hvem som gjort det, emedan alla menniskor passera kyrkostaden. Men på en nybyggares gård står Lappens bod fullkomligt säker. En tjuf kan hvarken stjäla der obemärkt eller undgå att blifva upptäckt, emedan man strax märker, om inbrott skett, och lätt får veta, hvilken som den tiden passerat der förbi. Att Lapparne fordom nedgräfvit sitt silfver, är derföre ganska naturligt, och sådant sker till en del ännu. Men de, som ́ hafva sina bedar på detta sätt hos någon nybyggare, förvara det gemenligen der. Jag har ofvanföre omta

4

lat de fjellsträckningar, som utgå rätvinkligt ifrån den egentliga hufvudfjellryggen, och att de utgöra likasom ledare för Lapparnes flyttningar. Sådana fjellsträckningar på norra sidan om Skellefteå-elf, men inom Arieplogs socken, äro hufvudsakligen Tschidtjak, Barturte och Arvas. Efter dessa hafva minst två tredjedelar af Arieplogs fjell-Lappar sina flyttningsvägar. En stor del af Tschidtjaks-Lapparne flytta vidare om Kaltisjaur; det är det första nybygge de råka. De hafva då sina bodar der. Alla Barturte-Lappar flytta om Rappen och hafva sina bodar der. ArvasLapparne anträffa icke något nybygge, förrän Nausta, långt ner i skogslandet och inom Jockmocks socken. Barturte-Lapparne äro mycket nöjda öfver det i Rappen anlaggda nybygget, emedan de, som sagdt är, der fått en högst beqvämlig nederlagsplats. Också händer, att så väl denna nybyg→ gare, som nybyggaren i Kaltisjaur och andra, hvilka äro i samma predicament, emottaga ålderstig→ na personer, som ej förmå följa med flyttningarna om sommaren, emedan de icke orka gå eller äro blinda o. s. v., samt små barn, som äro be svärliga att medföra, och föda dem öfver somma→ ren mot någon lindrig betalning. Lapparne en stor lättnad, och båda dermed rätt belåtna, ty nybyggaren, som får om sommaren tillräckligt fisk, och mjölk af sin boskap, räknar icke så dyrt kosthållningen för en sådan person: han kan i alla fall icke med något slags fördel föryttra, hvad som möjligen öfverskjuter hans eget behof. Deremot är det honom en vinst,

Detta är för parterna äro

att om hösten få någon slagt-rehn till vintern, och för Lappen är det också en bagatelle att betaJa en sådan, ty, utom den myckna svårighet han skulle haft att transportera den gamle med sig, hade säkert ändå mera åtgått i kost åt honom, an hvad han nu betalar. För öfrigt tillbyta sig Lapparne om hösten, når de komma flyttande, af nybyggaren mjölk, salt-fisk, smör, allt med ett ord, som nybyggaren har att aflåta, och gifva honom deremot slagt-rehnar, som är deras enda eller hufvudsakligaste vara. Så länge ombytet med Lappen håller sig inom dessa gränsor, är det långt ifrån, att nybyggaren är Lappen till något slags intrång: Lappen behöfver rehnmossan till bete åt sina rehnar, den gör nybyggaren intet med, och till vedbrand är skogen tillräcklig för dem båda. Men, är nybyggaren en rehntjuf, då är han för Lappen en pest, och, börjar han hålla brännvinsförsäljning, då skall han snart utöda Lappen. Hvad rehnstöld beträffar, så har bland Arieplogs nybyggare ingen, utom den förra åboen i Rappen, derför ens varit misstänkt, så att härutinan är förhållandet inom denna socken det bästa man kan önska. Öfver brännvinsförsäljning är deremot mycket klagadt, och detta med skäl; dock har förhållandet i denna del här på långt när icke hunnit den ytterlighet, som i Torneå Lappmark skall ega rum. De Svenska colonisternas förhållande till Lapparne är för öfrigt en så vigtig sak, att det förtjenar en utförligare framställning, än som här nu kan presteras; men jag hoppas en annan gång få tillfälle att göra den.

I Rappen blefvo vi nu väl emottagna och undfägnade. Det var Söndagen, den 6 Maj. Vi fingo här underrättelse, att mellan denna sjö och Piteåelf, som rinner genom sjön Tjegelvas, dit min transport var ämnad, en ström rinner, utför hvilken, såsom Benjamin försäkrade, Lapparne om sommaren plägade färdas med båt, hvarföre vi nu gerna kunde lemna båten här och först på öppet vatten färdas med honom till Tjegelvas. Jag hade således uppnått det ena målet för resan, och derigenom voro nu bevekelsegrunderna för dess fortsättande till betydlig del försvagade. Utan mycket vigtiga anledningar kunde man icke gifva sig ut på ett sådant vågspel, derifrån också alla afrådde. Dessutom mulnade det äfven på himmelen, och man hade intet annat att vänta vid en sådan årstid än tö. Bevekt af allt detta, beslöt jag att inställa den tillämnade resan till Qvickjock, och vi återvände på aftonen alla 3 samma väg, som vi kommit. När vi nu kommo till vår tjäder-region, syntes ingen mer till af alla dem vi hade sett om morgonen. Lars Pehrsson sade, att det var "flyttfogel", som icke höll sig på ett ställe, utan höll hvin, hvar helst han slog ned. Det är en märklig omständighet med tjädern, att han, såsom här allmänt påstås, flyttar. Detta går så till, att han instinct-messigt far åt en viss led och derigenom tidtals nästan allmänt försvinner ur landet. Det påstås, att han stundom i dimmigt väder sätter åstad ut åt hafvet och, när han tröttnar att flyga, faller ned deri och drunknar. 1 sammanhang härmed säges ock, att, när fogelu

flyttar vester ut åt fjellen, får man snart igen honom; men, när han flyttar österut, kommer han ej mer tillbaka, utan det är då länge stor brist på fogel. Häraf vill synas, som han vände om ifrån fjellen, när han märker, att han villats bort ifrån sitt rätta hem, skogarna; men, när han råkar komma ut åt hafvet, der han ej får sätta sig ned och besinna sig, flyger han, tills han störtar. Härmed må eljest vara huru som helst, så är det dock säkert, att tillgången på fogel icke alla år är lika, hvilket man både i Lappmarken och i Stockholm lätt märker, och någon anledning måste dertill vara, så att denna sägen om skogsfogelns flyttningar icke torde vara så alldeles ogrundad. Som sabbaten nu var utgången, tog Lars Pehrsson likväl bössan och skulle gå att se sig om. Vi fortsatte resan

den

och hörde honom inan korrt lossa ett skott. Korrt derefter hörde vi ett till och så ännu flera. Nå, tänkte vi, nu skjuter han väl en hel mansbörda fogel. Först sedan vi passerat hela Mersa är en half mil lång och avancerat långt in på skogen, hann han upp oss, men hade blott en tjäderhöna. Bössan var icke hans, utan Ol Jonssons. Den var felaktig, och Lars Pehrsson hade aldrig skjutit med den till måls och derigenom gjort sig underrättad om, huru den gick. Han hade nu skjutit alla skotten åt denna samma tjäderhöna, och hon hade icke flugit sin kos; hvilket var ganska underligt. Men han sade, att detta plägar hända någon gång, och förklarade det så, att kulan tilläfventyrs gått öfver fogeln, men så tätt, att fogeln deraf haft en stark känning, då enligt