Sidor som bilder
PDF

förhållande till vidden gifva dessa täppor likväl

god afkastning, i synnerhet potatoes. Korn vexer äfven och slår icke gerna felt, om det icke blir missvextår i allmänhet för hela Norrland. Men korn sås nästan endast för att få brygghalm. Nu skulle också jag vara åkerman samt spadade och gräftade några täppor på scholebordet, som jag fick begagna, samt började äfven att upptaga något å nyo. Om dagen sysselsatte jag mig härmed, om natten var jag ute på fiske. På många dygn klädde jag aldrig utaf mig, utan sof endast en stund af eftermiddagen på en bänk. Den, som måste göra allt ensam, får icke gifva sig så god ro. Nu först kunde jag inse, huru välgörande hvilodagen var, som genom religion och opinion tvingar verldsträlen att skona sig sjelf, samt slaf-herren att skona sina tjenare. Efter veckans mödor och vakor var Söndagens hvila välgörande. Det är redan nämndt, att vid Arieplog är godt fiske, hvilket också ännu är det, som nästan mest värderas. Den fisk, som här fås, är i allmänhet fet och god. Hufvudsakligaste fisksorter äro sik och asp, hvilka äro så lika till utseendet, att de ej kunna åtskiljas: endast på gahn (gälen) ser man skilnaden. Likväl äro de tvänne ganska bestämdt åtskiljda fisksorter, med mycket olika egenskaper. Smaken är deremot alldeles lika. Dessa tvänne arter kallas i Arieplog egentligen för ”fisk”. Om man frågar folket, som varit ute att fiska, huru mycket de fått, säga de, att de fått så och så många fiskar samt dessutom någon abborre, gädda och dylikt. Utom sik och asp får man här äfven abborre, gädda,

harr, laxöring, röding (rör), lake. I början af Maj kan man redan i strömmarna få någon harr; mot slutet af Maj och i början af Juni är harrens stimtid, hvarvid han håller sig i strömmarna, helst på grundt vatten, och man kan då med nät fånga honom till större mängd. Vid samma tid hafva äfven gäddan och abborren sin ”lek-tid”. När fisken samlar sig i stim och släpper rommen, det kallas lek, och, när man säger, att han leker den eller den tiden, vill det säga, att han då släpper rommen. Kanske vore rätta skrifsättet läker, af läka, icke hålla tätt, efter rommen då strilar ur buken på fisken. Alla dessa tre fisksorterna fångar man om våren, vid deras lektid, med nät. Harrens vanligaste storlek är en mark eller något deröfver, och abborns sammaledes. Gäddan varierar mycket; 3 å 4 markers torde likväl kunna anses för den vanligaste. Men man får stundom dem, som väga ett lispund och deröfver; tio markers gädda är ingen ovanlighet. I första eller andra quarteret af Juni månad, när sjön öppnas och blir fri från is, då är aspen den hufvudsakligaste fisk, som fås. Han samlar sig på vissa ställen i stora stim, och man kan då få ganska ansenligt. Kålknot är den redskap, som mest begagnas till att fånga honom. Kålk-noten, sådan den här begagnas, är vanligen 50 å 60 famnar lång, samt 2 å

3 famnar djup. Dermed fiskas på det sättet,

att man kastar den i sjön uti en kroklinie, något mindre inböjd än en cirkel-båge. Så har man ett rep i hvardera ändan, 6 å 8 famnar långt,

hvilket är fäst i båten, och dermed drages noten, hvilket sker med rodd af tvänne båtar, en på hvardera ändan. Sedan man nu rott något stycke och dragit noten med sig, ror man in till hvarandra och drar in repen, så att man får ändan af noten till båten. Derpå ror man i ring, den ena båten utanföre och den andra inanföre. Uti den inre båten står en person och pulsar lindrigt under tiden, på det ej fisken må smyga sig ut under båten, mellan ändan af noten, som han håller, och sidan af ringen. Sedan man på detta sättet ringat in fisken inom en 2-å 3-dubbel ring, och den innersta innefattar endast ett trångt utrymme, pulsar man till inom den några gånger med stor häftighet, hvarvid fisken förskräckt löper på garnet, för att söka komma ut. Då drar den, som pulsade, noten upp i båten med stor skyndsamhet samt mera på neder-telen än på öfver-telen, hvarigenom fisken likasom håfvas upp. Till sådant fiske fordras fyra personer. Det händer vid denna tiden, att pastor i Arieplog på detta sättet kan få ända till 300 å 400 fiskar på en dag. Men denna fisketid är ganska korrt; efter Midsommaren låter icke aspen mer taga sig. Det är i allmänhet en mycket skygg fisk-sort, simmar fort och är vissa tider på året omöjlig att fånga. Det händer ofta, att man ser honom till stor myckenhet inom varpet, men ändå icke får en enda. Så snart skogarne börjat blifva fullt grönskande af löf, upphör han att låta taga sig med noten. Från is-lossningen till Midsommaren är således den bästa fisketiden, och, när nybyggarne komma tillsamman om Midsommaren, utgör fisket det allmänna samtalsämnet. Merändels hör man likväl alla klaga, att de icke fått fisk. ”I fjol var det ändå något; men i år är det alldeles,” heter det, det ena året efter det andra. Det är ett slags mode att låta" illa om fisket. Om man frågar någon, som varit ute att fiska, huru mycket han fått, så svarar han, ”kokfisken”, eller "in i grytan”, om fångsten varit särdeles ymnig; i annat fall säger han sig hafva fått intet. Mer än ”kokfisken” har man aldrig fått. En "fisk” (sik eller asp) väger vanligen 2 marker eller något mindre, så att 12 fiskar gå på ett lispund, till och med 15, om han är mycket små. Jag fick denna vår ingen ”ftsk”, utan blott gäddor och abborrar, hvilket just icke slår mycket till spanns. Jag hade hvarken not eller folk eller dugligt fiskvatten till att kunna få aspen. Såsom landet på andra orter utgör folkets fastighet och egor, så är sjön det här. På sjön är det mycken och sträng skilnad mellan mitt och ditt, på landet uppstår just icke någon fråga derom, så framt icke för sjöns skull. Den regeln, som annorstädes gäller, att den, som rår om land, rår också om strand, göres här gällande i invänd ordning, så att den, som rår om strand, rår om land. Åtminstone vill man göra den gällande i den ordningen, på det den icke möjligen af en land-man, i sin rätta ordning tillämpad, måtte göra sjö-mannen något förfång. Den fisk, som fås om våren, soltorkas, och man begagnar den i stället för bröd om sommaren, i synnerhet under slottertiden, då man är ute på aflägsna ängar och måste.

[ocr errors]
[ocr errors]

bära med sig proviant. Den torra fisken kan icke smulas sönder, såsom brödet, och är derföre lämpligare att föra med sig. Den 13 Juni begaf jag mig på en resa till Arvidsjaur. Rhén skulle begifva sig ner till Skellefteå, att dricka brunn för sin svaga helsa, och började redan om vintern medtala mig, att under tiden förestå Gudstjensten i Arvidsjaur, hvilket jag väl till en början på allt sätt sökte att undvika, emedan jag hade ämnat om sommaren resa upp i fjellen, för att besöka fjell-Lapparne der. Men, när han icke kunde afstå från sin brunnsdrickningsresa, utan förklarade sig nödsakad att skrifva till consistorium, med anhållan, att någon måtte förordnas, att under tiden bestrida den presterliga tjenstgöringen i Arvidsjaur, då jag i alla fall dertill skulle hafva blifvit förordnad, emedan det icke fanns någon annan att tillgå, så måste jag åtaga mig saken, hvilket jag då heldre ville hafva gjort godvilligt. Jag fann mig slutligen så mycket mer deri, som jag trodde mig under tiden kunna besöka Arvidsjaurs-Lapparne och således äfven uppfylla min egen bestämmelse. Nu var det oss imellan så aftaladt, att jag skulle komma och förestå Gudstjensten tredje Bönedagen, som inföll på den 17 Juni, emedan han redan förut skulle begifva sig till Skellefteå. För att kunna hinna till Afva-viken, inan den dervarande nybyggaren begaf sig till kyrkoplatsen, hvilket jag visste skulle ske om Fredagen, måste jag resa hemifrån om Onsdags aftonen. Det är mellan Arvidsjaur och Afvaviken en sjö, vid namn Betsatjaur, som man måste

« FöregåendeFortsätt »