hans tanka fogeln icke vågar höja på sig, för att flyga upp. Han hade nu rigtat, än öfver, än under, än åt sidorna, efter han såg, att målet icke träffades, när han rigtade directe åt det, och slutligen hade han träffat. Den 7 Maj återkommo vi till Arieplog.

Jag uppehöll mig nu hemma ända till den 13 Juni. På hela denna tiden kan jag väl säga, att jag arbetade nästan både dag och natt. Vintern höll i ännu, mer än en vecka, och jag begagnade denna tid till att förskaffa mig ett ansenligt vedförråd. Det är ett litet skogsberg till vester ifrån Arieplog, Kålkamis kalladt. På norra sidan af detta fann jag en myckenhet torr-furur, dem jag högg och drog på en kälke ner till stranden af Hornafvan. Detta sysselsatte jag mig med om morgonen ifrån kl. 2 à 3 och så långt in på dagen, som skaren bar upp. Sedan körde jag hem med hästen, hvad jag dragit ned. På detta sätt fick jag inom korrt hem en ansenlig hop ved. Det är till märkandes, att här aldrig någon fråga uppstår om mitt och ditt i afseende på ved, utan, hvar helst man finner ett träd, så tager man det, och, sedan jag huggit det, så anses det för mitt. Hvad vedbranden beträffar, kan detta väl ännu någorlunda bära sig; men timmerskog tyckes man snart böra tänka på att statuèra någon egande rätt till, ty onekligen lida prestbordet och scholebordet, som hafva sina egor närmast kyrkoplatsen, derigenom, att hvilken som helst hugger, hvar han närmast finner. På kyrkoplatsen bygges alltid årligen något, en kyrkobystuga, stall

eller bod, och härtill tages timret ifrån boställenas skog. Omkring den 20 började det att vara bart på kyrkoplatsen, och man kunde nu arbeta i åkern. Härmed bör man dock fästa ett helt annat begrepp, än med "arbeta i åkern" på något aunat ställe. Arieplogs kyrkoplats är den stenigaste och mest oländiga mark, som finnes i hela denna socken, der nämligen Svenskar valt sig boningsplats. När kyrka här byggdes, anade väl ingen menniska, att här något Svenskt lefnadssätt skulle uppstå, grundadt på åkerbruk. Der den bästa fisklägenheten fanns, der satte man sig ned. Den här utur Hornafvan utfallande strömmen, med de der nedanföre belägna selen, var en god fisklägenhet, kanske den bästa i socknen, derföre skulle pastor bo här; det var i de omständigheterna det bästa stället. Men till att kunna få upp en liten åkertäppa fordras Herculiska arbeten, i anseende till de stora och tätt invid hvarandra liggande stenarna, som måste dels med häftyg uppbrytas, dels sprängas med krut. Dock hafva under tiden åtskilliga täppor blifvit upptagna; men, der stora stenar mött, har man lemnat dem såsom holmar och laggt der ofvanpå en myckenhet andra stenar, som man brutit upp. Således liknar åkerstycket en skärgård med en myckenhet stenholmar, med smala sund imellan. På sådana ställen kan naturligtvis ingen plog eller harf nyttjas, utan endast spade och gräfta. På scholebordet i Arieplog funnos ej fullt 4 kappland öppen åker, och på prestbordet torde det kanske uppgå till dubbelt så mycket. I

1

förhållande till vidden gifva dessa täppor likväl god afkastning, i synnerhet potatoes. Korn vexer äfven och slår icke gerna felt, om det icke blir missvextår i allmänhet för hela Norrland. Men korn sås nästan endast för att få brygghalm. Nu skulle också jag vara åkerman samt spadade och gräftade några täppor på scholebordet, som jag fick begagna, samt började äfven att upptaga något å nyo. Om dagen sysselsatte jag mig härmed, om natten var jag ute på fiske. På många dygn klädde jag aldrig utaf mig, utan sof endast en stund af eftermiddagen på en bänk. Den, som måste göra allt ensam, får icke gifva sig så god ro. Nu först kunde jag inse, huru välgörande hvilodagen var, som genom religion och opinion tvingar verldsträlen att skona sig sjelf, samt slaf-herren att skona sina tjenare. Efter veckans mödor och vakor var Söndagens hvila välgörande. Det är redan nämndt, att vid Arieplog är godt fiske, hvilket också ännu är det, som nästan mest värderas. Den fisk, som här fås, är i allmänhet fet och god. Hufvudsakligaste fisksorter äro sik och asp, hvilka äro så lika till utseendet, att de ej kunna åtskiljas: endast på gahn (gälen) ser man skilnaden. Likväl äro de tvänne ganska bestämdt åtskiljda fisksorter, med mycket olika egenskaper. Smaken är deremot alldeles lika. Dessa tvänne arter kallas i Arieplog egentligen för "fisk". Om man frågar folket, som varit ute att fiska, huru mycket de fått, säga de, att de fått så och så många fiskar samt dessutom någon abborre, gädda och dylikt. Utom sik och asp får man här äfven abborre, gädda,

harr, laxöring, röding (rör), lake. I början af Maj kan man redan i strömmarna få någon harr; mot slutet af Maj och i början af Juni är harrens stimtid, hvarvid han håller sig i strömmarna, helst på grundt vatten, och man kan då med nät fånga honom till större mängd. Vid samma tid hafva äfven gäddan och abborren sin "lek-tid". När fisken samlar sig i stim och släpper rommen, det kallas lek, och, när man säger, att han leker den eller den tiden, vill det säga, att han då släpper rommen. Kanske vore rätta skrifsättet läker, af läka, icke hålla tätt, efter rommen då strilar ur buken på fisken. Alla dessa tre fisksorterna fångar man om våren, vid deras lektid, med nät. Harrens vanligaste storlek är en mark eller något deröfver, och abborns sammaledes. Gäddan varierar mycket; 3 à 4 markers torde likväl kunna anses för den vanligaste. Men man får stundom dem, som väga ett lispund och deröfver; tio markers gädda är ingen ovanlighet. I första eller andra quarteret af Juni månad, när sjön öppnas och blir fri från is, då är aspen den hufvudsakligaste fisk, som fås. Han samlar sig på vissa ställen i stora stim, och man kan då få ganska ansenligt. Kålknot är den redskap, som mest begagnas till att fånga honom. Kålk-noten, sådan den här begagnas, är vanligen 50 à 60 famnar lång, samt 2 à 3 famnar djup. Dermed fiskas på det sättet, att man kastar den i sjön uti en kroklinie, något mindre inböjd än en cirkel-båge. Så har man ett rep i hvardera ändan, 6 à 8 famnar långt, hvilket är fäst i båten, och dermed drages no

ten, hvilket sker med rodd af tvänne båtar, en på hvärdera ändan. Sedan man nu rott något stycke och dragit noten med sig, ror man in till hvarandra och drar in repen, så att man får ändan af noten till båten. Derpå ror man i ring,

den ena båten utanföre och den andra inanföre. Uti den inre båten står en person och pulsar lindrigt under tiden, på det ej fisken må smyga sig ut under båten, mellan ändan af noten, som han håller, och sidan af ringen. Sedan man på detta sättet ringat in fisken inom en 2- à 3-dubbel ring, och den innersta innefattar endast ett trångt utrymme," pulsar man till inom den några gånger med stor häftighet, hvarvid fisken förskräckt löper på garnet, för att söka komma ut. Då drar den, som pulsade, noten upp i båten med stor skyndsamhet samt mera på neder-telen än på öfver-telen, hvarigenom fisken likasom håfvas upp. Till sådant fiske fordras fyra personer. Det händer vid denna tiden, att pastor i Arieplog på detta sättet kan få ända till 300 à 400 fiskar på en dag. Men denna fisketid är ganska korrt; efter Midsommaren låter icke aspen mer taga sig. Det är i allmänhet en mycket skygg fisk-sort, simmar fort och är vissa tider på året omöjlig att fånga. Det händer ofta, att man ser honom till stor myckenhet inom varpet, men ändå icke får en enda. Så snart skogarne börjat blifva fullt grönskande af löf, upphör han att låta taga sig med noten. Från is-lossningen till Midsommaren är således den bästa fisketiden, och, när nybyggarne komma tillsamman om Midsom-