Sidor som bilder
PDF
ePub

maren, utgör fisket det allmänna samtalsämnet. Merändels hör man likväl alla klaga, att de icke fått fisk. "I fjol var det ändå något; men i år är det alldeles," heter det, det ena året efter det andra. Det är ett slags mode att låta illa om fisket. Om man frågar någon, som varit ute att fiska, huru mycket han fått, så svarar han, "kokfisken", eller "in i grytan", om fångsten varit särdeles ymnig; i annat fall säger han sig hafva fått intet. Mer än "kok-fisken" har man aldrig fått. En "fisk" (sik eller asp) väger vanligen 2 marker eller något mindre, så att 12 fiskar gå på ett lispuud, till och med 15, om han är mycket små. Jag fick denna vår ingen "fisk", utan blott gäddor och abborrar, hvilket just icke slår mycket till spanns. Jag hade hvarken not eller folk eller dugligt fiskvatten till att kunna få aspen. Såsom landet på andra orter utgör folkets fastighet och egor, så är sjön det här. På sjön är det mycken och sträng skilnad mellan mitt och ditt, på landet uppstår just icke någon fråga derom, så framt icke för sjöns skull. Den regeln, som annorstädes gäller, att den, som rår om land, rår också om strand, göres här gällande i invänd ordning, så att den, som rår om strand, rår om land. Åtminstone vill man göra den gällande i den ordningen, på det den icke möjligen af en land-man, i sin rätta ordning tillämpad, måtte göra sjö-mannen något förfång. Den fisk, som fås om våren, soltorkas, och man begagnar den i stället för bröd om sommaren, i synnerhet under slottertiden, då man är ute på aflägsna ängar och måste.

bära med sig proviant. Den torra fisken kan icke smulas sönder, såsom brödet, och är derföre lämpligare att föra med sig.

Den 13 Juni begaf jag mig på en resa till Arvidsjaur. Rhén skulle begifva sig ner till Skellefteå, att dricka brunn för sin svaga helsa, och började redan om vintern medtala mig, att under tiden förestå Gudstjensten i Arvidsjaur, hvilket jag väl till en början på allt sätt sökte att undvika, emedan jag hade ämnat om sommaren resa upp i fjellen, för att besöka fjell-Lapparne der. Men, när han icke kunde afstå från sin brunnsdrickningsresa, utan förklarade sig nödsakad att skrifva till consistorium, med anhållan, att någon måtte förordnas, att under tiden bestrida den presterliga tjenstgöringen i Arvidsjaur, då jag i alla fall dertill skulle hafva blifvit förordnad, emedan det icke fanns någon annan att tillgå, så måste jag åtaga mig saken, hvilket jag då heldre ville hafva gjort godvilligt. Jag fann mig slutligen så mycket mer deri, som jag trodde mig under tiden. kunna besöka Arvidsjaurs-Lapparne och således äfven uppfylla min egen bestämmelse. Nu var

det oss imellan så aftaladt, att jag skulle komma och förestå Gudstjensten tredje Bönedagen, som inföll på den 17 Juni, emedan han redan förut skulle begifva sig till Skellefteå. För att kunna hinna till Afva-viken, inan den dervarande nybyggaren begaf sig till kyrkoplatsen, hvilket jag visste skulle ske om Fredagen, måste jag resa hemifrån om Onsdags aftonen. Det är mellan Arvidsjaur och Afvaviken en sjö, vid namn Betsatjaur, som man måste

passera med båt, hvarföre det är högst angeläget att hinna fram, medan ännu båtarne äro qvar på denna sidan. Om alla redan hunnit fara till kyrkoplatsen, och man således vid denna stranden af Betsatjaur icke finner någon båt, så kan man endast med stor möda och på långa omvägar komma fram. Onsdagen, sent på qvällen, begaf jag mig hemifrån. Jag hade med flit afbidat aftonen, emedan jag hoppades, att vädret skulle sagta sig något mot natten, ty det hade varit en förfärlig storm den dagen. Som jag var obekant med Navijaur-strömmarna, hvilka man först har att passera, när man far med båt från Arieplog österut, så anmodade jag Sjul Larsson, att skaffa min båt utföre dem, och gick öfver NavijaurMårka. Sedan satte jag mig i båten, och Sjul Larsson gick hem till sitt, sedan han laggt några stenar i bakstammen till att hålla jemnvigt, på det båten ej skulle vara så fram-tung, då han är rätt svår att ro, men i synnerhet att styra, när det blåser. Navijaur är en liten sjö, knappt en half mil lång: der hade jag icke stor olägenhet af stormen, jag hade Öberget på den sidan och kunde ro i skydd af det. Den förmån var det ock, att det var vestan och således för mig, som skulle fara österut, god vind, allenast han icke varit för häftig. Koroqueik passerade jag vid midnattstid. Ännu hade jag skärgård ett godt stycke, och lä i skydd af en mängd holmar, belägna på vestra sidan af min farled. Men på afstånd kunde jag höra böljornas förfärliga brusande, och stormen hven i träden på holmarna. Äften i lä var-vatt

[ocr errors]

net oroligt, och ansenliga blindvågor gungade båten. Farleden gick till en början söderut, och jag beslöt att hålla den så långt som möjligt, för att komma upp i vinden samt sedan kunna ro för förlig vind. Också sträcka sig en myckenhet holmar i denna rigtning, under hvilka jag kunde hafva skydd. Denna sjö har eljest en stor myckenhet holmar, så att man säger, att holmarne i Udijaur äro lika många med dagarna i året. Ingen lärer väl hafva räknat dem, och icke torde heller deras antal råka vara just jemnt 365, utan det der antalet: "som dagarna i året” skall väl vara ett rundt tal och betyda, att de äro ganska många. Det tyckes utgöra en positivus till den der superlativen, "som sanden i hafvet och stjernorna på himmelen". Jag rodde nu i skydd af dessa söderut, tilldess jag skulle komma midt för mynningen af Velma. Velma (på Svenska elfven eller an) kallas östra ändan af Udijaur, som, jemnförelsevis med det öfriga, är smal. Likväl är denna ån nära en fjerdingsväg bred, och längden torde uppgå till tre fjerdingsväg. Ingen holme finnes på denna, utom en mycket liten, som ligger just i mynningen. Tätt invid norra landet ligger väl också en holme, temligen stor och skiljd derifrån endast genom ett smalt sund; men man räknar honom till landet. Från densamma har det stundom händt, att "kyrkofolket" (kyrkofararne) fått vända om om för vestanstormen, och och i Velma-mynningen har mången blifvit hvit om näsan, vid anblicken af böljornas antumlande åsar. Från Velma-mynningen till den linie af holmar,

1

under hvilken jag höll mig, torde vara nära en half mil. Äfven sedan holmarne upphört, höll jag ännu i sydlig rigtning, för att komma väl upp i vinden. Stormen var ytterst häftig, vågorna stora. Än var jag nere i den djupa, mörka dalen mellan dem, än svindlade jag öfverst på den fraggande åsen. Jag hissnade väl ibland, jag kände en viss häpenhet; men det var ingalunda den bäfvan och ångest, som jag hade känt på färden mellan Långträsk och Gråträsk. I värsta fall var dock ej värre än att dö som en man, som en hjelte bland brusande böljor, men icke, som en bortkommen hund, svälta ihjäl i skogen. Sinnet kände sig lyftadt af höga betraktelser. Jag såg Försynen tala till mig i majestätiska sinnebilder. När böljorna öppnade sitt svalg, så såg jag der grafvens djup; i skummen på deras öfversta kam såg jag svepdukens fransar; dock gungade jag oskadd deröfver så gå ju de lefvande öfver de dödas grifter; först i sinom tid, när Herren dem kallar, skola ock de nedsjunka deri. Solen höjde sig redan (vid pass kl. 1) ifrån sin hvilobädd i Hyperboreernas länder och lyste på sjön: så lyser hoppet i lifvets tummel. Då och då sköljde en bölja öfver mig: vattnet är klart, det är dopet till renhet i hjerta och seder. För frisk, förlig vind sträfvade jag redan mot öster: väl den, som ej drunknar i svindlande medgång! Men båten är redan half med vatten, då ser jag med fägnad den lilla holmen i Velma-mynnet, det var en efterlängtad hamn; jag kunde nu i dess skydd ösa ut vattnet. När båten var läns, lade jag åter ut. Hastigt och

-

« FöregåendeFortsätt »