Sidor som bilder
PDF
ePub

lustigt gick färden; men det dröjde ej länge, inan båten åter var half med vatten; så farligt det var att släppa årorna och icke hålla balancen, måste jag likväl ösa en gång, inan jag kom i skydd af något land. Tredje gången öste jag bakom en udde, som skjuter temligen långt ut i sjön. Efter jag nu hunnit landet, aflägsnade jag mig icke vidare derifrån. Jag såg på ett ställe ett djupt dike och rodde i land, för att se, hvad det kunde hafva att betyda. Här fick jag se mycket nedlagdt arbete, som nu var alldeles onyttigt. Jag förstod, att det var något af Major Staël von Holsteins arbeten, om hvilka jag mycket hört talas. Han hade vid början af 1800-talet varit en hufvudinteressent vid Nasa silfververk och ville förmodligen hjelpa upp det genom åkerbruk i landet. Visserligen var åsigten i den delen rigtig, att en bruksrörelse med så ringhaltig malm, som här fanns, omöjligen kunde bära sig, så länge man måste transportera proviant för arbetsfolket mer än 30 mil. Dock haltade hans calcul just på samma ben, som de flesta andra goda calculerna i våra tider haltat, nämligen kostnadsförslaget, som ej gick jemnfötters med kostnaden, och nyttan, som, till och med om den icke uteblifvit, dock säkert på långt när ej motsvarat uppoffringarna och ännu mindre förhoppningarna. Man har också i alla, men förnämligast i dessa, tider sökt binda dylika missräkningar vid statens ben; ett försök, som dock misslyckades för Major Staël, ty han fick, såsom alla sådana borde få, binda det vid sitt eget. Det fotjernet blef honom för tungt att röra sig med, Lappmarken, 22.

och dermed afstadnade hela den onyttiga bruksrörelsen. Mången bar det begreppet om bruksrörelse, att den skall befordra landets cultur och välmåga; denna verkade likväl motsatsen, ty, om icke bruket gått öfver ända, så hade väl aldrig Arieplog kommit till odling och välmåga. Det påstås väl också, att inga nybyggen funuos i Arieplog före bruket, och att detta tagit upp de första; äfven detta är ogrundadt, ty bruket har inga beboeliga 'nybyggen upptagit, utan man narrade de nybyggare, som då funnos, att gifva sig under bruket, och synade sedan deras nybyggen. Det fanns vid pass 10 nybyggen i Arieplog omkring 1770, då bruksrörelsen började; men, när den upphörde korrt före 1810, var antalet ännu nästan detsamma, och de voro alla stadda i yttersta fattigdom, såsom jag vid beskrifningen om min barndom redan nämnt. Alla ledo de brist och åto barkbröd. Sedan bruksrörelsen upphörde, äro öfver 20 tillkomna. De äro ock nu för tiden temligen behållna. Barkbröd är en raritet. Det är också ganska naturligt, att bruksrörelse icke här kan hafva samma verkningar, som i en väl befolkad ort, der tillgångar till nya anläggningar saknas. Der finnes ofta mera tillgång på folk än på arbete, och det blir således en verklig välgerning, när utväg för den sysslolöse öppnas att få arbeta och derigenom göra sig en förtjenst. Men der man har mera arbete, än man hinner med, och der det nödvändigaste måste blifva att skaffa sig tak öfver hufvud och bereda jorden till att deraf kunna vänta skörd, der kommer den tolfskillingen illa

till pass, som man bortsålt en dyrbar dag för. -Der arbetsfolk söker arbete, men är i förlägenhet

att kunna finna det, det är en helt annan sak, än der man, såsom jag här ofvanföre beskrifvit, är t yttersta förlägenhet att finna ledigt arbetsfolk. Derföre var den bergfrälse natur, som Arieplogs nybyggare hade klädt sig, för dem en verklig Nessi-klädnad, den de på allt sätt ville hafva skakat af sig samt här och der gjorde försök att krypa utur. En af dem maskade sig undán på det sättet, att han sällade sig med sitt nybygge till prestbordet såsom dess torpare, en annan synade åt sig ett krono-nybygge och frånsynade sitt förr innehafvande bergfrälse-nybygge dess mesta ängar, hvarigenom det skolat råka i ödesmål. Sedan nu bruket upphört, och en konglig resolution 1827 förklarade f. d. bergfrälse-nybyggena för krono-, då ångrade sig dessa 2, som nu märkte, att de hoppat i galen tunna. Den enes vånda blef väl afhjelpt derigenom, att landshöfdinge-ämbetet, sedan vederbörligen utreddt blifvit, att de två nybyggena omöjligen kunde subsistera bägge, gifvit tillstånd till deras sammanslående till ett; men den andra, som hade tagit sin tillflykt till prestgårdens helgedom, har ännu icke sluppit ut derifrån, fastän han försökt ett par gånger att krypa ut genom staketet. Denne torparen gör 6 (sex) dagsverken om året till prestbordet, men föder 10 nöt-creatur, utom hästar och små-creatur, samt torde i goda år skörda 10 tunnor korn, hvilket betyder något här på orten. Men att veta, det pastor kan skrifva en nolla efter den der sexan, som bestäm

mer hans dagsverks-skyldighet, det är ett Damokles-svärd, som icke gifver honom någon ro. Bruket och dess historia uppskjuter jag eljest som mycket annat till framdeles och återgår derföre till Major Staël von Holsteins diken. Jag kunde ej annat än beundra dem, så djupa och väl behållna de voro; men på de reguliera tegarna vexte endast björnmossa och småskog; i sinom tid torde likväl äfven der ett vackert åkerfält svalla för vinden. Sedan jag sett mig omkring, gick jag åter i båten och fortsatte färden. Jag var nu ej vidare exponerad för stormen, ty det värsta svalget var tillryggalagdt, och vågorna voro ej här så stora. Jag kom till Kasker mycket tidigt på morgonen, vid kl. 2 à 3, och, som jag icke ville oroa folket, lade jag mig i en stor båt, som stod vid stranden. Jag lutade den endast mot öster, hvarigenom solen kom att skina i den, och det blef lä för vinden. Här lade jag mig på framskotten i solskenet att sofva och torka, ty jag hade blifvit våt af dusch-badet i vågorna. När jag vaknade och hörde ljud i gården, kröp jag fram såsom Ulysses ur löfgropen. Det var vid pass kl. 8 på morgonen. Folket korsade sig öfver, att jag var ute i ett så himmelsskriande väder och "alldeles ensam!" - "Jag är icke ensam, svarade jag; Gud är med. Hvad hjelpa mig kamrater mot himmelens väder? Begrafva böljorna båten, så drunkna vi många, när vi äro många med; nu drunknar jag ensam, om Gud så vill.” Här blef jag und fägnad med kaffe och spisning; men man afrådde mig att fortsätta resan, ty stor

[ocr errors]

men hade tilltagit fram på dagen; jag borde vänta, tills han skulle gifva sig. Men jag, som icke visste, om stormen skulle sagta sig eller fortfara, men väl, att jag borde vara i Afvaviken denna afton, för att enligt löfte komma till Arvidsjaur på Bönedagen, tänkte som Pompejus, då han skulle segla med spannmål från Afrika till Rom: "segla måste vi; lefva måste vi icke" och lyssnade derföre icke till deras råd. I mynningen af Afvaviken, sade de, skulle jag ofelbart blifva begrafven i vågorna, emedan bränningarne der voro de svåraste på hela Storafvan. Äfven är sjön så öppen, när man ser vesterut derifrån, att utsigten är likasom ut åt hafvet: himmelen och vattnet stå i contact med hvarandra. Likväl, efter jag då nödvändigt skulle fara, rådde de mig, att åtminstone fara efter södra sidan af sjön, der jag kunde träffa folk i vägen, nämligen de nybyggen, jag ofvanföre nämnt: Kahlön, Bergnäs och Gullön. Jag begaf mig åstad, och en gammal gubbe, vid namn Lars Læstander, följde mig utför ström men vid Kasker, efter jag aldrig farit den förr, samt återvände, sedan han rott mig derutföre. Att färden skulle få en lycklig utgång, det syntes honom lika tvifvelaktigt som önskligt. Jag rodde dock åstad. Det var nu först en liten sjö, vid namn Machaur, och så en ström, inan jag kom i Storafvan. Sedan jag farit utföre den sistnämnda strömmen, eftersinnade jag dock de onda spådomar jag fått, och, för att så mycket som möjligt vara beredd för den hotande faran, tog jag och kastade ur båten de stenar, som Sjul Larsson ha

« FöregåendeFortsätt »