Sidor som bilder
PDF

till pass, som man bortsålt en dyrbar dag för. Der arbetsfolk söker arbete, men är i förlägenhet att kunna finna det, det är en helt annan sak, än der man, såsom jag här ofvanföre beskrifvit, är i yttersta förlägenhet att finna ledigt arbetsfolk. Derföre var den bergfrälse natur, som Arieplogs nybyggare - hade iklädt sig, för dem en verklig Nessi-klädnad, den de på allt sätt ville hafva skakat af sig samt här och der gjorde försök att krypa utur. En af dem maskade sig undan på det sättet, att han sällade sig med sitt nybygge till prestbordet såsom dess torpare, en annan synade åt sig ett krono-nybygge och frånsynade sitt förr innehafvande bergfrälse-nybygge dess mesta ängar, hvarigenom det skolat råka i ödesmål. Sedan nu bruket upphört, och en konglig resolution 1827 förklarade f. d. bergfrälse-nybyggena för krono-, då ångrade sig dessa 2, som nu märkte, att de hoppat i galen tunna. Den enes vånda blef väl afhjelpt dérigenom, att landshöfdinge-ämbetet, sedan vederbörligen utreddt blifvit, att de två nybyggena omöjligen kunde subsistera bägge, gifvit tillstånd till deras sammanslående till ett; men den andra, som hade tagit sin tillflykt till prestgårdens helgedom, har ännu icke sluppit ut derifrån, fastän han försökt ett par gånger att krypa ut genom staketet. Denne torparen gör 6 (sex) dagsverken om året till prestbordet, men föder 10 nöt-creatur, utom hästar och små-creatur, samt torde i goda år skörda 10 tunnor korn, hvilket betyder något här på orten. Men att veta, det pastor kan skrifva en nolla efter den der saxan, som bestäm

[ocr errors]

mer hans dagsverks-skyldighet, det är ett Damokles-svärd, som icke gifver honom någon ro. Bruket och dess historia uppskjuter jag eljest som mycket annat till framdeles och återgår derföre till Major Staël von Holsteins diken. Jag kunde ej annat än beundra dem, så djupa och väl behållna de voro; men på de reguliera tegarna vexte endast björnmossa och småskog; i sinom tid torde likväl äfven der ett vackert åkerfält svalla för vinden. Sedan jag sett mig omkring, gick jag åter i båten och fortsatte färden. Jag var nu ej vidare exponerad för stormen, ty det värsta svalget var tillryggalagdt, och vågorna voro ej här så stora. Jag kom till Kasker mycket tidigt på morgonen, vid kl. 2 å 3, och, som jag icke ville oroa folket, lade jag mig i en stor båt, som stod vid stranden. Jag lutade den endast mot öster, hvarigenom solen kom att skina i den, och det blef lä för vinden. Här lade jag mig på framskotten i solskenet att sofva och torka, ty jag hade blifvit våt af dusch-badet i vågorna. När jag vaknade och hörde ljud i gården, kröp jag fram såsom Ulysses ur löfgropen. Det var vid pass kl. 8 på morgonen. Folket korsade sig öfver, att jag var ute i ett så himmelsskriande väder och ”alldeles ensam!” – ”Jag är icke ensam, svarade jag; Gud är med. Hvad hjelpa mig kamrater mot himmelens väder? Begrafva böljorna båten, så drunkna vi många, när vi äro många med; nu drunknar jag ensam, om Gud så vill.” Här blef jag undfägnad med kaffe och spisning; men man afrådde mig att fortsätta resan, ty stormen hade tilltagit fram på dagen; jag borde vänta, tills han skulle gifva sig. Men jag, som icke visste, om stormen skulle sagta sig eller fortfara, men väl, att jag borde vara i Afvaviken denna afton, för att enligt löfte komma till Arvidsjaur på Bönedagen, tänkte som Pompejus, då han skulle segla med spannmål från Afrika till Rom: ”segla måste vis lefva måste vi icke”– och lyssnade derföre icke till deras råd. I mynningen af Afvaviken, sade de, skulle jag ofelbart blifva begrafven i vågorna, emedan bränningarne der voro de svåraste på hela Storafvan. Äfven är sjön så öppen, när man ser vesterut derifrån, att utsigten är likasom ut åt hafvet: himmelen och vattnet stå i contact med hvarandra. Likväl, efter jag då nödvändigt skulle fara, rådde de mig, att åtminstone fara efter södra sidan af sjön, der jag kunde träffa folk i vägen, nämligen de nybyggen, jag ofvanföre nämnt: Kahlön, Bergnäs och Gullön. Jag begaf mig åstad, och en gammal gubbe, vid namn Lars Læstander, följde mig utför ström . men vid Kasker, efter jag aldrig farit den förr, samt återvände, sedan han rott mig derutföre. Att färden skulle få en lycklig utgång, det syntes honom lika tvifvelaktigt som önskligt. Jag rodde dock åstad. Det var nu först en liten sjö, vid namn Machaur, och så en ström, inan jag kom i Storafvan. Sedan jag farit utföre den sistnämnda strömmen, eftersinnade jag dock de onda spådomar jag fått, och, för att så mycket som möjligt vara beredd för den hotande faran, tog jag och kastade ur båten de stenar, som Sjul Larsson hade laggt dit till stam-tyngd, samt lade dit i stället en tjock klabb, som jag fann vid stranden. Om en bölja vältrade sig in i båten, tänkte jag, och fyllde den med vatten, så skulle den sjunka genast, om stenar låge deri, deremot skulle klabben flyta bort, och båten icke sjunka, utan jag kunde, om ej få vattnet ur den, åtminstone hålla mig fast vid den och således möjligen drifva till något land. Så satte jag åstad, och färden gick förträffligt. Den ena holmen lemnades till rygga efter den andra; men uppmärksam måste jag vara, ro skickligt och balancera. Båtarne, som ras i Ariepldg, äro förträffliga att afvärja vågorna. Om de ock äro små, så äro de ändå lika säkra som rätt stora båtar på andra ställen. En mindre tvårodding är den bästa att färdas med. Om två skickliga roddare taga en sådan och fara utan någon last, så skola de komma fram, om det är möjligt. Man har här eljest äfven större båtar, såsom stora tvåroddingar och treroddingar, i hvilka 20 å 30 personer kunna inrymmas. Dessa nyttjas vanligen att föra hem rehnar på om hösten, när man slagtat dem på något aflägset ställe vid någon sjö, såsom vid vestra ändan af Hornafvan, och skall föra dem till Arieplog. De kallas derföre vanligtvis Brunnrehn-Båtar. Man kan i en sådan föra ända till 25 brunn-rehnar. Ifrån denna storlek är en myckenhet gradationer, ända ner till de minsta, som knappt mer än en person kan färdas i. Den jag hade, var af den storleken, att den kunde föra två personer utan last, således en af de minsta. Men äfven en sådan bär sig rätt bra i strömmen, om den föres skickligt. I motvind kan man dock ej gerna taga sig fram med den, om det blåser strängt, ty vågorna slå in öfver framstammen. Kasker-boernas råd följde jag icke ens derutinam, att hålla mig efter södra landet, ty vinden var, såsom jag tyckte, nordvest, och man skulle derföre naturligtvis vara mer blottställd för bränningarna på södra sidan än på den norra. Jag rodde derföre vid sidan af Stor-Ön, dock ej så nära landet, af fruktan för stenar. Det värsta var, när jag skulle öfver ifrån Stor-Öns sydöstra udde till mynningen af Afvaviken. Det är här vid pass 3 fjerdingsväg öfver, inan man kommer i grannskap af land, och man är midt på öppna bredden af sjön, som på detta ställe visst går öfver en mil. Vågorna komma både från Storbod-fjärden och ifrån den egentliga Storafvan samt korsa sig. Här gällde framför allt att vara uppmärksam, hålla balancen, söka undvika somliga vågor och klyfva an- dra med åran, Man berättar, att ekorren ibland kastar ett stycke bark i vattnet och seglar på den öfver sjön. Ungefär dessolik tycktes mig min färd vara, när jag jemnförde mig och mitt fartyg med vågorna. Likväl slog vattnet mindre in här än vid Velma-mynnet, och, när jag hunnit öfver detta svalg, så var all fara förbi, ty jag var i skydd af höga berg på norra sidan, och vinden var mycket på norr. Jag rodde derföre i land bakom en udde och öppnade i godan ro min matsäck, att tugga något på en och annan kall-sup, som vågorna kastat mig i synen under färden från Stor-Ön; brännvin hade jag icke. Sedan fortsatte jag fär

« FöregåendeFortsätt »