Sidor som bilder
PDF
ePub

sen. I andra klassen få de täffa. Cicero prisar ofta förfädrens vishet i deras lagstiftning; men våra lagstiftare förtjena ostridigt ej mindre ett sådant loford för denna författning. När den nu gäller för hela riket, hvarföre skall Lappmarkenensam vara utesluten från förmånen af dess tillgodonjutande? Det tyckes väl, vid första påseendet, vara orimligt, att betyg öfver ådagalaggd lärdom skall uttrycka skicklighet i all dess omfattning, och samlingen af en mängd tjensteår utgöra förtjenst i hela dess betydelse-fullhet. Men erfarenheten har förmodligen visat nödvändigheten af dessa bemärkelsers fästande vid orden, och vackra kammar-theorier, substituerade i stället för en häfdvunnen praxis, hafva ofta illa uppfyllt dess plats. Vid befordringar inom Lappmarken göres, som sagdt är, alls intet afseende på skicklighet, utan endast på tjensteår; så har åtminstone praxis varit under de sednaste 50 åren. Det är väl sannt, att de flesta pastoraterna i Lappmarken endast kunna jemnföras på sin höjd med 3:dje klassens pastorater på landet, hvad inkomsterna beträffar, och att de på den grunden kunna anses böra bortgifvas endast åt tjensteåren. Men man måste besinna, först och främst, att 3:dje klassens pastorater ej kunna vara ämnade till ett just jemnt nödtorftigt uppehälle för gammal oduglighet, på det också denna måtte ega något underhåll. De kunna, att jag må uttrycka mig tydligare, ej vara ämnade till ett slags pension på gamla dagar för sådana prestmän, som, sedan de med Guds nåde och menniskors barmhertighet fått blifva prester,

[ocr errors]

i all sin tid varit och förblifvit helt rätt och slätt handtlangare med Ordet och Sacramenten samt ett slags lefvande machiner. Att af barmhertighet gifva äfven odugligheten någon uppmuntran till att söka lycka på tjenstemanna-banan, det vore en illa placerad barmhertighet. Samma person, som på denna bana är den odugligaste och föraktligaste varelse, hade kunnat vid plogen eller verkstaden vara den nyttigaste och aktningsvärdaste medborgare; hvarföre genom framkastade lockmedel draga honom derifrån, honom till skada och förderf, staten till mehn och tunga? Också har samhället, hvad befordringsgrunderna till tredje klassens pastorater beträffar, visst icke gjort sig skyldigt till sådant. Ty man bör för det andra besinna, att tjensteåren alldeles icke ovillkorligt afgöra befordringen till sådana pastorater; utan det fordras att hafva aflaggt pastoral-examen. Och, sedan detta är gjordt, så är det ändå icke säkert, att af de tre, som stå på förslaget, just den äldsta skall blifva vald eller tillsatt; det kan lika så lätt hända den yngsta. Skickligheten har således äfven här ett ganska stort inflytande; ty, så vidt profpredikningen skall ådagalägga denna och monne den ej gör det lika så väl som en examen? och, så vidt församlingens röst af profpredikningen bestämmes, så är skicklighetens inflytelse omisskännelig äfven vid dessa pastoraters besättande.

[ocr errors]

Men för Lappmarks-pastorater aflägges ingen pastoral-examen, hålles ingen profpredikning, intet val. Således tillfalla tredje klassens pastorater prestmän, som väl ej äro utmärkta af

stora talenter och vidsträckt lärdom, men likväl ådagalaggt försvarliga och för en pastor nödiga kunskaper i theologi och kyrkolagfarenhet, samt ämbetsgåfvor, som församlingen, genom sin röst, visat sig anse bättre än medsökandenas, prestmän, hvilka under en trägen tjenstgöring, såsom subalterner vid större församlingar, dervid gjort kanske så stor nytta, som mången höglärd och vidtberömd, och derigenom både gjort sig förtjenta af och, efter nu mer medtagna krafter, behöfva en, väl oberoende, men dock, i anseende till församlingens ringare omfång eller folkmängd, mindre trägen och mödosam ställning och tjenst. Men pastoraterna i Lappmarken deremot tillfalla ovillkorligen den, som räknar de flesta tjensteåren. Och, då vanligen menniskan gerna fiker efter förökade inkomster, så söker man sig undan för undan till allt större pastorater, i den ordning de blifva lediga. Följden deraf blir, att de största, vidsträcktaste och folkrikaste pastorater, hvilka, om de skola kunna skötas rätt, fordra ungdomens raskhet och mannaålderns kraftfullhet, tvärtom blifva besatta med utlefvade gubbar, som kanske illa nog förmå sköta sig sjelfva, än mindre en stor församling. Kan något orimligare befordringssätt finnas? Det är rent af en olycka, att tillhöra en stor församling. Också säga Lyckseleboerna, med känsla af djup smärta, när fråga är, om hvem de skola få till pastor: "vi få väl någon gammal utlefvad gubbe, socknen är så gammal, så att vi aldrig kunna få någon duglig man." Samma klagan föra också Jockmocksboerna och

afundas sin capell-församling, Qvickjock, som deremot haft en hel rad af utmärkta prester. Verksamheten och skickligheten är dömd till ett slags lifstidsfängelse vid sådana aflägsna och inskränkta församlingar, och, sedan man af ålderdom

och sjuklighet blifvit en mumie, en skugga af hvad man varit, då blir man befordrad att förestå en stor och vidlöftig församling. Det tyckes också vara hårdt, att alls ingen skilnad skall göras mellan den, som icke allenast vid prest-examen åḍagalaggt kunskaper, utan ock sedermera förkofrat dem samt med heder tagit sin pastoral-examen, och den, som kanske till och med cum admonitione (med varning) genomgått prest-examen och sedan legat på sin soffa och philosopherat, som en Turkisk pascha under sin fångenskap i Ryssland, öfver den hvirflande tobaksröken ur sin pipa, utom de stunder, då han gått upp i kyrkan och declamerat ur postillan eller några ärfda eller förvårfda concepter; en prest, som icke allenast inga vidare kunskaper förvärfvat, utan ock glömt det lilla han kunnat. Den der hafver, honom skall varda gifvet; men den der intet hafver, honom skall varda fråntaget äfven det han hafver.

Man bör också besinna, att Lappmarken, i afseende på kyrkoväsendet, är på sätt och vis ett slutet helt, emedan, för Lappska språkets skull, prester på nedra landet ej kunna sättas hit. För denna orsak synes en särskild klassification af pastoraterna här böra ega rum, så att äfven här 3 klasser funnes, ehuruväl på inkomsternas vägLappmarken,

3.

[ocr errors]

2

nar intet pastorat kan komma i första klassen och kanske knappast något i andra klassen, om man följde samma beräkningsgrunder, som på nedra landet. På detta sätt kunde, enligt min tanka, för närvarande, Åsele, Lycksele och Jockmock uppföras i första klassen; Arieplog, Arvidsjaur, Gellivare, Jukkasjärvi och Wilhelmina i den andra, samt Sorsele, Stensele, Fredrika, Dorothea och Karesuando i den tredje. Men en sådan klassification måste ofta förnyas, emedan förhållandena härstädes ej länge stå på en och samma punkt. Deremot bör äfven en annan klassification ega rum, nämligen i afseende på Lappska språket och den större eller mindre nödvändigheten af dess kännedom vid särskilda församlingar. Här får man äfven 3 klasser: 1:0 församlingar, der Lappska alls icke behöfves, 2:0 der man kan reda sig utan att just kunna fullkomligt tala språket, allenast man kan någorlunda läsa och skrifva det, det vill säga, såsom presterskapet i allmänhet kan latinet, 3:0 der man ovillkorligen bör vara fullkomligt färdig i språket. Grunden till denna indelning är den, att i en del församlingar Christendoms-undervisningen alls icke sker på Lapp ska, och Lappska aldrig brukas vid Gudstjen sten, i en del åter lära Lapparne sin Christendom på sitt eget språk, och Lappska bru-! kas understundom vid Gudstjensten, fastän Lapparne i hvardagstal någorlunda förstå och på sätt och vis äfven kunna tala Svenska. I en del för

[ocr errors]

S

[ocr errors]

.1

samlingar åter förstå Lapparne alls icke något

« FöregåendeFortsätt »