Sidor som bilder
PDF

stora talenter och vidsträckt lärdom, men likväl ådagalaggt försvarliga och för en pastor nödiga kunskaper i theologi och kyrkolagfarenhet, samt ämbetsgåfvor, som församlingen, genom sin röst, visat sig anse bättre än medsökandenas, prestmän, hvilka under en trägen tjenstgöring, såsom subalterner vid större församlingar, dervid gjort kanske så stor nytta, som mången höglärd och vidtberömd, och derigenom både gjort sig förtjenta af och, efter nu mer medtagna krafter, behöfva en, väl oberoende, men dock, i anseende till församlingens ringare omfång eller folkmängd, mindre trägen och mödosam ställning och tjenst. Men pastoraterna i Lappmarken deremot tillfalla ovillkorligen den, som räknar de flesta tjensteåren. Och, då vanligen menniskan gerna fiker efter förökade inkomster, så söker man sig undan för undan till allt större pastorater, i den ordning de blifva lediga. Följden deraf blir, att de största, vidsträcktaste och folkrikaste pastorater, hvilka, om de skola kunna skötas rätt, fordra ungdomens raskhet och mannaålderns kraftfullhet, tvärtom blifva besatta med utlefvade gubbar, som kanske illa nog förmå sköta sig sjelfva, än mindre en stor församling. Kan något orimligare befordringssätt finnas? Det är rent af en olycka, att tillhöra en stor församling. Också säga Lyckseleboerna, med känsla af djup smärta, när fråga är, om hvem de skola få till pastor: ”vi få väl någon gammal utlefvad gubbe, socknen är så gammal, så att vi aldrig kunna få någon duglig man.” Samma klagan föra också Jockmocksboerna och afundas sin capell-församling, Qvickjock, som deremot haft en hel rad af utmärkta prester. Verksamheten och skickligheten är dömd till ett slags lifstidsfängelse vid sådana aflägsna och inskränkta församlingar, och, sedan man af ålderdom och sjuklighet blifvit en mumie, en skugga af hvad man varit, då blir man befordrad att förestå en stor och vidlöftig församling. Det tyckes också vara hårdt, att alls ingen skilnad skall göras mellan den, som icke allenast vid prest-examen ådagalaggt kunskaper, utan ock sedermera förkofrat dem samt med heder tagit sin pastoral-examen, och den, som kanske till och med cum admonitione (med varning) genomgått prest-examen

och sedan legat på sin soffa och philosopherat,

som en Turkisk pascha under sin fångenskap i

Ryssland, öfver den hvirflande tobaksröken ur sin

pipa, utom de stunder, då han gått upp i kyrkan

och declamerat ur postillan eller några ärfda eller

förvärfda concepter; en prest, som icke allenast inga vidare kunskaper förvärfvat, utan ock glömt det lilla han kunnat – Den der hafver, honom skall varda gifvet; men den der intet hafver, ho

nom skall varda fråntaget äfven det han hafver. – Man bör också besinna, att Lappmarken, i afseende på kyrkoväsendet, är på sätt och vis ett "* helt, emedan, för Lappska språkets skull, }prester på nedra landet ej kunna sättas hit. För ldenna orsak synes en särskild klassification af | pastoraterna här böra ega rum, så att äfven här § klasser funnes, ehuruväl på inkomsternas vägLappmarken, 3.

[ocr errors]

nar intet pastorat kan komma i första klassen och

kanske knappast något i andra klassen, om man följdé samma beräkningsgrunder, som på nedra landet. På detta sätt kunde, enligt min tanka, för närvarande, Åsele, Lycksele och Jockmock uppföras i första klassen; Arieplog, Arvidsjaur, Gellivare, Jukkasjärvi och Wilhelmina i den andra, samt Sorsele, Stensele, Fredrika, Dorothea och – Karesuando i den tredje. Men en sådan klassification måste ofta förnyas, emedan förhållandena * , härstädes ej länge stå på en och samma punkt. Deremot bör äfven en annan klassification ega rum,

nämligen i afseende på Lappska språket och den

större eller mindre nödvändigheten af dess känhedom vid särskilda församlingar. Här får man äfven 3 klasser: 1:o församlingar, der Lappska alls icke behöfves, 2:o der man kan reda sig utan att just kunna fullkomligt tala språket, allenast man kan någorlunda läsa och skrifva det, det vill, säga, såsom presterskapet i allmänhet kan latinet, 3:o der man ovillkorligen bör vara fullkomligt färdig i språket. Grunden till denna indelning är den, att i en del församlingar Christendoms-undervisningen, alls icke sker på Lapp * ska, och Lappska aldrig brukas vid Gudstjen 4 sten, i en del åter lära Lapparne sin Christendom på sitt eget språk, och Lappska bru

kas understundom vid Gudstjensten, fastän Lap

pärne i hvardagstal någorlunda förstå och på sätt

och vis äfven kunna tala Svenska. I en del för

samlingar åter förstå Lapparne alls icke något ** - ~"

[ocr errors][ocr errors][ocr errors][ocr errors][merged small][ocr errors][merged small]

annat språk än sitt modersmål, och Lappska talas

af både nybyggare och Lappar. Jag torde längre fram få tillfälle att vidare framställa detta för

hållande; för närvarande må anmärkas, att Fölin- 7 ge, Jukkasjärvi och Karesuando höra till den först

nämnda klassen; Åsele, Fredrika, Dorothea, Wilhelmina och Lycksele till den andra; Stensele, Sorsele, Arvidsjaur, Arieplog, Jockmock och Gel1ivare till den tredje.

Med klassificationen i förra afseendet vunnes den förmånen, det skickligheten äfven komme att ingrediera i befordrings-anspråken, och det slags prohibitiv-system, som synes ämnadt att så vidt som möjligt afhålla den från Lappmarken, upphäfdes. Befordringsgrunderna skulle nämligen vid dessa pastorater vara likasom vid de öfriga i riket, så att första klassen tillhörde skickligheten, och den tredje tjensteåren. Vid klassification i afseende på språket är att märka, att Finska språket är det allmänna i Jukkasjärvi och Karesuando, samt, att de, som känna det, böra hafva preference till Gellivare, emedan äfven der Finnar äro boende.

En pastor i Lappmarken har nu för tiden helt

och hållet samma skyldigheter och befattningar, ja

äfven rättigheter, som på nedra landet; det är svårt att inse orsaken, hvarföre han skall vara undantagen från skyldigheten att aflägga pastoralexamen, inan han kan få sitt pastorat. Men deremot ser man lätt, att denna befrielse lägg er hyende under lättjan och är en högst förträfflig sak för okunnighet, oduglighet och oskicklighet. Se

dan man väl blifvit prest, så är man alldeles fulllärd och kan med all trygghet kasta boken afsides. Då kan man helt tranquilt lägga sig och hvila på sina lagrar, tilldess tiden och Guds Nåd, utan all vår förskyllan eller värdighet, gör oss till pastorer. På den tid, då prester aldra först anställdes vid kyrkorna i Lappmarken, var det ej underligt, att ingen pastoral-examen af dem fordrades. De voro då snarare att anse som ett slags missionairer eller extra predikanter, som här skulle någon tid tjenstgöra och sedan befordras till pastorater annorstädes i riket. De åtmjöto af kronan ett underhåll af 40 tunnor korn; mén af sina åhörare skulle de få i tionde endast 2 par Lapp-handskar, förmodligen, att ej frysa af sig händerna, under det de skulle springa kring berg och skogar, till att förkunna ordet, samt något kött, fisk och ost såsom kost under jul- och marknadstiderna. Förhållandena äro nu mer helt förändrade. Den Svenska befolkningen i Lappmarken är vida talrikare än den Lappska. Allt är inrättadt på samma fot som i det öfriga Sverige. Pastorerna inställas offentligen i ämbetet, helt och hållet efter den i Handboken föreskrifna ritualen. De äro således verkliga kyrkoherdar och kallas äfven så af alla, äfven af Kongl. Maj:t. Endast af consistorium honoreras de ej med denna titel, förmodligen just derföre, att de ej fullgjort, hvad hvarje Svensk kyrkoherde ovillkorligen måst fullgöra, nämligen presterat pastoral-examen. Men hvarföre, och huru länge skall detta privilegium för lättja och okunnighet

) |

« FöregåendeFortsätt »