Sidor som bilder
PDF
ePub

de laggt dit till stam-tyngd, samt lade dit f stället en tjock klabb, som jag fann vid stranden. Om en bölja vältrade sig in i båten, tänkte jag, och fyllde den med vatten, så skulle den sjunka genast, om stenar låge deri, deremot skulle klabben flyta bort, och båten icke sjunka, utan jag kunde, om ej få vattnet ur den, åtminstone hålla mig fast vid den och således möjligen drifva till något land. Så satte jag åstad, och färden gick förträffligt. Den ena holmen lemnades till rygga efter den andra; men uppmärksam måste jag vara, ro skickligt och balancera. Båtarne, som göras i Arieplog, äro förträffliga att afvärja vågorna. Om de ock äro små, så äro de ändå lika säkra som rätt stora båtar på andra ställen. En mindre tvårodding är den bästa att färdas med. Om två skickliga roddare taga en sådan och fara utan någon last, så skola de komma fram, om det är möjligt. Man har här eljest äfven större båtar, såsom stora tvåroddingar och treroddingar, i hvilka 20 à 30 personer kunna inrymmas. Dessa nyttjas vanligen att föra hem rehnar på om hösten, när man slagtat dem på något aflägset ställe vid någon sjö, såsom vid vestra ändan af Hornafvan, och skall föra dem till Arieplog. De kallas derföre vanligtvis Brunnrehn-Båtar. Man kan i en

sådan föra ända till 25 brunn-rehnar. Ifrån denna storlek är en myckenhet gradationer, ända ner till de minsta, som knappt mer än en person kan färdas i. Den jag hade, var af den storleken, att den kunde föra två personer utan last, således en af de miuMen äfven en sådan bär sig rätt bra iström

sta.

men, om den föres skickligt. I motvind kan man dock ej gerna taga sig fram med den, om det blåser strängt, ty vågorna slå in öfver framstammen. Kasker-boernas råd följde jag icke ens derutinan, att hålla mig efter södra landet, ty vinden var, såsom jag tyckte, nordvest, och man skulle derföre naturligtvis vara mer blottställd för bränningarna på södra sidan än på den norra. Jag rodde derföre vid · sidan af Stor-Ön, dock ej så nära landet, af fruktan för stenar. Det värsta var, när jag skulle öfver ifrån Stor-Öns sydöstra udde till mynningen. af Afvaviken. Det är här vid pass 3 fjerdingsväg öfver, inan man kommer i grannskap af land, och man är midt på öppna bredden af sjön, som på detta ställe visst går öfver en mil. Vågorna komma både från Storbod-fjärden och ifrån den egentliga Storafvan samt korsa sig. Här gällde framför allt att vara uppmärksam, hålla balancen, söka undvika somliga vågor och klyfva andra med åran. Man berättar, att ekorren ibland. kastar ett stycke bark i vattnet och seglar på den öfver sjön. Ungefär dessolik tycktes mig min färd vara, när jag jemuförde mig och mitt fartyg med vågorna. Likväl slog vattnet mindre in här än vid Velma-mynnet, och, när jag hunnit öfver dettá svalg, så var all fara förbi, ty jag var i skydd af höga berg på norra sidan, och vinden var mycket på norr. Jag rodde derföre i land bakom en udde och öppnade i godan ro min matsäck, att tugga något på en och annan kall-sup, som vågor na kastat mig i synen under färden från Stor-Ön; brännvin hade jag icke. Sedan fortsatte jag fär

[ocr errors]

den utan någon svårighet. I det egentliga Afva-
viks-mynnet var ingen fara: det var tvänne andra
personer förbehållet att drunkna der, hvilket hän-
de ett af de följande åren. En af mina förfäder,
pastor i Arieplog och Arvidsjaur, har också drunknat
på Storafvan under en sådan här resa till Arvids-
jaur; men man måste säga, att han var sin död
värd och skördade sina gerningars frukt der-
om framdeles historiskt. Också jag har under
ett af de följande åren varit så nära, att jag väl
kan säga mig genom Försynens skickelse ryckt
utur dödens famn, då han redan omfattat mig
med sina stela armar. Kanske hade ock någon
om mig trott sig kunna säga, att jag var min död
värd, om jag nu blifvit begrafven i vågorna, efter
jag icke lydde menniskors råd. Men det står skrif-
vet: "uti de ting, som min fader tillhöra, bör mig
vara". Dit pligterna kalla, dit ligger färden, och
bättre är att derunder omkomma, än uteblifva och
kasta på vår Herre skulden för sin egen feghet
och maklighet. En gång skall man dock dö; "men
en har ej drunknat i vatten mot sju" "som
drunknat i mjödkar och åmar". - Ju mer man
är rädd och söker fly undan döden, dess mer
löper man oftast, sig sjelf ovetande, efter honom.
"Bäst är vara färdig för medgång som fall
på hafvet". Jag kom i god tid på eftermiddagen
till nybygget Afvaviken. Sednare på aftonen kom-
mo äfven kyrkofarare från Gullön. De hade haft
yttersta svårighet att taga sig fram, emedan vin-
den var, såsom jag observerat, något nordlig och
således nästan emot för dem, som kommo från södra

[ocr errors]

[ocr errors]

- up

sidan af Storafvan. Jag hade således allt skäl att vara nöjd öfver, det jag icke följt det rådet, att hålla mig efter denna sidan af sjön. Sednare på qvällen vände sig vädret till östan. Om jag nu väntat i Kasker, så hade jag vunnit dermed den fördelen, att jag fått motvind att spjerna emot, i stället för den yppersta förliga vind, med hvilken jag redan var framme.

[ocr errors]

Fredagsmorgonen den 15 Juni begåfvo vi oss till Arvidsjaur. Det händer ofta nog, att kyrkofarare redan om Fredagen komma fram till kyrkoplatsen. Man kan hafva hvarjehanda bestyr att uträtta der på Lördagen, ty man skall besinna, att det icke är blott Gudstjensten, utan många ekonomiska och commerciella ärenden, som draga folket hit. Nu hade de flesta något att arbeta vid den nya kyrkoplatsen. Sista marknaden var ännu ingenting bygdt der; nu hade en myckenhet temligen ansenliga byggnader uppstått. Denna är den mest regelbundna kyrko-stad i Lappmarken och skall inför kommande tider vittna om sin grundläggares ordnings-sinne. Af små gnistor uppkomma stora eldar. Kanske efter ett eller två århundraden äro Lappmarkens nuvarande kyrkoplatser verkliga städer, och liflig rörelse på de gator och torg, som Gustaf Edward Rhén utstakat. Här fick ej hvar och en bygga härs och tvärs efter sina infall, utan breda och reguliera gator samt torg utmärka den nya kyrkostaden i Arvidsjaur. Den är indelad i tre delar: Svensk-staden, Borgar-staden och Lapp-staden. Man har här således hela tre "städer," skiljda från hvarandra på temligt afstånd genom

obebyggda platser, hvarföre det hela icke gerna kan genom eldsvåda läggas i aska på en gång. Svensk-staden innehåller nybyggarnes kyrkoby hus och stallar, Borgar-staden de handlandes marknadsstugor, och Lapp-staden Lapparnes kåtar och bodar. Äfven dessa äro placerade i ordning. På ena sidan om gatan är Lappens kåta, och midt emot på andra sidan hans bod. Allt går i raka linier. ByLänsmannen Klemmet Larsson, som här skulle vara byggnadsintendent, var så sträng, att den, som honom oåtspord satt upp sin kåta något utom linien, lärer hafva måst rifva och bygga om. ByLänsmänner äro ett slags ämbetsmän ibland Lapparne. Dem tillkommer hufvudsakligen att hålla ordning på skjutsar, som af Lapska allmogen skola presteras, och nämna dertill i vederbörlig ordning, äfvensom att hafva ett hufvudsakligt ord vid skatte-jemnkningen (ett slags årligen skeende taxering, enligt hvilken hvar och en sedan betalar sin skatt till kronan). De hafva också lagligen ett slags domaremagt, som dock i sednare tider, åtminstone i Piteå Lappmark, ej blifvit utöfvad." Uti hvar Lappby (stam) är en sådan länsman." Arvidsjaur, som utgjort blott en by, har blott en bylänsman, och detta ämbete bekläddes nu af en gammal respectabel man, Klemmet Larsson i Moskesoën. Han betraktade sig ock, så till sägandes, för adelig vederlike, h. e. i bredd med andra ämbetsmän i staten, och kallade derföre alla herrar för Bror. Såsom tecken till sin värdighet, bar han en käpp med hornknapp och många skramlande jernringar fästa i en, uti knappen fastslagen, yg

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »