Sidor som bilder
PDF

den utan någon svårighet. I det egentliga Afvaviks-mynnet var ingen fara: det var tvänne andra personer förbehållet att drunkna der, hvilket hände ett af de följande åren. En af mina förfäder, pastor i Arieplog och Arvidsjaur, har också drunknat på Storafvan under en sådan här resa till Arvidsjaur; men man måste säga, att han var sin död värd och skördade sina gerningars frukt – derom framdeles historiskt. – Också jag har under ett af de följande åren varit så nära, att jag väl kan säga mig genom Försynens skickelse ryckt utur dödens famn, då han redan omfattat mig med sina stela armar. Kanske hade ock någon om mig trott sig kunna säga, att jag var min död värd, om jag nu blifvit begrafven i vågorna, efter jag icke lydde menniskors råd. Men det står skrifvet: ”uti de ting, som min fader tillhöra, bör mig vara”. Dit pligterna kalla, dit ligger färden, och bättre är att derunder omkomma, än uteblifva och kasta på vår Herre skulden för sin egen feghet och maklighet. En gång skall man dock dö; ”men en har ej drunknat i vatten mot sju” – ”som drunknat i mjödkar och åmar”. – Ju mer man är rädd och söker fly undan döden, dess mer löper man oftast, sig sjelf ovetande, efter honom. ”Bäst är vara färdig för medgång som fall – uppå hafvet”. Jag kom i god tid på eftermiddagen till nybygget Afvaviken. Sednare på aftonen kommo äfven kyrkofarare från Gullön. De hade haft yttersta svårighet att taga sig fram, emedan vinden var, såsom jag observerat, något nordlig och således nästan emot för dem, som kommo från södra sidan af Storafvan. Jag hade således allt skäl att vara nöjd öfver, det jag icke följt det rådet, att hålla mig efter denna sidan af sjön. Sednare på qvällen vände sig vädret till östan. Om jag nu väntat i Kasker, så hade jag vunnit dermed den fördelen, att jag fått motvind att spjerna emot, i stället för den yppersta förliga vind, med hvilken jag redan var framme. Fredagsmorgonen den 15 Juni begåfvo vi oss till Arvidsjaur. Det händer ofta nog, att kyrkofarare redan om Fredagen komma fram till kyrkoplatsen. Man kan hafva hvarjehanda bestyr att uträtta der på Lördagen, ty man skall besinna, att det icke är blott Gudstjensten, utan många ekonomiska och commerciella ärenden, som draga folket hit. Nu hade de flesta något att arbeta vid den nya kyrkoplatsen. Sista marknaden var ännu ingenting bygdt der; nu hade en myckenhet temligen ansenliga byggnader uppstått. Denna är den mest regelbundna kyrko-stad i Lappmarken och skall inför kommande tider vittna om sin grundläggares ordnings-sinne. Af små gnistor uppkomma stora eldar. Kanske efter ett eller två århundraden äro Lappmarkens nuvarande kyrkoplatser verkliga städer, och liflig rörelse på de gator och torg, som Gustaf Edward Rhén utstakat. Här fick ej hvar och en bygga härs och tvärs efter sina infall, utan breda och reguliera gator samt torg utmärka den nya kyrkostaden i Arvidsjaur. Den är indelad i tre delar: Svensk-staden, Borgar-staden och Lapp-staden. Man har här således hela tre ”städer,” skiljda från hvarandra på temligt afstånd genom obebyggda platser, hvarföre det hela icke gerna kan genom eldsvåda läggas i aska på en gång. Svensk-staden innehåller nybyggarnes kyrkobyhus och stallar, Borgar-staden de handlandes marknadsstugor, och Lapp-staden Lapparnes kåtar och bodar. Äfven dessa äro placerade i ordning. På ena sidan om gatan är Lappens kåta, och midt emot på andra sidan hans bod. Allt går i raka linier. ByLänsmannen Klemmet Larsson, som här skulle va. |

Ta byggnadsintendent, var så sträng, att den, som honom oåtspord satt upp sin kåta något utom limien, lärer hafva måst rifva och bygga om. BrLänsmänner äro ett slags ämbetsmän ibland Lapparne. Dem tillkommer hufvudsakligen att hålla ordning på skjutsar, som af Lapska allmogen skola presteras, och nämna dertill i vederbörlig ordning, äfvensom att hafva ett hufvudsakligt ord vid skatte jemnkningen (ett slags årligen skeende taxering, enligt hvilken hvar och en sedan betalar sin skatt till kronan). De hafva också lagligen ett slags domaremagt, som dock i sednare tider, åtminstone i Piteå Lappmark, ej blifvit utöfvad. Uti hvar Lappby (stam) är en sådan länsman. Arvidsjaur, som utgjort blott en by, har blott en bylänsman, och detta ämbete bekläddes nu af en gammal respectabel man, Klemmet Larsson i Moskesoën. Han betraktade sig ock, så till sägandes, för adelig vederlike, h. e. i bredd med andra ämbetsmän i staten, och kallade derföre alla herrar för Bror. Såsom tecken till sin värdighet, bar han en käpp med hornknapp och många skramlande

jernringar fästa i en, uti knappen fastslagen, yg

la, Uti Arieplog äro 5 by-länsmän, efter antalet

# af byarna. Men dessa äro mest unga, obetydliga

män, utan skramlande käppar och adelig värdig

het. Sjelfva Klemmet Larsson var också ibland Lapparne ej vidare, än den främste bland likar (primus inter pares). Bland Lapparne finnas än

nu tvänne andra dignitairer, nämligen Skickare och Tolfmän. Skickare äro ett slags uppassare åt häradshöfding och fogde, under marknadstiderna, och agera härolder, som kungöra för menigheten deras bud och befallningar. Värdigheten tyckes just icke vara stor; men deras herrars lysande gloria synes äfven på dem kasta ett återsken 10), så att somliga bland dem tycka sig icke vara så smått folk heller. Med namnet skickare är eljest samma förhållande, som med namnet fiskköpare i Stockholm. Så kallas der icke de, som köpa fisk, utan de, af hvilka man köper, och sammaledes är här skickare icke en, som skickar, utan en, som skickas. Tolfmännen behöfver jag icke beskrifva, de äro sig öfver allt någorlunda lika. En tolfman och en bylänsman äro i opinionen ungefär lika till rang och värdighet. Tager man nu tillsamman katecheter, bylänsmän, tolfmän och skickare, så har man hela den Lapska ämbetsmanma-klassen – en sup är se"n det bästa att traktera denna corps diplomatique med; och dermed slutas vanligen audiencen. Tredje Bönedagen är den största och talrikast besökta helg, som firas i Arvidsjaur. Den firas på Söndagen näst före Midsommarsdagen. Lapparne hafva då icke begynt ”gå rehnarna” (se ofvan). Och Svenskarne, som slutat såningstiden, hafva ännu icke börjat hö-anden. Det är således intet, som hindrar någondera att komma till kyrkan. Lapparne rådgöra nu om sina förestående rehnsökningsfärder. Jag har nämnt, att jag nu under tiden hade ämnat besöka dem. Detta afstyrkte de alldeles, hvilket var ganska naturligt, ty huru skulle jag kunna besöka dem, när de sprungo kring skogarna, och hvem hade tid att läsa under värsta rehnskötningstiden? Detta var en omständighet, som jag förbisett, emedan jag förut icke så noga kände skogs-Lappens lefnadssätt. Man kan häraf se, huru många speciella omständigheter man måste göra afseende på, och huru noga man måste känna förhållandena i orten, för att kunna åstadkomma någonting lämpligt och nyttigt för densamma, i synnerhet om man skall göra författningar, som skola efterlefvas och respecteras. När nu äfven jag, som dock är född i landet, så mycket kunde misstaga mig och har behöft upplysas

10) Hoc facto Judeæ, convocatis duodecim expertæ integritatis ac prudentiæ viris, eisque sua subsellia occupare jussis, forum aperit, unaque cum interprete medius inter partes litigantes sedit. Adest duoque Quaestor, qui omnem licentiam et insolentiam auctoritate compescit ordinique servando Argus quasi invigilat. . . . . - Præter hos conspicuæ dignitatis viros habet etiam Lapponia inferioris sortis officiarios, Sub-Prætores et Administros, quos Länsmän et Skickare communiter nuncupant. Carl Alcnii Disp., Åbo, 1769.

« FöregåendeFortsätt »