Sidor som bilder
PDF
ePub

annat språk än sitt modersmål, och Lappska talas af både nybyggare och Lappar. Jag torde längre fram få tillfälle att vidare framställa detta förhållande; för närvarande må anmärkas, att Fölin ́ge, Jukkasjärvi och Karesuando höra till den förstnämnda klassen; Åsele, Fredrika, Dorothea, Wilhelmina och Lycksele till den andra; Stensele, Sorsele, Arvidsjaur, Arieplog, Jockmock och Gellivare till den tredje.

Med klassificationen i förra afseendet vunnes den förmånen, det skickligheten äfven komme att ingrediera i befordrings-anspråken, och det slags prohibitiv-system, som synes ämnadt att så vidt som möjligt afhålla den från Lappmarken, upphäfdes. Befordringsgrunderna skulle nämligen vid dessa pastorater vara likasom vid de öfriga í riket, så. att första klassen tillhörde skickligheten, och den tredje tjensteåren. Vid klassification i afseende på språket är att märka, att Finska språket är det allmänna i Jukkasjärvi och Karesuando, samt, att de, som känna det, böra hafva preference till Gellivare, emedan äfven der Finnar äro boende.

En pastor i Lappmarken har nu för tiden helt och hållet samma skyldigheter och befattningar, ja äfven rättigheter, som på nedra landet; det är svårt att inse orsaken, hvarföre han skall vara undantagen från skyldigheten att aflägga pastoralexamen, inan han kan få sitt pastorat. Men deremot ser man lätt, att denna befrielse lägg er hyende under lättjan och är en högst förträfflig sak för okunnighet, oduglighet och oskicklighet. Se

[ocr errors]

dan man väl blifvit prest, så är man alldeles fulllärd och kan med all trygghet kasta boken afsides. Då kan man helt tranquilt lägga sig och hvila på sina lagrar, tilldess tiden och Guds Nåd, utan all vår förskyllan eller värdighet, gör oss till pastorer. På den tid, då prester aldra först anställdes vid kyrkorna i Lappmarken, var det ej underligt, att ingen pastoral-examen af dem fordrades. De voro då snarare att anse som ett slags missionairer eller extra predikanter, som här skulle någon tid tjenstgöra och sedan befordras till pastorater annorstädes i riket. De åtnjöto af kronan ett underhåll af 40 tunnor korn; mén af sina åhörare skulle de få i tionde endast 2 par Lapp-handskar, förmodligen, att ej frysa af sig händerna, under det de skulle springa kring berg och skogar, till att förkunna ordet, samt något kött, fisk och ost såsom kost under jul- och marknadstiderna. Förhållandena äro nu mer helt förändrade. Den Svenska befolkningen i Lappmarken är vida talrikare än den Lappska. Allt är inrättadt på samma fot som i det öfriga Sverige. Pastorerna inställas offentligen i ämbetet, helt och hållet efter den i Handboken föreskrifna ritualen. De äro således verkliga kyrkoherdar och kallas äfven så af alla, äfven af Kongl. Maj:t. Endast af consistorium honoreras de ej med denna titel, förmodligen just derföre, att de ej fullgjort, hvad hvarje Svensk kyrkoherde pvillkorligen måst fullgöra, nämligen presterat pastoral-examen. Men hvarföre, och huru länge skall detta privilegium för lättja och okunnighet

ega rum? I Lappmarken finnas pastorater, till vidden vida större och nu mer äfven till folkmängden lika stora med många nere på landet; kan man väl då tro, att de inga kyrkoherdar behöfva? Och, i händelse de dem nu förestående pastorer ej äro det, hvar äro då deras kyrkoherdar? Men, torde man säga, om pastoral-examen föreskrifves såsom ett villkor för befordran till pastorat i Lappmarken, så torde brist på sökande uppstå, Den knuten är lätt upplöst. Man kan till en början antaga den ordningen, att de, som aflaggt pastoral-examen, ovillkorligen befordras framför dem, som ej aflaggt den, men att äfven de sednare kunna i nödfall befordras. Det skall snart visa sin goda verkan. Äfven böra lands-prester vara lika competenta, som Lappmarksprester, till pastoraterna af den klassen, der, enligt hvad ofvanföre sagdt är, Lappska språket alls icke behöfves, och äfven, i mån af sin kännedom eller färdighet i detta språk, till de öfriga. Att utesluta landsprester från competence inom Lappmarken, är både allt för skråmessigt och äfven obilligt, enär Lappmarksprester ega icke allenast competence, utan ock, på sätt och vis, en i författningar grundad preference till befordringar på landet. Imellertid var just nu, vid frågan, om hvem som skulle få Lycksele, detta en vigtig omständighet. Det var bekant, att många landsprester sökte eller ämnade söka detta pastorat; men Lappmarkspresterna ansågo sig ovillkorligen böra ega preference, emedan de tjent i Lappmarken, och att_väll tjensteåren skulle afgöra dem imellan,

men de andra icke komma i fråga, om de ock egde vida talrikáre tjensteår. Imellertid kunde man ej veta, huru vida vederbörande sågo saken ur samma synpunkt, och deraf härrörde ovissheten, hvilken skulle få pastoratet. Nu var här ock en annan omständighet, nämligen Lappska språket, som sannolikt skulle anses för ett oeftergifligt villkor för ifrågavarande befordran. Men många ansågo detta för ganska onödigt för en pastor i Lycksele, emedan, enligt hvad som påstods, gudstjenst på detta språk under flera år i Lycksele ej blifvit hållen, och emedan inom Lycksele verkligen ingen Lapp nu mer är bosatt eller har Lappskatteland. För att vara säkra om saken, hade likväl tvänne landsprester, för sin ansökan till Lycksele pastorat, skaffat sig betyg af hvar sin Lappmarksprest, att de kunde Lappska. Den ena hade fått sitt betyg på det sättet, att han gjort en resa till Lycksele, hvarest han trakterat en derstädes ́varande, i Lappska språket kumuig, prestman och under den synnerliga vänskap, som vid ett gladt dryckeslag vanligen existerar mellan värd och gäst, öfvertalat honom att gifva sig ett betyg uppå, att han kunde Lappska; hvilket betyg han ock erhöll, ändock han troligen ej kände det språket mer än jag Chinesiska eller det språk, folket i månen talar. Om en prestman gifver ut ett prestbevis, så gör han det å tjenstens vägnar och å sin ämbetsed; men, att gifva betyg på, att någon kan Lappska språket, det är en helt annan sak: om en prestman gifver ut ett sådant, så gifver han det såsom en

1

skild, men ej å tjenstens vägnar. Han kan ej för ett sådant betyg, om det befinnes falskt, ställas till annat ansvar, än för hvilken annan lös osanning som helst. Han är ingen autoritet, som skulle gifva ett sådant betyg; men, hvad ofog härunder kan föröfvas, om vederbörande antaga det för godt, det visar närvarande exempel. Och, att man ansett sådana betyg kunna gälla, det bevisas deraf, att man sökte förskaffa sig dem. Den andra prestmannen, som förskaffade sig ett dylikt betyg, lärer verkligen kunna Lappska; men, huru skulle vederbörande kunna urskilja det sanna från det falska? De voro båda utgifna af enskilda Lappmarksprester. Enligt min tanka borde sådana betyg sökas endast vid de årligen skeende visitationerna i Lappmarken, Visitator kan då, med tvänne eller flera i Lappska språket kunniga prestmän, bilda ett slags consistorium, inför hvilket sökanden eger att ådagalägga sin kännedom af språket, hvaröfver protocoll föres och honom såsom bevis meddelas. Härvid torde vara nödigt att noga utsätta, om han ådagalaggt förmåga att färdigt tala det, eller endast att läsa och öfversätta. Så uppkommer en verklig autoritet, hvilken som sådan utgifver sitt intygande. Sådant synes vara både nyttigt och nödigt, dels på det att prester på nedra landet måga hafva något tillfälle att lagligen ådagalägga sin competence till Lappmarkspastorater, dels ock på det att vissa Lappmarksprester må kunna undergå samma prof. Man torde väl tro, att alla prester i Lappmarken kun

na

Lappska; men derpå tager man ganska

« FöregåendeFortsätt »