Sidor som bilder
PDF
[ocr errors][merged small]

den, som endast vid något tillfälle besöker orten, ej lyckas att uppgifva något fullt tillförlitligt derom.

Också får Lappmarken ingalunda, som jag ofvan sagt, i allt afseende skäras under en kam;

hvilket för ett så vidsträckt och varierande land

naturligtvis måste vara en orimlighet. Hvad skogsLapparnes förhållande och lefnadssätt beträffar, så har hittills derpå nästan ingen uppmärksamhet blifyit fäst. Hvarken de, som beskrifvit Lappmarken, eller de, som något förordnat om den, hafva gifvit akt på den väsendtliga skilnaden mellan fjell-Lappar och skogs-Lappar. Högström

nämner de sednare endast helt flyktigt i bredd med fiskare-Lapparne. Här har man likväl en hel

församling, bestående endast af skogs-Lappar, till antalet nästan dubbelt talrikare än samtliga Lap

parne i hela Åsele Lappmark. Det är lätt att se,

huru svårt man missräknar sig, när man icke alls observerar detta. Hittills synes likväl endast fjellLapparne hafva ådragit sig uppmärksamhet, När jag kom till Arvidsjaur, var Rhén ännu, qvar och reste icke heller förr än efter helgen. Han hade icke vågat lita på min ordhållighet, utan ville först se mig i synen. Rättast var det väl också, ty, om jag hade drunknat på Storafvan, hade jag naturligtvis icke kommit, och detta hade väl varit

laga förfall för mig, men likväl icke för honom, efter saken endast var privat oss imellan. Han

reste, sedan han gifvit mig den slutförmaningen,

att, derest hans fru under tiden, som sannolikt var,

skulle falla i barnsäng och lyckligen framföda en

[ocr errors]

pilt, såsom han påstod, skulle jag döpa *och kalla hans namn Hugo. Ingendera delen skedde, medan jag var qvar, ty jag reste, förrän han kom hem. Men, när han kom, fann han likväl qvinman och barnet, som sagdt var, och kallade # sistnämnda: Hugo Reinhold. Hvarifrån han tagit anledning till benämningen, vet jag icke; men bönderna funno den hafva en särdeles likhet med hugga rehnhorn och i det fallet vara ganska rigtig, ty Rhén är en stark lim-kokare, hvartill han

använder rehnhorn, som först måste huggas sön

der i små bitar. Såsom en curiositet kan anmärkas, att Midsommarsdagen icke firas såsom kyrkohelg i Arvidsjaur. Ingen menniska kommer till kyrkan; högtidsdagen är såsom en annan mellansöndag. Jag, som icke var van härmed och icke ville, att denna Lappmarkens första Maj och skömaste årshögtid skulle sakna sin tillbörliga festivitet, gick dock i kyrkan och höll offentlig, högtidlig Gudstjenst; men den saken gör jag visst icke om en annan gång, ty det kunde hända, att klockaren (såsom en gammal prest-historia förmäler)

ginge sin väg och ropade åt mig ”kära erfar,

när ni har slutat, läs igen dörren och tag nyckeln med er". Hade icke Häradshöfding Furten-, back och presthuset hedrat mig med sin närvaro, så hade jag haft tomma väggarna. Emedan Bönedagen firas på den föregående Söndagen, kommer icke någon till denna, ofta blott några dagar derefter infallande, högtidsdagen. Lapparne hålla på att bereda sig till sin rehn-gång och hafva kanske redan till en del gått åstad. Svenskar

ne önska kanske helst att fira denna sköna dag, hvar och en i sitt hemvist. Hela naturen är nu lefvande och fröjdas i blomstrande grönska. Solen gömmer sig endast en liten korrt stund bakom de nordliga skogarna och bergen. Små-foglarne qvittra och sjunga i lunderna. Myggorna, dessa Lappmarkens plågo-andar, hafva ännu ej utbredt sig öfver landet. Men denna glädje är icke långvarig. Midsommarsdagen är just en af de sista frihetsdagarna, ofta är icke han ens fri. Men åtminstone strax efter framkomma de snåla gästerna och vedervärdiga sångfoglarne milliard-tals ur sitt intet. Främst bland dem är den så kallade Långnäsan eller egentliga myggen, som utmärker sig genom sin sång. Man är lika besvärad af honom både natt och dag, ute och i rum. Litet längre fram kommer Knotten eller Knorten, som liknar en mycket liten fluga, är snäll i sin flykt och alla sina vändningar, en stor blodsugare, kryper in i alla hål och i öppningar på kläderna, svärmar omkring så otaligt, att man måste blifva rådlös för honom. Han ofredar dock ej i rummen, icke heller om natten, sedan solen gått ner. Sist kommer ändtligen en ännu mindre fluga, så liten, att man knappt kan se den; den kallas Hya eller Svedan. Det sednare namnet gifver tillkänma hans åverkan. Den är dock ej så otalig som de öfriga tvänne myggsorterna. Att freda sig för sådana fiender, vidtager man den utvägen att tjära sig i ansigtet och om händerna, när man skall vara ute och arbeta. Man bör likväl icke härom göra sig ett så svårt begrepp. Man tjärar icke folk i synen, som man tjärar en båt eller beckstryker ett fartyg. Man blandar något tjära och söt grädda tillsammans i en burk eller flaska, och med detta sminket smetar man sig i anletet, så att man blir täck och brunett. Men operatiomen måste flera gånger om dagen förnyas, ty, när smörjelsen torkat in, blifva myggorna åter påflugna. Om man ock mot qvällen kommer att se ut som en Tattare eller koppar-vilde, så får det icke hjelpa: bättre det, än vara fullspäckad i synen med röda buglor af myggbetten såsom med karbunklar. Det går mycket lätt att tvätta af sig, endast man påstryker litet grädda. Men den, som icke är ute i arbete, utan sitter inne i rummen, kan freda sig på annat sätt. Man drifver ut myggen med rök. Härtill kan man använda spånmådd, björkstommar, en-ris, men aldra helst björk-tjukor (tickor, boletus). De sistnämnda gifva en mycket angenäm och välluktande rök, som likväl för myggen är, såsom all annan rök, obehaglig. När man öppnar fenstret och fläktar med något skynke, drar han sin kos. Man bör äfven hafva ett rökfat ute i förstugan, att göra entréen för dessa snåla och besvärliga gäster obehaglig. Eljest är man icke på alla ställen lika besvärad af denna landsplåga. Nära fjellen och i allmänhet der mycken björkskog finnes, der är myggen värst och talrikast, såsom t. ex. uti Qvickjock, Jäckviken och Löfmocks capell i Arieplog. Men vid sjelfva Arieplog är man temligen i fred för honom. Man har väl deromkring en myckenhet löfrika holmar; men den stora och öppna sjön gör förmodligen, att myggen förjagas af blåsten. Det är märkligt att se, med hvilken ihärdighet myggsvärmen söker att följa med båten, när man ror. Är det lugnt väder, så blir man aldrig af med dem. När det blåser, försöka de ändå att hålla sig qvar, sätta sig fast på kläderna och gifva sig ner i båten. Har man svag vind, så följer sällskapet med, ända tilldess man tvärhastigt vänder om och börjar ro mot vinden. Då förlora de cursen och låta sig drifvas af vädret, tilldess de komma till land. Sedan är man fri för dem under hela färden, ty, så snart det blåser, om ock mycket litet, gifva de sig icke ut på sjön på egen hand. Medan jag var i Arvidsjaur, fick jag skrifvelse från consistorium i Hernösand, med uppdrag att resa till Sorsele och der tjenstgöra, tilldess Pastor Ullenius skulle ankomma till stället. Härmed hängde så tillsamman, att Ullenius skulle tillträda Sorsele pastorat sistförflutna första Maj, och Grönlund, hvilken förut tjenstgjort som vacancepredicant derstädes, skulle nu komma i den förras ställe till Qvickjock. Men, som det ej var rådligt att uppskjuta resan till inemot Maj, i anseende till förets osäkerhet, hade de beramat saken så, att de skulle resa hvardera från sin ort så tidigt, att de skulle kunna hinna fram till destinationen till Påsk. De hade således begifvit sig på vägen strax efter första Bönedagen, vid medlet af Mars månad; men ingendera hann fram till Påsk (medium af April). Här har man nu lappmarken, 23,

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »