icke folk i synen, som man tjärar en båt eller beckstryker ett fartyg. Man blandar något tjära och söt grädda tillsammans i en burk eller flaska, och med detta sminket smetar man sig i anletet, så att man blir täck och brunett. Men operationen måste flera gånger om dagen förnyas, ty, när smörjelsen torkat in, blifva myggorna åter påflugna. Om man ock mot qvällen kommer att se ut som en Tattare eller koppar-vilde, så får det icke hjelpa: bättre det, än vara fullspäckad i synen med röda buglor af myggbetten såsom med karbunklar. Det går mycket lätt att tvätta af sig, endast man påstryker litet grädda. Men den, som icke är ute i arbete, utan sitter inne i rummen, kan freda sig på annat sätt. Man drifver ut myggen med rök. Härtill kan man använda spånmådd, björkstommar, en-ris, men aldra helst björk-tjukor (tickor, boletus). De sistnämnda gifva en mycket angenäm och välluktande rök, som likväl för myggen är, såsom all annan rök, obehaglig. När man öppnar fenstret och fläktar med något skynke, drar han sin kos. Man bör äfven hafva ett rökfat ute i förstugan, att göra entréen för dessa snåla och besvärliga gäster obehaglig. Eljest är man icke på alla ställen lika besvärad af denna landsplåga. Nära fjellen och i allmänhet der mycken björkskog finnes, der är myggen värst och talrikast, såsom t. ex. uti Qvickjock, Jäckviken och Löfmocks capell i Arieplog. Men vid sjelfva Arieplog är man temligen i fred för honom. Man har väl deromkring en myckenbet löfrika holmar; men den stora och öppna sjöu

gör förmodligen, att myggen förjagas af blåsten. Det är märkligt att se, med hvilken ihärdighet myggsvärmen söker att följa med båten, när man ror. Är det lugnt väder, så blir man aldrig af med dem. När det blåser, försöka de ändå att hålla sig qvar, sätta sig fast på kläderna och gifva sig ner i båten. Har man svag vind, så följer sällskapet med, ända tilldess man tvärhastigt vänder om och börjar ro mot vinden. Då förlora de cursen och låta sig drifvas af vädret, tilldess de komma till land. Sedan är man fri för dem under hela färden, ty, så snart det blåser, om ock mycket litet, gifva de sig icke ut på sjän på egen hand.

Medan jag var i Arvidsjaur, fick jag skrifvelse från consistorium i Hernösand, med uppdrag att resa till Sorsele och der tjenstgöra, tilldess Pastor Ullenius skulle ankomma till stället. Härmed hängde så tillsamman, att Ullenius skulle tillträda Sorsele pastorat sistförflutna första Maj, och Grönlund, hvilken förut tjenstgjort som vacance predicant derstädes, skulle nu komma i den för ras ställe till Qvickjock. Men, som det ej var rådligt att uppskjuta resan till inemot Maj, i anseende till förets osäkerhet, hade de beramat saken så, att de skulle resa hvardera från sin ort så tidigt, att de skulle kunna hinna fram till destinationen till Påsk. De hade således begifvit sig på vägen strax efter första Bönedagen, vid medlet af Mars månad; men ingendera hann fram till Påsk (medium af April). Här har man nu Lappmarken,

28.

*

ett factiskt bevis på, hvad jag anfört om communicationen tvärs öfver landet, och huru origtigt begrepp man gör sig om Lappmarken, när man skär den öfver en kam och anser den för en enda province, sig sjelf öfver allt lik och i inbördes beröring. Från Sorsele till Qvickjock äro knappt 20 mil, när man far gena vägen tvärt öfver landet. Den vägen kan man tillryggalägga på 4 à 5 dagar, om lyckan är mycket god, och allt i sin ordning (såsom på sommaren, båtar i alla mellanliggande sjöar och elfvar, samt om vintern vackert väder och godt före att ränna). Men denna färd är endast i det fallet möjlig, om man är lätt på foten att vandra och icke har mera saker att föra med sig, än hvad man kan bära på ryggen. En sådan vinter, som denna, var likväl en dylik färd rent af omöjlig, för hvilken som helst. För den, som har något att medföra, är den alltid omöjlig. Man måste först fara ner till Vesterbotten och sedan upp åt landet igen, längs efter flodernas sträckning. Grönlund reste först från Sorsele ner till Piteå, 28 mil, så till Luleå, 5 mil, och så ändtligen till Quickjock, 30 mil. Hans resa var således öfver 60 mil. Men, som han hade den yttersta svårighet att arbeta sig fram genom mehnföret, hvarvid han dock på vägen till Piteå torde hafva haft något slags förmån af det spår, som jag hade kört upp, ty hans resa inträffade strax efter min, så hann han ej längre än till Jockmock till Påskhelgen. Ullenius åter, varnad af Grönlunds och mina vedermödor 1), vågade sig icke upp åt lan

1) Faciunt aliena pericula cautum.

det ifrån Piteå, utan for åt Skellefteå och Lycksele. Hans resa blef öfver 70 mil, och han kunde således ännu mindre hinna fram. Det blef således messfall både i Sorsele och i Qvickjoćk om Påskhelgen. I anledning häraf lärer någon officiel underrättelse inkommit till consistorium om messlösheten i Sorsele, och consistorium, som förmodade, att Ullenius tilläfventyrs insjuknat på vägen, utfärdade genast den omtalade skrifvelsen till mig. Şaken rörde rätteligen, som man lätt finner, medium, af April månad; men jag fick consistorii bref först i början af Juli, hvilket till någon del måste skrifvas på post-communicationens räkning, hvilken var högst bedröflig, ehuruväl just detta år ett reglemente derom var utfärdadt, enligt hvilket man skulle hafva en sådan communication 2 gånger i månaden. Men det står icke allt så till i verkligheten, som på papperet. Att Ullenius länge sedan befann sig i Sorsele samt var frisk och sund, derom hade jag tillförlitlig kunskap. Och, som således det uttryckligen nämnda skälet, hvarföre jag var förordnad till Sorsele, nu mer ej fanns, så underrättade jag consistorium derom och for icke. Denna tilldragelse gifver mig anledning att reflectera öfver en olägenhet, som uppkommer, i fall, såsom nu föreslaget är, missionairen afskaffas, och endast katecheterna bibehållas. Jag skall härvid icke göra afseende på undervisningsväsendet, utan endast på den presterliga tjenstgöringen i Lappmarken. Pastorerna i denna trakt, ja öfver hela Lappmarken, utom Åsele, Lycksele och Jockmock, ega så ringa inkomster, att de ic

ke, utan yttersta nödfall och till sin ekonomis ruin, kunna hålla sig adjuncter. Om nu en sådan pastor sjuknar, och ingen möjligen disponibel prestman finnes att anlita, huru skall då Gudstjensten i den församlingen vidmagthållas? Der är intet annat råd än att skrifva till consistorium. Då kan, såsom händelsen nu var, consistorii förordnande först efter tre månader komma den tillhanda, som skall skickas att imellertid tjenstgöra. Han kan behöfva ännu en månad att hinna fram till sin bestämmelse. Imellertid har messlösheten fortfarit under de vigtigaste högtider, som här skulle hafva inträffat Påsk, Pingst och Midsommaren, eller, som lika lätt kunde hända, Andersmessan, Jul och marknaden. Och, när ändtligen den nya presten kommer, så är tilläfventyrs den sjuke tillfrisknad; då är hela detta omaket onyttigt, men åbringar en kännbar kostnad. Det kan ock lättHigen hända, att consistorium ej i hastigheten eger någon alls att skicka. Så kan ju ock hända, att en pastor behöfver göra en angelägen resa, såsom t. ex. att dricka brunn o. s. v., då inträffar samma

händelse.

Nu behöfves icke vidare, än, att jag blir underrättad och anmodad af den, som behöfver biträdet, det må vara pastor i Arieplog, Arvidsjaur eller Sorsele, så kan en sådan tillfällig nödfallshjelp i ögonblicket presteras, och dermed är allt vidare bråk undviket. Hvad Arieplog och Arvidsjaur vidkommer, har sådant inträffat så mångfaldiga gånger, att jag i sjelfva verket kan anse mig, i synnerhet på förra stället, hafva motsvarat eu comminister, hvilket äfven på sådana ställen