Sidor som bilder
PDF
ePub

ett factiskt bevis på, hvad jag anfört om communicatioifen tvärs öfver landet, och huru origtigt begrepp man gör sig om Lappmarken, när man skär den öfver en kam och anser den för en enda province, sig sjelf öfver allt lik och i inbördes beröring. Från Sorsele till Qvickjock äro knappt 20 mil, när man far gena vägen tvärt öfver landet.

Den vägen kan man tillryggalägga på 4 à 5 dagar, om lyckan är mycket god, och allt i sin ordning (såsom på sommaren, båtar i alla 'mellanliggande sjöar och elfvar, samt om vintern vackert väder och godt före att ränna). Men denpa färd är endast i det fallet möjlig, om man är lätt på foten att vandra och icke har mera saker att föra med sig, än hvad man kan bära på ryggen. En sådan vinter, som denna, var likväl en dylik färd rent af omöjlig, för hvilken som helst. För den, som har något att medföra, är den alltid omöjlig. Man måste först fara ner till Vesterbotten och sedan upp åt landet igen, längs efter flodernas sträckning. Grönlund reste först från Sorsele ner till Piteå, 28 mil, så till Luleå, 5 mil, och så ändtligen till Qvickjock, 30 mil. Hans resa var således öfver 60 mil. Men, som han hade den yttersta svårighet att arbeta sig fram genom mehnföret, hvarvid han dock på vägen till Piteå torde hafva haft något slags förmån af det spår, som jag hade kört upp, ty hans resa inträffade strax efter min, så hann han ej längre än till Jockmock till Påskhelgent. Ullenius åter, varnad af Grönlunds och mina vedermödor 1), vågade sig icke upp åt lan

1) Faciunt aliena pericula cautum.

det ifrån Piteå, utan for åt Skellefteå och Lycksele. Hans, resa blef öfver 70, mil, och han kunde således ännu mindre hinna fram. Det blef så.. ledes messfall både i Sorsele och i Qvickjock om Påskhelgen. I anledning häraf lärer någon officiel underrättelse inkommit till consistorium om messlösheten i Sorsele, och consistorium, som förmodade, att Ullenias tilläfventyrs insjuknat på vägen, utfärdade genast den omtalade skrifyelsen till mig. Saken rörde rätteligen, som man lätt finner, medium, af April månad; nien jag fick consistorii bref först i början af Juli, hvilket till någon del måste skrifvas på post-communicationens räkning, hvilken var högst bedröslig, ehuruväl just detta år ett reglemente derom var utfärdadt, enligt hvilket man skulle hafva en sådan communication 2 gånger i månaden. Men det står icke allt så till i verkligheten, som på papperet. Att Ullenius länge sedan befann sig i Sorsele samt var frisk och sund, derom hade jag tillförlitlig kunskap. Och, som således det uttryckligen nämnda skälet, hvarföre jag var förordnad till Sorsele, nu mer ej fanns, så underrättade jag consistorium derom och for icke. Denna tilldragelse gifver mig anled. ning att reflectera öfver en olägenhet, som uppkommer, i fall, såsom nu föreslaget är, missionairen afskaffas, och endast katecheterna bibehållas. Jag skall härvid icke göra afseende på undervisningsväsendet, utan endast på den presterliga tjenstgöringen i Lappmarken. Pastorerna i denna trakt, ja öfver hela Lappmarken, utom Åsele, Lycksele och Jockmock, ega så ringa inkomster, att de ic

а

ke, utan yttersta nödfall och till sin ekonomis ruin, kunna hålla sig adjuncter. Om nu en sådan pastor sjuknar, och ingen möjligen disponibel prestman finnes att anlita, huru skall då Gudstjensten i den församlingen vidmagthållas? Der är intet annat råd än att skrifva till consistorium. Då kan, såsom händelsen nu var, consistorii förordnande först efter tre månader komma den tillhanda, som skall skickas att imellertid tjenstgöra. Han kan behöfva ännu en månad att hinna' fram till sin bestämmelsc. Imellertid har messlösheten fortfarit under de vigtigaste högtider, som här skulle hafva inträffat Påsk, Pingst och Midsommaren, eller, som lika lätt kunde hända, Andersmessan, Jul och marknaden. Och, när ändtligen den nya presten kommer, så är tilläfventyrs den sjuke tillfrisknad; då är hela detta 'omaket" onyttigt, men å bringar en kännbar kostnad. Det kan ock lättligen hända, att consistorium ej i hastigheten eger någon alls att skicka. Så kan ju ock hända, att en pastor behöfver göra en angelägen resa, såsom t. ex. att dricka brunn 0. s. V., då inträffar samma händelse. Nu behöfves icke vidare, än, att jag blir underrättad och anmodad af den, som behöfver biträdet, det må vara pastor i Arieplog, Arvidsjaur eller Sorsele, så kau en sådan tillfällig nödfallshjelp i ögonblicket prcsteras, och dermed är allt vidare bråk undviket. Hvad Arieplog och Arvidsjaur vid kommer, har sådant inträffat så mångfaldiga gånger, att jag i sjelfva verket kan anse mig, i synnerhet på förra stället, hafva motsvarat cu coinminister, hvilket äfven på sådana ställen

1

[ocr errors][ocr errors]

rätt ofta är ganska behöfligt. Äfren i Sorsele har jag en gång presterat en dylik handräckning. Nödvändigheten af sådant bevises dermed, att consistorium äfven måst förordna Fjellström en gång till Sorsele, den tid han var missionaire, och nu mig; till Arvidsjaur har jag äfven tvänne gånger haft officielt förordnande. Detsamma kan ock lätteligen låta sig göra med en i Arieplog varande scholmästare. Men, om nu hvarken scholmästare eller missionaire finnes, hvem skall då anlitas? Katecheterna?! Här torde då det ordspråket inträffa: Man saknar ej kon, förrån båset är tomt,

Söndagen den 8 Juli var stämning, men föga talrikt besökt; endast några få af de närmaste Lapparne hade infunnit sig. De hade nyss fått sina rehnar tillsamman samt frånskiljt hvar och en sitt. Någon hade en färsk rehn-ost att gifva presthuset "till smak." Detta är förstlingen, som den närbelägna skogs-Lappen gerna vill gifva sin prest just denna helgen; den a flägsnare har ej tillfälle att komma.

Äfven af nybyggarne voro högst få samlade: de flesta hade redan börjat höbergningen. I Arvidsjaur eger äfven den egna omständigheten rum, att ingen Gudstjenst hålles i kyrkan på mellan-Söndagarna. Det kommer sig förmodligen deraf, att här icke finnes någon annan menniska på kyrkoplatsen än presten och hans hus, då man ej anser sig böra gå upp i kyrkan, helst den ligger aflägse från prestgården, utan håller bön hem

Sedan jag nu hade hållit Gudstjensten den 8:de Juli och utlyst stämning till tre veckor derefter, begaf jag mig på eftermiddagen, i

ma.

sällskap med kyrkofararne från Afvaviken, på 8 -
terfärden till Arieplog. Rhén skulle vara hem-
kommen inan den utlysta stämningen, och jag ha-
de redan i förväg underrättat honom, att jag
tänkte resa, så snart jag absolverat den sista stäm-
ningen. När jag kom till Afvaviken, tog jag åter
min båt att genast fortsätta resan vidare, medan
det var lugnt, ty jag fruktade vestanvädret, som
hade blåst hela tiden förut. Jag rodde då genom
natten; men, som jag började vara mycket sömnig,
*kunde jag icke afhålla mig att fara in i Gullön,
så mycket mera, som jag hade en person derifrån
i res-sällskap. Gullö-boerna bodde likväl icke nu
vid sitt hem på holmen, utan midt emot på södra
sidan af sjön, vid sina dervarande fäbodar. Det
händer ofta, att nybyggare här i orten, i synner-
het de, som bo på holmar i de stora sjöarna, om
sommaren uppehålla sig vid sina fäbodar, hvilka de
hafva på fasta landet. Här hvilade jag tills mor-
gonen och ångrade den hvilan bitterligen, ty det
gick, som när Ulysses sof på skeppet, och kamra-
terna släppte lös vindarna, hvilka voro inknutna i
sina säckar. Vestanvädret hade åter sluppit löst.
Det var visst icke på långt när så stark storm,
som när jag sist passerade Storafvan; men det var
nu motvind, hvilket gjorde en stor skilnad. Dock
passerade jag tätt vid stranden den ena udden
förbi efter den andra. Det värsta var, att vågor.
na slogo mig i ryggen, emedan båtens framstäf
var låg. Stormen tilltog, också allt mer, ju läng-
re det led fram på dagen. Dock sträfvade jag fram. !
åt och fällde ej modet. Men jag hade ej nu mer

[ocr errors]
[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »