rätt ofta är ganska behöfligt. Äfren i Sorsele har jag en gång presterat en dylik handräckning. Nödvändigheten af sådant bevises dermed, att consistorium äfven måst förordna Fjellström en gång till Sorsele, den tid han var missionaire, och nu mig; till Arvidsjaur har jag äfven tvänne gånger haft officielt förordnande. Detsamma kan ock lätteligen låta sig göra med en i Arieplog varande scholmästare. Men, om nu hvarken scholmästare eller missionaire finnes, hvem skall då anlitas? Katecheterna?! Här torde då det ordspråket inträffa: Man saknar ej kọn, förrån båset är tomt,

Söndagen den 8 Juli var stämning, men föga talrikt besökt;` endast några få af de närmaste Lapparne hade infunnit sig. De hade nyss fått sina rehnar tillsamman samt frånskiljt hvar och en sitt. Någon hade en färsk rehn-ost att gifva presthuset till smak." Detta är förstlingen, som den närbelägna skogs-Lappen gerna vill gifva sin prest just denna helgen; den aflägsnare har ej tillfälle att komma. Äfven af nybyggarne voro högst få samlade: de flesta hade redan börjat höbergningen. I Arvidsjaur eger äfven den egna omständigheten rum, att ingen Gudstjenst hålles i kyrkan på mellan-Söndagarna. Det kommer sig förmodligen deraf, att här icke finnes någon annan menniska på kyrkoplatsen än presten och hans hus, då man ej anser sig böra gå upp i kyrkan, helst den ligger aflägse från prestgården, utan håller bön hemma. Sedan jag nu hade hållit Gudstjensten den 8:de Juli och utlyst stämning till tre veckor derefter, begaf jag mig på eftermiddagen, i

sällskap med kyrkofararne från Afvaviken, på återfärden till Arieplog.

Rhén skulle vara hem

kommen inan den utlysta stämningen, och jag hade redan i förväg underrättat honom, att jag tänkte resa, så snart jag absolverat den sista stämningen. När jag kom till Afvaviken, tog jag åter min båt att genast fortsätta resan vidare, medan det var lugnt, ty jag fruktade vestanvädret, som hade blåst hela tiden förut. Jag rodde då genom natten; men, som jag började vara mycket sömnig, kunde jag icke afhålla mig att fara in i Gullön, så mycket mera, som jag hade en person derifrån i res-sällskap. Gullö-boerna bodde likväl icke nu vid sitt hem på holmen, utan midt emot på södra sidan af sjön, vid sina dervarande fäbodar. Det händer ofta, att nybyggare här i orten, i synnerhet de, som bo på holmar i de stora sjöarna, om sommaren uppehålla sig vid sina fäbodar, hvilka de hafva på fasta landet. Här hvilade jag tills morgonen och ångrade den hvilan bitterligen, ty det gick, som när Ulysses sof på skeppet, och kamraterna släppte lös vindarna, hvilka voro inknutna i sina säckar. Vestanvädret hade åter sluppit löst. Det var visst icke på långt när så stark storm, som när jag sist passerade Storafvan; men det var nu motvind, hvilket gjorde en stor skilnad. Dock passerade jag tätt vid stranden den ena udden förbi efter den andra. Det värsta var, att vågor na slogo mig i ryggen, emedan båtens framstäf var låg. Stormen tilltog, också allt mer, ju längre det led fram på dagen. Dock sträfvade jag framåt och fällde ej modet. Men jag hade ej nu mer

något skydd af landet, emedan stranden böjde sig småningom åt söder, och jag låg således midt i vinden. Jag emotsåg ett stort svalg, som skulle passeras midt öfver. Slutligen blef vädret så häftigt, att jag med allt mitt roende knappt förmådde komma en hårsmån framåt. Sedan nu tre störtvågor efter hvarandra vältat sig öfver båtstammen i' ryggen på mig, och jag måste vara betänkt på att ösa ut vattnet, så framt jag ej ville sjunka, tänkte jag: "dig är icke godt att spjerna mot udden", samt beslöt att taga land. Men här var nu icke på nära håll något tjenligt landningsställe: grymma bränningar svallade mot den steniga stranden, och det var fara värdt, att båten skulle blifva sönderslagen mot stenarna, om jag lade till der. Men att låta gå något stycke tillbaka, se. dan jag med så stor möda arbetat mig fram, det kunde jag ej förmå mig till, utan jag satte till lands, der närmast var. När jag kom nära och såg, att jag kunde nå bottnen, hoppade jag i sjön och drog båten med mig i hast uppå landet, så att han ej hann krossas mot stenarna. Nu var jag på land; men, huru länge jag skulle gå der och stulta, samt hvad vidare utväg jag skulle taga, det visste jag rätt icke. Imellertid gick jag vidare. vesterut för att se till, om jag ej kunde få nybygget Bergnäs i ögonsigte, ty det skulle efter min beräkning vara någonstädes der i trakterna. Jag hade sett det från norra sidan af sjön, när jag passerade fram der. När jag gått ett stycke, fick jag ock se det; det kunde ej vara stort mer anmil dit, och jag tyckte det vara harmligt

ter.

att icke kunna komma fram, då jag likväl var så nära. Jag återvände derföre till båten och beslöt att försöka. Det värsta var nu att slippa ut ifrån landet för bränningarna. Men jag afvaktade ett tjenligt ögonblick och lyckades genom hastighet att komma helbregda ut på sjön. Vädret gick iltals, så att det icke nu var lika häftigt som nyss. Jag arbetade mig fram till Bergnäs. Härifrån ville jag nu icke gifva mig åstad, förrän vädret skulle sagta sig något. Men stormen fortfor hela dagen och gaf sig icke heller under natten jag hade väntat det och var flera gånger uppe att se efFöljande dagen hade jag ingen annan utväg, än att lega mig tvänne roddare och en större båt samt lemna` min egen. På detta sättet kom jag ändtligen fram till Arieplog, så mycket mera, som blåsten den dagen var mycket svagare, hvarföre jag nästan ångrade mig, att jag hade lemnat båten, och icke sjelf arbetat mig fram. Nu torde kanske någon undra, hvarföre jag ej leger skjuts, lots eller roddare, när jag kunde göra det, och tillfälle funnes att erhålla sådant. Härpå måste jag svara, att lönens ringhet ej tillåter det. Den skulle åtgå endast i skjutspenningar, om man vidtoge den utvägen, ty med 250 Rd. reser man just icke så länge, och några särskilda skjutspenningar bestås icke. Fjellström gjorde väl, under den tid han var missionaire, ansökning att få skjutskostnaderna för någon résa mellan Arvidsjaur och Arieplog ersatta; men man aktade sig för den snaran. Hade det blifvit beviljadt, så torde efter hand flere af missionairens resor hafva kommit på räk

ning, och härigenom en drygare extra utgifts-artikel uppkommit, än den till scholmästarens småsaker. Man synes, så mycket som möjligt, hafva velat undvika att för missionairen framsätta någon timlig lockmat, vare sig af närvarande eller tillkommande förmåner ty äfven om framtida befordring har jag icke sett någonting vidrördt. Den artikeln synes i all tysthet vara förbigången, annars hade man väl ej glömt dubbla tjensteår, hvarmed man eljest i nödfall belönar och reder sig, på samma sätt som när man vid penningebrist ger ut nya sedlar. Tiden är lika rik på år, som verlden på lumpor till pappers tillverkning; hvarken i det ena eller andra fallet kunna tillgångar och materialier saknas. De dubbla årens indulgentier kunna lika lätt utdelas, som framlidna helgons öfverlopps-rättfärdighet åt behöfvande syndare, men äro för Svenska klereciet och kyrkan såsom den bok, Apostelen Johannes åt upp: de smaka sött i munnen, men rifva i magen. synes nästan, som man velat afskräcka allt slags egennytta och verldslighet ifrån competerandet till missionairestjensten, men icke dervid beräknat, det möjligtvis endast afskrap kunde komma att dertill anmäla sig; och likväl synes det nästan, som, bland alla missräkningar vid den nya undervisningsanstaltens uppgörande, denna varit den minsta!

Det

Den 10 Juli återkom jag till Arieplog och förberedde mig nu genast till en annan märkvärdigare färd, nämligen till Lapparne uppe i fjellen. Man skulle just i denna vecka fara till Löfmocks capell och predika för Lapparne. Då äm