Sidor som bilder
PDF
ePub

man har

Arieplog, ehuru det blir endast 6, när man börjar räkna efter. På samma sätt räknas 9' mil mellan Arieplog och Arvidsjaur; men, när man börjar addera ihop miltalen mellan gårdarna, får man endast 8.1. När man nu har en och samma skjuts ända fram och icke byter om på vägen, får man betala efter 9 mil; men, när

ombyte, blir det endast 83, man betalar för. Löfmock ligger vackert till, och man skulle just hafva en njutning af vistandet derstädes, om blott icke myggen ville njuta för mycket af de nykomna gästerna. Kyrkan, som är rätt försvarlig, såsom fjeH-capell eller bönehus betraktad, ligger öfverstpå en kulle. På sidorna äro lundar af björkskog. Man ser Skellefteå-elf med dån och dam nära derintill störta utföre ett fall. Åt söder ser man, på andra sidan om en sjö, det majestätiska fjellet Pelje-Kaj se; åt norr det släta Rebnes; i nordvest det stolta Tchidtjak med dess eviga snödrifvor. Ända ifrån Arieplog synes det, när man ror litet ut på Hornafvan, på mer än 10 mils afstånd, såsom en bli moln-kologs vid himlaranden, med hvita fläckar. Detta är utsigten från Löfmocks capell. Presterskapet plägar begifva sig på färden dit om Fredagen, och man kommer fram samma dag på aftonen, om man har god vind; men, blåser det vestan, få roddarne göra väl rätt för sin dagspenning, och det händer, att man icke alls är ; stånd att komma fram. Denna sommar

var särdeles utmärkt för kall blåst och vestan-stormar. Vestan är här i Lappmarken den häftigaste af alla vindar. Jag vet ej, huru det kommer till; men,

i brist på andra grunder att kunna förklara det, jemnför jag det med vattnet, som hastigare strömmar utföre fall än på jemna ställen. Luften är ett fludium, som strömmar än hit än dit, och detta strömmande är blåst. Den kraft, som ome. delbart åstadkommer denna rörelse, torde lämpli. gare kunna föreställas såsom attraherande och slukande, än såsom bakifrån påkörande. När nu på denna sidan om fjellen ett behof af luft uppstår, som slukar åt sig, men den luftmassa, som skulle fylla det, ej slipper öfver fjellryggen så hastigt, utan endast till en början den öfre delen deraf, måste denna skynda så mycket merą, ty bristen måste på något sätt fyllas. Det berättas, att östanvinden deremot på Norska sidan är den häftigaste, och det härrörer sannolikt af samma orsak. På denna sidan är östanvinden åtföljd af nederbörd, på andra sidan vestanvinden. Det kommer sannolikt deraf, att skyarne sammanpressas, genom det hinder, som fjell-ryggen lägger i vägen för luftens fria framströmmande, och derigenom upplösa sig i nederbörd.

Fredagen, den 13 Juli, var utmärkt genom den häftigaste storm, alldeles sådan som när jag for till Afvaviken; men här var åter den skilnad, att det nu var motvind. Man vågade sig icke ut på sjön, utan skulle afvakta, om den ej skulle sagta sig något mot aftonen. Det skedde icke; stormen höll i med lika häftighet hela natten. Lördags morgonen var ej annat råd än man måste försöka; det var likasom en fatalie-dag. Pastor Fjellström tog sin stora brunn-rehnbåt, och vi inskeppade oss

8 personer: Fjellström, såsom capten på skutan, jag, Lars Pehrsson, Ol Jonsson och en Lappgubbe, vid namn Pål Andersson, såsom passagerare; Klockaren David Læstander, hans bror Olof Læstander på Knabben (kyrkoplatsen) och en ung man, vid namn Johan Granström, från Kasker, så. som roddare. Katecheterna hade samma ärende som jag; de skulle besöka Lapparne. Här voro väl nu egentligen blott 3 roddare; men det är en gällande regel, att ingen är herre till sjöss: passagerarne fingo lof att gripa sig an och ro. Men, fastän nu sex personer rodde, en i hvar åra, skred båten endast i sagta mak fram öfver den stormiga leden. Och likväl voro vi ännu, så till sägandes, inom-skärs. Hornafvan har på de tvånne östligaste milen en myckenhet holmar, i synnerhet en mil vester om Arieplog, ty nära sjelfva kyrkoplatsen är han ganska öppen och har hol. mar endast vid sidorna. Första milen utmärkes genom en tall, som står alldeles ensam på en liten holme och kallas Pehr Nilsa-tallen eller Mil-tallen. Han är till sin natur en súp-tall, i synnerhet uti så bistra omständigheter som dessa, och den måste vara planterad dit till de arma roddarnes vederqvickelse efter en hel mils utståndna vedermödor. Ochså kunde man i dag väl hafva gjort rätt för en sup, när man uppnått honom, ty, utom stormen, regnade det äfven samt var kallt och ruskigt på allt vis. Mil-tallen passerades, och vi arbetade oss fram något vidare genom de talrika holmarna, så att vi just höllo på att komma till de yttersta; men här började det blifra stopp! Roddarne töjde

sila senor; men det ville ej förslå. På en lång stund skred icke båten fram en hårsmån. Detta spjernande var rid en större holme, som hade en hög och stenig kulle på sig; men vi togo ej ännu i land: först på den, som låg strax vestanföre, skedde detta; han var den yttersta der i trakten, Det var nu omöjligt att kunna komma fram i sådant väder. Vi hade ännu vid pass en half mil till Rossne eller Rossnäs, Hornafvans Herculis-stoder. Detta ställe är beläget två mil från Arieplog. Både på norra och södra sidan framskjuter en hög, klippig udde, och sjön är mellan dessa, mot hvarandra framskjutande, uddar, proportionsvis smal, dock äfven här säkert nära en fjerdingsväg tvärs öfver. Men på vestra sidan om dessa Rossne-uddar blir bredden en mil, och ingen holme finnes, förrän man kommer till Mil-staken, som utmärker Hornafvans sista och kortaste mil. Sjön är här såsom ett haf, och fruktansvärda böljor svalla mot klipporna. Man har ofta på dessa capell-färder vid Rossne fått ligga och afbida vindens sagtande, och, som det nu blåste, hade det varit alldeles omöjligt att komma längre än dit. Vi åsidosatte således det onyttiga sträfvandet dit, emedan det i alla fall icke tjenat till något, om vi dock ej kunde kom- o ma längre, utan begåfvo oss i land på holmen, gjorde upp eld och förfriskade oss på allt sätt, så mycket vi kunde. Holmen var temligen vidsträckt och skogbevext, så att vi hade skydd för blåsten. Här voro några släta björkar; dem ref jag näfver utaf, att begagna till framtida behof. Här var eljest just icke ängsligt vid stock-elden, ty alltid

[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]

var något ämne för samtal och munterhet. Men i synnerhet åstadkom ett litet öfventyr allmän skratt och mången löjlig reflexion. Bäst som man satt vid elden och rökte tobak, började den yngsta af roddarne (Granstöm) att med häftighet slå sig med handen framför ljumsken. Han hade råkat ut för eldsvåda, på det sättet, att någon eldgnista sprakat och fäst sig utan på böxorna just på detta stället. Karlen blef ingenting var. se, förrän elden brännt hål på hans böxor, som voro af bomullstyg, och började gå honom värmare på det ömma. Naturligtvis blef eldsvådan släckt; men de andra fingo dervid vatten på sin qvarn. När vi nu väntat på holmen till nära midnatten, och vädret icke ville gifva sig, begåfvo vi oss hem igen, ty det var naturligtvis nu mera icke möjligt att hinna fram till rätta tiden, om det än blifvit alldeles lugnt. Fjellström liknade nu vår färd vid gossars, som åka med kälke utför en backe: de draga först kälken uppföre med stor möda, för att sedan få en hastig och lustig skjuts utföre. Så var ock vår färd tillbaks till Arieplog hastig och lustig. Man satte upp segel, och vi dröjde ej länge på vägen. Derunder gjordes ännu några betraktelser öfver dagens äfventyr och i synnerhet vårt ristande på holmen. Det uppstod bland annat den anmärkningen, att denna holme, som nu mer egde en historisk märkvärdighet, också borde få något namn. En hvar föreslog efter sin smak; men det namn, som Lars Pehrsson föreslog, vann allmänt bifall, och holmen heter nu Brännbuotsch-holmen (Insula combusti

« FöregåendeFortsätt »