Sidor som bilder
PDF
ePub

nade jag derifrån följa dem till deras hemvister, och det var just detta, som utgjorde bevekelsegrunden för min suara afresa från Arvidsjaur. Jag hade uppgjort den planen, att först besöka de sydligare belägna Lapparne, och så genom Norska hygden komma åt de nordligare samt i Augusti medfölja deras flyttning tillbaka och så från grannskapet besöka Qvickjock i samma ärende, i hvilket jag om våren hade ämnat mig dit. I Arvidsjaur voro redan 3 Bönedagar af detta året firade; i Arieplog, vid Midsommaren, ännu blott en. I Lappmarken ega nämligen presterskapet och församlingen att öfverenskomma sjelfva sinsimellan om tiden för Bönedagarnas firande, och det lämpas efter förhållandena, så att man utsätter Bönedagen på den tid, då folket har lägligast att kunna bivista den. Första Bönedagen firas på den i almanachan utsatta dagen och kallas af Lapparne Konogis-Beno (Kungs-Bönedagen). Denna kan likväl icke af Lapparne frequenteras, ty de äro den tiden nere på landet, och icke heller alltid af Svenskarne rätt talrikt, för mehnföre. Andra och tredje Bönedagen firas icke på lika tid i alla församlingarna. Arvidsjaurs afvikande härvid från fjell-socknarna härrör deraf, att endast skogsLappar finnas i den socknen. Jag vet icke, hvilken tid Jockmocks moderförsamling firar dem; men den synes härvid kunna öfverensstämma med Arvidsjaur, emedan de tvänne Lapp-byarne Jockmock och Sjocksjock, som räknas till moderförsamlingen, bestå endast af skogs- Lappar. De båda öfriga, Sirkas och Tuorpun, bestå af fjell-Lap

par och räknas till annexan, Qvickjock. Det är redan nämndt, när andra och tredje Bönedagen i Arvidsjaur firas. I Sorsele, Arieplog, Qvickjock och sannolikt äfven i de öfriga fjell-socknarna firas andra Bönedagen 2 à 3 veckor efter Midsommaren, först i den rätta församlings-kyrkan och sedan, Söndagen derpå, uppe i den ödestående capellkyrkan vid fjellen, för Lapparne. Denna Bönedag kallas Kaskakes-Beno (Midsommars-Bönedagen). Tredje Bönedagen firas i medium eller mot slutet af Augusti och kallas af Lapparne Lauras-Beno (Larsmess-Bönedagen), men af Svenskarne dels Larsmess, dels Barsmess (Barthsmess, Bartholomei). Fjerde Bönedagen firas i Arvidsjaur vid medlet af September, inan skogs-Lapparne börjat söka sina rehnar, och kallas Höst-Bönedagen (Tjaktja-Beno). I fjell-socknarna deremot firas den vid slutet af November och kallas på Svenska AndersmessBönedagen, på Lapska Pasatis Beno, och är fjellLapparnes största och mest frequenterade årshögtid. De befinna sig då närmast sina kyrkor, ty de hafva redan flyttat från sina höstställen och äro stadda på färden ner åt landet.

Midsommars Bönedagen var nu redan firad vid Arieplogs kyrka nyss förflutna Söndag, den 8 Juli, och skulle nästa Söndag, den 15 Juli, firas i Löfmock. I Arieplog besökes den af Svenskarne, skogs- Lap. parne samt åtskilliga fjell-Lappar från de sydligare fjellen; i Löfmock skulle den besökas af de öfriga; men under dessa sednare åren hafva högst få infunnit sig. Löfmock är beläget vid vestra ändan af Hornafvan, och man räknar sju mil dit från

Arieplog, ehuru det blir endast 6, när man börjar räkna efter. På samma sätt räknas 9' mil mellan Arieplog och Arvidsjaur; men, när man börjar addera ihop miltalen mellan gårdarna, får man endast 8. När man nu har en och samma skjuts ända fram och icke byter om på vägen, får man betala efter 9 mil; men, när man har ombyte, blir det endast 8, man betalar för. Löfmock ligger vackert till, och man skulle just hafva en njutning af vistandet derstädes, om blott icke myggen ville njuta för mycket af de nykomna gästerna. Kyrkan, som är rätt försvarlig, såsom fjell-capell eller bönehus betraktad, ligger öfverst på en kulle. På sidorna äro lundar af björkskog. Man ser Skellefteå-elf med dån och dam nära derintill störta utföre ett fall. Åt söder ser man, på andra sidan om en sjö, det majestätiska fjellet Pelje-Kajse; åt norr det släta Rebnes; i nordvest det stolta Tchidtjak med dess eviga snödrifvor. Ända ifrån Arieplog synes det, när man ror litet ut på Hornafvan, på mer än 10 mils afstånd, såsom en blå moln-koloss vid himlaranden, med hvita fläckar. Detta är utsigten från Löfmocks capell. Presterskapet plägar begifva sig på färden dit om Fredagen, och man kommer fram samma dag på aftonen, om man har god vind; men, blåser det vestan, få roddarne göra väl rätt för sin dagspenning, och det händer, att man icke alls är i stånd att komma fram. Denna sommar var särdeles utmärkt för kall blåst och vestan-stormar. Vestan är här i Lappmarken den häftigaste af alla vindar. Jag vet ej, huru det kommer till; men,

i brist på andra grunder att kunna förklara det, jemnför jag det med vattnet, som hastigare strömmar utföre fall än på jemna ställen. Luften är ett fludium, som strömmar än hit än dit, och detta strömmande är blåst. Den kraft, som omedelbart åstadkommer denna rörelse, torde lämpligare kunna föreställas såsom attraherande och slukande, än såsom bakifrån påkörande. När nu på denna sidan om fjellen ett behof af luft uppstår, som slukar åt sig, men den luftmassa, som skulle fylla det, ej slipper öfver fjellryggen så hastigt, utan endast till en början den öfre delen deraf, måste denna skynda så mycket mera, ty bristen måste på något sätt fyllas. Det berättas, att östanvinden deremot på Norska sidan är den häftigaste, och det härrörer sannolikt af samma orsak. På denna sidan är östanvinden åtföljd af nederbörd, på andra sidan vestanvinden. Det kommer sannolikt deraf, att skyarne sammanpressas, genom det hinder, som fjell-ryggen lägger i vägen för luftens fria framströmmande, och` derigenom upplösa sig i nederbörd.

Fredagen, den 13 Juli, var utmärkt genom dèn häftigaste storm, alldeles sådan som när jag for till Afvaviken; men här var åter den skilnad, att det nu var motvind. Man vågade sig icke ut på sjön, utan skulle afvakta, om den ej skulle sagta sig något mot aftonen. Det skedde icke; stormen höll i med lika häftighet hela natten. Lördags morgonen var ej annat råd än man måste försöka; det var likasom en fatalie-dag. Pastor Fjellström tog sin stora brunn-rehnbåt, och vi inskeppade oss

8 personer: Fjellström, såsom capten på skutan, jag, Lars Pehrsson, Ol Jonsson och en Lappgubbe, vid namn Pål Andersson, såsom passagerare; Klockaren David Læstander, hans bror Olof Læstander på Knabben (kyrkoplatsen) och en ung man, vid namn Johan Granström, från Kasker, såsom roddare. Katecheterna hade samma ärende som jag; de skulle besöka Lapparne. Här voro väl nu egentligen blott 3 roddare; men det är en gällande regel, att ingen är herre till sjöss: passagerarne fingo lof att gripa sig an och ro. Men, fastän nu sex personer rodde, en i hvar åra, skred båten endast i sagta mak fram öfver den stormiga leden. Och likväl voro vi ännu, så till sägandes, inom-skärs. Hornafvan har på de tvånne östligaste milen en myckenhet holmar, i synnerhet en mil vester om Arieplog, ty nära sjelfva kyrkoplatsen är han ganska öppen och har holmar endast vid sidorna. Första milen utmärkes genom en tall, som står alldeles ensam på en liten holme och kallas Pehr Nilsa-tallen eller Mil-tallen. Han är till sin natur en sup-tall, i synnerhet uti så bistra omständigheter som dessa, och den måste vara planterad dit till de arma roddarnes vederqvickelse efter en hel mils utståndna vedermödor. Ochså kunde man i dag väl hafva gjort rätt för en sup, når man uppnått honom, ty, utom stormen, regnade det äfven samt var kallt och ruskigt på allt vis. Mil-tallen passerades, och vi arbetade oss fram något vidare genom de talrika holmarna, så att vi just höllo på att komma till de yttersta; men här började det blifva stopp! Roddarne töjde

« FöregåendeFortsätt »