Sidor som bilder
PDF
ePub

sina senor; men det ville ej förslå. På en lång stund skred icke båten fram en hårsmån. Detta spjernande var vid en större holme, som hade en hög och stenig kulle på sig; men vi togo ej ännu i land: först på den, som låg strax vestanföre, skedde detta; han var den yttersta der i trakten, Det var nu omöjligt att kunna komma fram i sådant väder. Vi hade ännu vid pass en half mil till Rossne eller Rossnäs, Hornafvans Herculis-stoder. Detta ställe är beläget två mil från Arieplog. Både på norra och södra sidan framskjuter en hög, klippig udde, och sjön är mellan dessa, mot hvarandra framskjutande, uddar proportionsvis smal, dock äfven här säkert nära en fjerdingsväg tvärs öfver. Men på vestra sidan om dessa Rossne-uddar blir bredden en mil, och ingen holme finnes, förrän man kommer till Mil-staken, som utmärker Hornafvans sista och kortaste mil. Sjön är här såsom ett haf, och fruktansvärda böljor svalla mot klipporna. Man har ofta på dessa capell-färder vid Rossne fått ligga och afbida vindens sagtande, och, som det nu blåste, hade det varit alldeles omöjligt att komma längre än dit. Vi åsidosatte således det onyttiga sträfvandet dit, emedan det i alla fall icke tjenat till något, om vi dock ej kunde kom- o ma längre, utan begåfvo oss i land på holmen, gjorde upp eld och förfriskade oss på allt sätt, så mycket vi kunde. Holmen var temligen vidsträckt och skogbevext, så att vi hade skydd för blåsten. Här voro några släta björkar; dem ref jag näfver utaf, att begagna till framtida behof. Här var. eljest just icke ängsligt vid stock-elden, ty alltid

r

var något ämne för samtal och munterhet. Men i synnerhet åstadkom ett litet äfventyr allmän skratt och mången löjlig reflexion. Bäst som man satt vid elden och rökte tobak, började den yngsta af roddarne (Granstöm) att med häftighet slå sig med handen framför ljumsken. Han hade råkat ut för eldsvåda, på det sättet, att någon eldgnista sprakat och fäst sig utan på böxorna just på detta stället. Karlen blef ingenting var se, förrän elden brännt hål på hans böxor, som voro af bomullstyg, och började gå honom närmare på det ömma. Naturligtvis blef eldsvådan släckt; men de andra fingo dervid vatten på sin qvarn. När vi nu väntat på holmen till nära midnatten, och vädret icke ville gifva sig, begåfvo vi oss hem igen, ty det var naturligtvis nu mera icke möjligt att hinna fram till rätta tiden, om det än blifvit alldeles lugnt. Fjellström liknade nu vår färd vid gossars, som åka med kälke utför en backe: de draga först kälken uppföre med stor möda, för att sedan få en hastig och lustig skjuts utföre. Så var ock vår färd tillbaks till Arieplog hastig och lustig. Man satte upp segel, och vi dröjde ej länge på vägen. Derunder gjordes ännu några betraktelser öfver dagens äfventyr och i synnerhet vårt vistande på holmen. Det uppstod bland annat den anmärkningen, att denna holme, som nu mer egde en historisk märkvärdighet, också borde få något namn. En hvar föreslog efter sin smak; men det namn, som Lars Pehrsson föreslog, vann allmänt bifall, och holmen heter nu Brännbuotsch-holmen (Insula combusti

1

penis). Ena hälften af ordet är Lapska, och den andra Svenska. Namnet förvarar säkert anekdotens minne till kommande slägten, och man passerar aldrig holmen förbi, utan att komma den ihog: slutligen kan man väl ock statuera der en sup-tall, ehuru det endast är vid pass en half mil ifrån den förra, såsom man fordom förkortade Jubel-års terminen från 100 till 50 och slutligen till 25 år.

Sedan vår resa sålunda aflupit, blef fråga, hvart vi arma passagerare nu skulle vända oss. Ol Jonsson och Pål Andersson valde den utvägen att följa med klockaren på hans hemfärd till sydvestra delen af socknen och upp till Adolphströms (Nasa) f. d. bruk, hvarifrån de ämnade begifva sig åt Norrige till, för att der någonstädes få rätt på de sina. Lars Pehrsson och jag deremot beslöto att fara norrut, der han visste af en Lapp, som han trodde skulle vara på sitt höst-ställe, och hvilken sedan kunde lotsa till de öfriga. Måndagsaftonen den 16 Juli begåfvo vi oss på denna färden. Vi rodde först med båt halfannan mil vesterut efter Hornafvan till en vik, som kallas Ripak. Här är ett ödestående nybygge, som var anlagdt till att förstöra ett deråt trakten varande bergfrälse-nybygge, såsom jag ofvan nämnt, men som nu var öfverlemnadt i ödesmål, sedan detta motiv upphört. Vi väntade visst icke att här träffa någon menniska, men fingo till en början se en, som stod spritt naken på gården, syssel

Lappmarken,

24.

satt med någon angelägenhet. Vi gjorde halt, på det hon måtte få tid att draga sig undan i all stillhet, utan att märka oss, och vi å ömse sidor måtte undgå förlägenheten af en öfverraskning. Detta var en gammal Lappgumma, som uppehöll sig såsom vallhjon hos ett nybyggarefolk, hvilket just nu var här. Vår ankomst in i stugan hade kanske varit lika fatal och öfverraskande, om icke mörkret gifvit tillfälle att ställa åtskilligt till rätta. Fensterna voro här af träspjälor, hopflätade såsom korgverk, hvilket gjorde, att det var mörkt i rummet, och man hade med flit ökat detta mörker för myggens skull, hvilken någorlunda lemnar menniskorna i fred, når det är mörkt i rummet. Så öfverspelas ock stundom bakom mörkrets rideau de ljufva præludierna till kommande äkta förbund (sat sapienti!). Det var just vid midnattstid, vi ankommo, hvarföre på oss gerna kunde lämpas det der, som en tjuf om natten. De obehöriga gästerna blefvo likväl snart på bästa sätt emottagna. Man gjorde upp eld och skaffade ljus i huset samt mat på bordet, och vi blefvo rikligen undfägnade. Det var en hederlig enka, som var matmoder i huset, ganska städad och hygglig samt nästan att räkna till ståndspersoner, emedan hennes man hade varit hyttmästare vid Nasa silfververk, hvarföre hon ock titulerades för madame, hvilket betyder mycket nog här i orten. Hon var ännu blott en medelålders menniska och af vackert utseende, hade många söner och döttrar samt en dräng (hine ille lacrima!). Det öfvergifna nybygget begagnades nu som fäbod-ställe under nå

gon del af sommaren, då man ock bergade de åt detta håll belägna ängarna. Sedan vi ätit och druckit, begåfvo vi oss vår väg och stäfvade öfver skogen till Rappen. Afståndet kan vara något öfver 2 mil. Här var ingen gångstig, men, som landet är särdeles uppfyldt af myror och kärr samt således ganska svårt att komma fram igenom, om man blott litet afviker ifrån den rätta kosan, var vägen textad, det vill säga utmärkt genom täljningar i träden. Man täljer bort ett spån på hvardera sidan om trädet, så att der synes på afstånd en ljus fläck. Samma operation gör man på ett annat träd på något afstånd ifrån det förra, och så vidare hela vägen. Detta kallas att texta, och, om man ifrån det ena textade trädet kan se det andra, så är vägen lätt att finna. Men Lapparnes textningar äro vanligen af den beskaffenheten, att man kan behöfva en lots ifrån den ena textade tallen till den andra; ty så långt är det imellan hvar och en. Dock kan man utaf textningen se, hvartut man bör gå, ty man har täljt på den sidan, dit man bör rigta kosan. Vid en liten sjö sågo vi en svan, som gick upp i skogen; det var en angenämare syn än den vi sågo på gården vid Ripak. Dock fick hon, så väl som alla föregående svanor, vara i fred för oss, ty vi hade ingen bössa. Svan är eljest en icke särdeles allmän fogel här i landet. Tidigt om morgonen ankommo vi till Rappen och mötte vid östra ändan af sjön Benjamin, som skulle begifva sig ut på slogen. Han vände strax om, tog oss i båten och skjutsade oss fram till gården. Vi voro rätt

« FöregåendeFortsätt »