Sidor som bilder
PDF
ePub

penis). Ena hälften af ordet är Lapska, och den andra Svenska. Namnet förvarar säkert anekdotens minne till kommande slägten, och man passerar aldrig holmen förbi, utan att komma den in hog: slutligen kan man väl ock statuera der en sup-tall, ehuru det endast är vid pass en half mil ifrån den förra, såsom man fordom förkortade Jubel-års terminen från 100 till 50 och slutligen till 25 år.

Sedan vår resa sålunda aflapit, blef fråga, hvart vi arma passagerare nu skulle vända oss. Ol Jonsson och Pål Andersson valde den utvägen att följa med klockaren på hans hemfärd till sydvestra delen af socknen och upp till Adolphström's (Nasa) f. d. bruk, hvarifrån de ämnade begifva sig åt Norrige till, för att der någonstädes få rätt på de sina. Lars Pehrsson och jag deremot beslöto att fara norrut, der han visste af en Lapp, som han trodde skulle vara på sitt höst-ställe, och hvilken sedan kunde lotsa till de öfriga. Måndagsaftonen den 16 Juli begåfvo vi oss på denna färden. Vi rodde först med båt halfannan mil vesterut efter Hornafvan till en vik, som kallas Ripak. Här är ett ödestående nybygge, som var anlagdt till att förstöra ett deråt trakten rande bergfrälse-nybygge, såsom jag ofvan nämnt, men som nu var öfverlemnadt i ödesmål, sedan detta motiv upphört. Vi väntade visst icke att här träffa någon menniska, men fingo till en början se en, som stod spritt paken på gården, syssel

[ocr errors]

Lappmarken,

24.

satt med någon angelägenhet. Vi gjorde halt, på det hon måtte få tid att draga sig undan i all stillhet, utan att märka oss, och vi å ömse sidor måtte undgå förlägenheten af en öfverraskning. Detta var en gammal Lappgumma, som uppehöll sig såsom vallhjon hos ett nybyggarefolk, hvilket just nu var här. Vår ankomst in i stugan hade kanske varit lika fatal och öfverraskande, om icke mörkret gifvit tillfälle att ställa åtskilligt till rätta. Fensterna voro här af träspjälor, hopflätade såsom korgverk, hvilket gjorde, att det var mörkt i rummet, och man hade med flit ökat detta mörker för myggens skull, hvilken någorlunda lemvar menniskorna i fred, når det är mörkt i rummet. Så öfverspelas ock stundom bakom mörkrets rideau de ljufva præludierna till kommande äkta förbund (sat sapienti!). Det var just vid midnattstid, vi ankommo, hvarföre på oss gerna kun. de lämpas det der, som en tjuf om natten.

De 0behöriga gästerna blefvo likväl snart på bästa sätt emottagna. Man gjorde upp eld och skaffade ljus i huset samt mat på bordet, och vi blefvo rikligen und fägnade. Det var en hederlig enka, som var matmoder i huset, ganska städad och hygglig samt nästan att räkna till ståndspersoner, emedan hennes man hade varit hyttmästare vid Nasa sílfververk, hvarföre hon ock titulerades för madame, hvilket betyder mycket nog här i orten. Hon var ännu blott en medelålders menniska och af vackert utseende, hade många söner och döttrar samt en dräng (hinc illce lacrimce!). Det öfvergifna nybygget begagnades nu som fäbod-ställe under nå

gon del af sommaren, då man ock bergade de åt detta håll belägna ängarna.

Sedan vi ätit och druckit, begåfvo vi oss vår väg och stäfvade öfver skogen till Rappen. Afståndet kan vara något öfver 2 mil. Här var ingen gångstig, men, som landet är särdeles uppfyldt af myror och kärr, samt således ganska svårt att komma fram igenom, om man blott litet afviker ifrån den rätta kosan, var vägen textad, det vill säga utmärkt genom täljningar i träden. Man täljer bort ett spån på hvardera sidan om trädet, så att der synes på afstånd en ljus fläck. Samma operation gör man på ett annat träd på något afstånd ifrån det förra, och så vidare hela vägen. Detta kallas att texta, och, om man ifrån det ena textade trädet kan se det andra, så är vägen lätt att finna. Men Lap-, parnes textningar äro vanligen af den beskaffenheten, att man kan behöfva en lots ifrån den ena textade tallen till den andra; ty så långt är det imellan hvar och en. Dock kan man utaf textningen se, hvartut man bör gå, ty man har täljt på den sidan, dit man bör rigta kosan. Vid en liten sjö sågo vi en svan, som gick upp i skogen; det var en angenämare syn än den vi så go på gården vid Ripak. Dock fick hon, så väl som alla föregående svanor, vara i fred för oss, ty vi hade ingen bössa. Svan är eljest en icke särdeles allmän fogel här i landet.

i landet. Tidigt om morgonen ankommo vi till Rappen och mötte vid östra ändan af sjön Benjamin, som skulle begifvá sig ut på slogen. Han vände strax om, tog oss i båten och skjutsade oss fram till gården. Vi voro rätt

glada att få lägga ifrån oss våra packningar, som voro temligen tunga, emedan vi voro stadda på en lång resa och måste vara väl utrustade med mat. säck. Här hvilade vi nu till middagstiden och drogo sedan åstad med båten, som vi om våren hade fört hit. Vi fingo nu säkrare underrättelse om strömmen, som rinner mellan Rappen och Pitelfven, af en gammal Lapp-gubbe, som väl kände den. Men den beskrifning, han gjorde, var ingalunda förmånlig. Dock kunde vi väl försöka, sade han: efter vi voro två unga och raska män, så kunde vi väl på somliga ställen draga båten öfver land. Vi rodde nu till vestra ändan af Rappen, der strömmen rinner ur sjön — Rappen är ungefärligen 2 mil lång. Solen var ännu högt på himmelen, då vi började färden utföre.

Vi släppte båten med rep utföre, hvilket går ganska bra, när man förstår rätta konsten. Den ena styrde framstammen (stäfven), den andra bakstammen; men foresen var högst stenig och oländig samt tillika med ganska starkt fall. Vi måste på de flesta ställen vada och draga båten. Stenarne voro hala, så att vi stundom slintade och föllo helt och hållet i strömmen ända öfver hufvudet. Föga fattades, att vi ej på somliga ställen blifvit alldeles rådlösa. Det medföljande mjölet och saltet samt våra packningar måste vi ofta bära långa stycken öfver landet.

Båten var temligen stor, en tvårodding, och derföre så mycket svårare att kunna , rå med, i synnerhet som han icke var alldeles tom. Lars Pehrsson sade flera gånger under den högst mödosamma färden, att vi nu ar

1

en

betade så mycket, endast för att föra sommarkost åt Mulfen. Denna, redan en gång här förut nämnda, person plägade under somrarna uppehålla sig i dessa trakter och derunder göra inbrotts-stölder i bodar och stabur samt stjäla rehnar i skogen, så mycket han kunde åtkomma.

Han var den mest beryktade tjuf i hela socknen, hade fiera gånger blifvit lagförd, men af brist på bindande skäl icke kunnat fällas. Många andra tjufvar stulo ock nu på hans hals, ty, så snart en stöld var skedd, så var det alltid gamla Mulfen, som skulle misstänkas. Eu icke ogrundad misstanka om ett begånget mord hade man äfven på honom. I sina yngre år hade han nämligen i sällskap med

annan Lapp, com också ännu lefver, röjt ir vägen en deras gemensamma ovän, om hvilken man likväl bär det vittnesbörd, att det varit en öfverdådig menniska och stor slagskämpe, som förut ofta inörbultat dem. Alla tre voro de vistande på fjellet Barturte, som ännu förvarar sin gamla ryktbarhet för slagsmål, och hade en dag följts åt att söka rehnar eller i något annat ärende, hvarvid de två försåtligen öfverfallit sin el jest öfverlägsna vederdeloman och mördat honom med knifstygn samt stoppat ner honom i ett kärr

så säger det dofva ryktet, och säkert är, att mannen efter den dagen ej är sedd på jorden. Härom hölls väl ransakning vid ting; men bevis saknades. Banemännen blefvo öfverlemnade åt framtiden och Guds dom. De 30 à 40 år, som sedan förflutit, hafva ej ännu utbredt inera ljus öfver det verkliga förloppet; men Guds dom har

« FöregåendeFortsätt »