Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

glada att få lägga ifrån oss våra packningar, som voro temligen tunga, emedan vi voro stadda på en ling resa och måste vara väl utrustade med matsäck, Här hvilade vi nu till middagstiden och drogo sedan åstad med båten, som vi om våren hade fört hit. Vi fingo nu säkrare underrättelse om strömmen, som rinner mellan Rappen och Pitelfven, af en gammal Lapp-gubbe, som väl kände den. Men den beskrifning, han gjorde, var ingalunda förmånlig. Dock kunde vi väl försöka, sade han: efter vi voro två unga och raska män, så kunde vi väl på somliga ställen draga båten öfver land. Vi rodde nu till vestra ändan af Rappen, der strömmen rinner ur sjön - Rappen är ungefärligen 2 mil lång. Solen var ännu högt på himmelen, då vi började färden utföre. Vi släppte båten med rep utföre, hvilket går ganska bra, när man förstår rätta konsten. Den ena styrde framstammen (stäfven), den andra bakstammen; men forssen var högst stenig och oländig samt tillika med ganska starkt fall. Vi måste på de flesta ställen vada och draga båten. la, så att vi stundom slintade och föllo helt och hållet i strömmen ända öfver hufvudet. Föga fattades, att vi ej på somliga ställen blifvit alldeles rådlösa. Det medföljande mjölet och saltet samt våra packningar måste vi ofta bära långa stycken öfver landet. Båten var temligen stor, en tvårodding, och derföre så mycket svårare att kunna rå med, i synnerhet som han icke var alldeles tom. Lars Pehrsson sade flera gånger under den högst mödosamma färden, att vi nu ar

Stenarne voro ha

betade så mycket, endast för att föra sommarkost åt Mulfen. Denna, redan en gång här förut nämnda, person plägade under somrarna uppehålla sig i dessa trakter och derunder göra inbrotts-stölder i bodar och stabur samt stjäla rehnar i skogen, så mycket han kunde åtkomma. Han var den mest beryktade tjuf i hela socknen, hade flera gånger blifvit lagförd, men af brist på bindande skäl icke kunnat fällas. Många andra tjufvar stulo ock nu på hans hals, ty, så snart en stöld var skedd, så var det alltid gamla Mulfen, som skulle misstänkas. Eu icke ogrundad misstanka om ett begånget mord hade man äfven på honom. I sina yngre år hade han nämligen i sällskap med en annan Lapp, som också ännu lefver, röjt ur vägen en deras gemensamma ovän, om hvilken man likväl bär det vittnesbörd, att det varit en öfverdådig menniska och stor slagskämpe, som förut ofta mörbultat dem. Alla tre voro de vistande på fjellet Barturte, som ännu förvarar sin gamla ryktbarhet för slagsmål, och hade en dag följts åt att söka rehnar eller i något annat ärende, hvarvid de två försåtligen öfverfallit sin el jest öfverlägsna vederdeloman och mördat honom med knifstygn samt stoppat ner honom i ett kärr så säger det dofva ryktet, och säkert är, att mannen efter den dagen ej är sedd på jorden. Härom hölls väl ransakning vid ting; men bevis saknades. Banemännen blefvo öfverlemnade åt framtiden och Guds dom. De 30 à 40 år, som sedan förflutit, hafva ej ännu utbredt mera ljus öfver det verkliga förloppet; men Guds dom har

--

icke uteblifvit, i det Mulfen, som då var en ganska förmögen man, nu, såsom utfattig, om vintertid måste gå omkring och tigga, hatad och afskydd öfver allt och slagen för både egna och andras stölder. Ty på fjellen gäller i många saker näf-rätten, och den, som ej genom lagliga skäl kan bindas inför domstolen, får dock ofta här allvarsammare straff af den långa massiva björkstören, som är Lappens staf, än han kunnat få af spö. Den gamla mannens sednaste öden äro så märkliga, att jag ock i sinom tid torde berätta dem; men denna gången är ej tillfälle. Lars Pehrssons tanka var, att Mulfen väl skulle annamma de varor, jag nu förde med mig och ämnade lemna i någon kåta vid sjön Tjeggelvas, samt att all vår stora möda skulle vara förspilld. Vi hade kanske uppgifvit hela företaget med båten, om vi haft någon utväg att utan densamma komma öfver Piteå elf; men det hade ock i alla fall varit harmligt, att lemna alltsammans här i villande marken till ingen nytta. Vi härdade ut med färden och nådde slutligen utloppet af den elaka strömmen, som efter min beräkning skulle vara en mil lång, och i hvars böljor vi badat oss ett halft dygn, ty det var redan morgon och solen högt uppe på himmelen, inan färden var slut. Många blånader hade vi fått på armar och ben, i det vi stundom, när vi halkade på de slippriga stenarna och stupade ner i den brusande forssen, stötte mot hvassa stenar, som gåfvo oss sådana märken. Endast på det sättet bibehöllo vi oss från undergång vid sådana tillfällen, att vi höllo oss fast vid båten

vas.

och åter drogo upp oss ur fallet. När den ena föll, måste den andra framför allt hålla fast båten, att han ej skulle blifva ett rof för strömmen, och derigenom äfven den fallna kamraten. En sup togo vi på denna svåra färden, och den gjor ́de oss rätt godt. Missionairen, stadd på sina ämbetsresor, får icke texta så många suptallar, utan måste hushålla med detta aqua vitæ såsom en medicin att endast i nödfall tilltaga. Jag var ej försedd med mera än ett knappt half-stop för hela resan, och derom kunde jag naturligtvis ändå icke vara ensam. Den sjö, i hvilken vi nu efter fulländad färd utför strömmen kommo, heter Skerfa och är endast genom ett sund skiljd från TjeggelDetta sund heter Kaltak, och på norra sidan derom är en kåta, i hvilken jag ämnade lemna mitt mjöl och salt. Hit begåfvo vi oss nu, det kunde vara vid pass en half mil till stället. När vi kommo fram, var der en båt, och nät upphängda på stänger, hvaraf vi kunde se, att här var folk. Vi trädde in i kåtan, och se! just här var Mulfen. Det fägnade mig, att jag fick träffa honom, ty jag kunde nu sätta honom till uppsyningsman öfver godset, öfvertygad, att det aldrig kunde vara säkrare än i tjufvens vård. Han var ännu ej uppstigen, när vi kommo; men då skyndade han sig upp och for åstad, jemnte sin son, en gosse af 10 à 12 års ålder, hvilken var med honom, att vittja nät, som han hade satt ut aftonen förut. Vi togo af oss våra våta kläder och hängde dem ut att torka samt lade oss att hvila. Inan vi vaknade, var Mulfen hemkommen

[ocr errors]

1

och hade kokat en ansenlig gryta med fisk. Han hade fått på sina nät två gäddor och en sik, allesamman ansenliga fiskar. I Piteå-elfven är den största och fetaste fisk i Arieplog. Gubben öste upp sin fisk och gaf oss att spisa: sällan njuter man en smakligare måltid på calaser i de största palatser, än vi i denna fattiga kojan. Först är det en gifven sak, att hungern är den bästa kryddan. Vi hade ganska god appetit, ty vi hade ej just ätit något betydligt efter vår stränga nattliga färd. Också är denna fisken alldeles ypperlig till smaken siken nämligen, ty gäddan är sig någorlunda lik. Den stora och feta sik, som här fås, kan nästan ingen annan fisksort jemnföras med, hvad smaken beträffar. Såsom kokt fisk öfverträffar han laxen. Så gästade vi då en god måltid hos Mulfen, om hvilken vi under vägen hade talt, att han skulle beröfva oss, genom stöld, vår modas frukt. Vi äro alla menniskor här i verlden, och den största spetsbof är ännu ej en förlorad varelse, medan han lefver i nådens rike. Man får icke alltid bedöma en menniska efter dess yttre och framfarna gerningar. Mången större bof, än den, som hänger i galgen, är en hedrad och firad man i verlden, och man gästar med god smak i dens palats, som begått större nidingsverk och mord än denne; hvarföre skulle vi tillsluta våra hjertan för den gamla fattiga mannens upprigtiga välmening? Med otvungen vänlighet var han vår värd, och sammaledes vi hans gäster. Den dag kom, då han hos mig skulle i sin ordning gästa! Det tillhör ett sednare år. Vi gjorde

-

« FöregåendeFortsätt »