Gubben oss nu färdiga att fortsätta vår resa. följde oss till stranden och önskade, att Gud måtte vara med oss på det stora "Hafvet". så kalla Lapparne mycket stora och breda sjöar, såsom Hornafvan och denna Tjeggelvas, som vi nu skulle begifva oss ut på. Den är, också ibland de svåraste sjöar i Arieplog att passera vid stormigt väder, ty här äro inga holmar, och han är till stor del jemnbred, en half mil. Jag anbefallde gubben att hafva tillsyn öfver mina qvarlemnade saker; och så drogo vi vår kos. Vädret var lugnt, och vi tillryggalade snart vår roled. Inunder ett berg, som kallas Ramin och ligger ungefärligen midt imellan östra och vestra ändan af sjön Tjeggelvas, togo vi i land. Stränderna af Tjeggelvas äro högst otrefliga. De bestå af hiskeliga sten skrafvel och stenmassor, staplade uppå hvarandra; glesa tallar, rankiga, vridna och krokiga, stå här och der imellan stenarna. En vandringsman, ehuru vig, har svårt att kunna komma fram landvägen. Berget Ramiu går alldeles tvärbrant ända ner i sjön. Det liknar en kyrka och består på tre sidor endast af brådjup. Vi togo upp åt fjellen vid detta bergets östra sida. Vid en å stod en gammal Lappkåta i en otreflig nejd. Längre upp i skogen kommo vi på en grotta, der tecken syntes att tjufvar haft något gömställe. Vägen uppföre var brant och svår: vi kommo dock upp i skogsbrynet. Här var en sjö, der detta landets egare, en Lapp, för några år tillbaka drunknat tillika med sin hustru. Vi kommo, till en ström, som vi måste vada öfver: hau var strid och djup; 2 men vi uppnådde dock lyckligt andra stranden. Då mötte oss ett stenrike åter, der vi måste än krypa fram, än hoppa ifrån den ena stenen till den andra. På sådana ställen finnes ingen jord, utan idel sten, dels lös, dels fast, hopvräkta på hvarandra. Utur detta steniga Arabien framkommo vi helt plötsligt till en skön och verkligen romantisk nejd. Här var en bäck, som rann mot en närbelägen sjö. Hans stränder voro bevexta med stora och resliga björkar samt här och der med vide. På ömse sidor voro släta rymder af temlig vidd, der den yppigaste vegetation frodades, och någon vacker björk här och der stod. Sådana frodiga och vext-rika trakter finnas på åtskilliga ställen nära skogsbrynet och kallas på Lapska Ri ́dah eller Såvoh, som man på Svenska skulle kunna uttrycka med gräs-lundar. De befinnas vanligen vid någon derigenom framlöpande fjellbäck, och den fruktbara och frodiga marken är förmodligen af honom bildad. Här tyckes vara björkens rätta hem, ty detta träd uppnår här en ovanlig längd och tjocklek. Bland vexter, som der trifvas, utmärka sig i synnerhet vissa storbladiga och frodiga örter, såsom Aconitum septemtrionale och något Geranium samt Angelica, som uppnår här en mans längd. Bland egentliga grässorter må nämnas Milium (myskegräset) och Aira cæspitosa (tuf-tåteln); båda uppnå nära mans-längd. I den gräslund, till hvilken vi nu voro ankomna, stodo vid bäckens strand på en skön plan tvänne ansenliga Lappkåtar samt gäll och stabur. Det var just på detta höst-ställe, Lars Pehrsson trodde sig finna den ofvan omtalade Lappen, som skulle blifva lots. Det var en ålderstigen man, vid namn Jon Henriksson, vanligen Jovoun kallad, en man, af sällsynt religiositet och beläsenhet bland fjell-Lappar. Han hade många barn, till en del redan fullvexta och i Christendomskunskapen af sin far väl undervisade. Sjelf hade han nu under några år, såsom Lars Pehrsson berättade, icke åtföljt hushållet och rehnhjorden till Norska fjellen om sommaren, utan qvarstadnat på höst-stället, der han dels fiskade, dels plockade och tillredde syrliga grönsaker, som Lapparne pläga blanda i mjölken, dels tillverkade attjior, i synnerhet täckta (Lockekah). Sådana hafva likasom ett slags däck uppå sig och derpå en lucka med utan-lås före. På sina flyttningar om vintern hafva de vanligen någon sådan med sig, att deri förvara, hvad som kan vara det bästa och dyrbaraste af matvaror eller annat. De göras af björk och betalas med en ox-rehn och väl mera af Lappen. Jon Henriksson, som här hade god tillgång på materialier, gjorde sig en förtjenst genom sådanas tillverkande under lediga stunder. De syrliga grönsaker, som omtalades, äro Lapparne mycket begärliga på, och de gifva verkligen en god smak åt rehn-mjölken. Den hufvudsakligaste ört, som härtill användes, är Rumex acetosa. Man plockar bladen, medan de äro unga, skräder ifrån allt annat gräs och kokar dem sedan, så att det blir som en spenat. Man använder äfven till samma ändamål de ännu outvecklade knopparna af Angelica (påskan-aive) samt Rheum digynum (äbro). Rumex heter på Lapská Jobmo, och derföre kallas vanligen hela denna sur-spenats composition Jobmo. Skogs- Lapparne, som icke hafva tillgång på dessa ädlare grönsaker, ersätta till en del bristen derigenom, att de så simpel vanlig svin-syra i sina rehn-hagar och tillreda denna på samma sätt. Lapparne sätta i allmänhet högt värde på dessa slags grönsaker och förse sig vanligen dermed, inan de flytta upp till höga fjell-ryggen, der sådant icke vexer, eller ock qvarblifver stundom någon person, någon vecka efter de öfrigas flyttning, att inskörda och tillaga dessa grönsaker. Sedan man kokat och tillredt dem, förvaras de uti smala tunnor eller kaggar, som lemnas qvar på höst stället. Det fjell, der detta höst-ställe, som vi nu kommo till, ligger, heter Gajtsas, och sjön der bredvid Rissa. Men Jon Henriksson fanns här icke. Icke heller syntes några spår i gräset, som kunnat gifva tillkänna, att han nyligen varit här. Han hade således denna gången följt med sin familj och rehnhjord till hög-fjellen. Således var nu den förhoppningen felslagen, att här få lots. Lars Pehrsson ansåg icke rådligt att på egen hand företaga den äfventyrliga färden till att uppsöka Lapparne, der de nu voro. Dit var flera dagsleder, genom fruktansvärda, idel kala regioner, skyhöga fjellar och snö-uppfyllda dälder. Att Lapparne skulle vara i trakterna af Sulitelma, var väl sannolikt; men de trakterna äro vidsträckta, och hvar skulle vi finna någon menniska? De härvarande Lapparne, sådana som Jon Henriksson, kunde lätt finna vägen, till och med i töcken och dim ma, emedan de ända från barndomen årligen fürdats denna led och således måste innehafva god landkänning. Men vi voro förlorade, om oväder inträffade, med regn och mist. Lars Pehrsson hade just på den vägen för ett par år sedan varit nära att tillsätta lifvet, och derföre bar han respect för den. Han hade varit någon tid och katechetiserat hos en Lapp, vid namn Jon Larsson. Denne var ännu qvarliggande i fjellen, på Norska sidan, sedan de öfriga redan hade flyttat tillbaka till sina höst-ställen. Äfven denne ämnade dagligen göra det; men hans rehnar voro bortlupna i vildan, och väderleken var missgynnsam till att kunna söka ihop dem. Det sköts upp den ena dagen efter den andra, och, hvad som värst var, här började blifva matbrist. Endast något litet gammal rehn-blod var qvar, som man kokade och lifnärde sig med; men äfven detta började tryta. Hvad Lappen dock är slaf under en myckenhet emständigheter! Denne var en ibland de rikaste i Arieplog, ty hans rehnhjord uppgick sannolikt till det betydliga antalet af 1000, och likväl skulle han vara exponerad för brist och hungersnöd. Lars Pehrsson kunde nu ej längre uppehålla sig här, utan måste begifva sig på egen hand till Svenska sidan, att komma till Lapparne, som redan voro i de låga fjellen på sina höst-ställen. Han hade i matsäcken med sig intet annat än en liten getost, som han köpt i Norrige, när han hade varit framme der på bygden. Der gällde att hushålla och vara sparsam. Han gick första dagen öfver Sulitelma och passerade lyckligt dess glaci |