Sidor som bilder
PDF

den ofvan omtalade Lappen, som skulle blifva lots. Det var en ålderstigen man, vid namn Jon Henriksson, vanligen Jovoun kallad, en man, af sällsynt religiositet och beläsenhet bland fjell-Lappar. Han hade många barn, till en del redan fullvexta och i Christendomskunskapen af sin far väl undervisade. Sjelf hade han nu under några år, såsom Lars Pehrsson berättade, icke åtföljt hushållet och rehnhjorden till Norska fjellen om sommaren, utan qvarstadnat på höst-stället, der han dels fiskade, dels plockade och tillredde syrliga grönsaker, som Lapparne pläga blanda i mjölken, dels tillverkade attjior, i synnerhet täckta (Lockekah). Sådana hafva likasom ett slags däck uppå sig och derpå en lucka med utan-lås före. På sina flyttningar om vintern hafva de vanligen någon sådan med sig, att deri förvara, hvad som kan vara det bästa och dyrbaraste af matvaror eller annat. De göras af björk och betalas med en ox-rehn och väl mera af Lappen. Jon Henriksson, som här hade god tillgång på materialier, gjorde sig en förtjenst genom sådanas tillverkande under lediga stunder. De syrliga grönsaker, som omtalades, äro Lapparne mycket begärliga på, och de gifva verkligen en god smak åt rehn-mjölken. Den hufvudsakligaste ört, som härtill användes, är Rumeæ acetosa. Man plockar bladen, medan de äro unga, skräder ifrån allt annat gräs och kokar dem sedan, så att det blir som en spenat. Man använder äfven till samma ändamål de ännu outvecklade knopparna af Angelica (påskån-aive) samt Rheum digynum (äbro). Rumex heter på Lapska Jobmo, och derföre kallas vanligen hela denna sur-spenats composition JobmoSkogs-Lapparne, som icke hafva tillgång på dessa ädlare grönsaker, ersätta till en del bristen derigenom, att de så simpel vanlig svin-syra i sina rehn-hagar och tillreda denna på samma sätt. Lapparne sätta i allmänhet högt värde på dessa slags grönsaker och förse sig vanligen dermed, inan de flytta upp till höga fjell-ryggen, der sådant icke vexer, eller ock qvarblifver stundom någon person, någon vecka efter de öfrigas flyttning, att inskörda och tillaga dessa grönsaker. Sedan man kokat och tillredt dem, förvaras de uti smala tunnor eller kaggar, som lemnas qvar på höst stället. Det fjell, der detta höst-ställe, som vi nu kommo till, ligger, heter Gajtsas, och sjön der bredvid Rissa. Men Jon Henriksson fanns här icke. Icke heller syntcs några spår i gräset, som kunnat gifva tillkänna, att han nyhigen varit här. Han hade således denna gången följt med sin familj och rehnhjord till hög-fjellen. Således var nu den förhoppningen felskagen, att här få lots. Lars Pehrsson ansåg icke rådligt att på egen hand företaga den äfventyrliga färden till att uppsöka Lapparne, der de nu voro. Dit var flera dagsleder, genom fruktansvärda, idel kala regioner, skyhöga fjellar och snö-uppfyllda dälder. Att Lapparne skulle vara i trakterna af Sulitelma, var väl sannolikt; men de trakterna äro vidsträckta, och hvar skulle vi finna någon menniska? De härvarande Lapparne, sådana som Jon Henriksson, kunde lätt finna vägen, till och med i töcken och dim

ma, emedan de ända från barndomen årligen färdats denna led och således måste innehafva god landkänning. Men vi voro förlorade, om oväder inträffade, med regn och mist. Lars Pehrsson hade just på den vägen för ett par år sedan varit nära att tillsätta lifvet, och derföre bar han respect för den. Han hade varit någon tid och katechetiserat hos en Lapp, vid namn Jon Larsson. Denne var ännu qvarliggande i fjellen, på Norska sidan, sedan de öfriga redan hade flyttat tillbaka till sina höst-ställen. Äfven denne ämnade dagligen göra det; men hans rehnar voro bortkupna i vildan, och väderleken var missgynnsam till att kunna söka ihop dem. Det sköts upp den ena dagen efter den andra, och, hvad som värst var, här började blifva matbrist. Endast något litet gammal rehn-blod var qvar, som man kokade och lifnärde sig med; men äfven detta började tryta. Hvad Lappen dock är slaf under en myckenhet omständigheter! Denne var en ibland de rikaste i Arieplog, ty hans rehnhjord uppgick sannolikt till det betydliga antalet af 1000, och likväl skulle han vara exponerad för brist och hungersnöd. Lars Pehrsson kunde nu ej längre uppehålla sig här, utan måste begifva sig på egen hand till Svenska sidan, att komma till Lapparne, som redan voro i de låga fjellen på sina höst-ställen. Han hade i matsäcken med sig intet annat än en liten getost, som han köpt i Norrige, när han hade varit framme der på bygden. Der gällde att hushålla och vara sparsam. Han gick första dagen öfver Sulitelma och passerade lyckligt dess glaci

[ocr errors]

erer. Här är eljest ganska farligt, emedan på åtskilliga ställen äro breda springor i de eviga ismassorna, och i brådjupet derunder höres doft ljudet af brusande strömmar. Man kan lätteligen störta ned i denna afgrund, i synnerhet om öppningen råkat blifva bedrägligt öfvertäckt af nyss fallen snö. - Jag har ännu aldrig sjelf varit på någon sådan glacier, utan, hvad jag derom berättar, har jag endast hört. – På andra dagen, då han skulle passera en ström, halkade han och föll omkull samt bortfördes af strömmen. Strax nedanföre störtar den utför tvärbranter, der han blifvit krossad, om han icke lyckligtvis ännu i tid råkat få fast i en sten, som stod midt i strömmen ofvanom fallet. Här reste han sig upp, men att komma till lands var icke godt; ty här var strömmen både djupare och stridare, än der han först hade börjat vada öfver honom. Dock kunde han icke heller gifva sig att för everldelig tid sitta qvar på en sten midt i strömmen, utan måste försöka att komma öfver, hvilket också lyckades. Den lifsfaran hade han väl nu undkommit; men han hade likväl dervid fått en svår contusion och blessure i ena knäet, som stött mot en hvasskantig sten. Detta svullnade, han blef halt och hade stor möda att kunna gå. Väderleken var regnig och kall. Det blef natt. Ingen eld kunde han nu mer göra upp, emedan fnösket var alldeles vått, och icke fanns heller något bränsle. Han var alldeles våt, hade ingen mat och var utmattad. Han lade sig på marken vid en stor sten att hvila: men den hvilau var naturligtvis icke ljuflig, i våta och kalla kläder, på den lika våta och kalla marken, Han fick ingen sömn, utan låg och frös. Den följande dagen fortsatte han färden, den blef honom allt svårare och svårare för sårets skull, som han hade fått på knäet: svulnaden tilltog. Till råga på det onda, gick han vilse i dimman och var på vägen att störta utför en förfärlig brant ifrån ett skyhögt fjell, Raskes kalladt. Han måste vända om ett stycke, för att kunna komma ner derifrån. Först på fjerde dagen kom han fram just till detta Gajtsas och Jon Henrikssons höstviste, som är det längst i vester belägna och följaktligen låg honom närmast. När man kämpar för lifvet, är det otroligt, huru långt krafterna kunna ansträngas: det var dock nästan ett under, att han kom fram. Hungern var nu det första onda, som måste botas, och han tog här något torrfisk, som han råkade på, ty folket var ej hemma, när han kom. Denna färden var honom ännu i alltför friskt minne, att han skulle hafva velat göra om den. Den gången hade han dock bestämdt vetat, hvar han skulle träffa folk, och hade vandrat ifrån den svårare till den bättre ödemarken; men nu visste vi icke, hvar någon menniska kunde träffas, och skulle just till de vildaste och fruktansvärdaste trakter af hela fjellryggen. I så beskaffade omständigheter uppkastade jag det förslaget, att vi skulle begifva oss till Qvickjock, der man tilläfventyrs ännu icke farit till Alkavare capell. Alkavare ligger upp i fjellen, på ett afstånd af 8 å 10 mil från Qvickjock. Der är ett slags kyrka, förmodligen ensam i sitt

« FöregåendeFortsätt »