Sidor som bilder
PDF

slag. Jag har aldrig varit der; men beskrifningen är af pålitliga sagesmän och lyder så, att Alkavare kyrka är af sten, hvilket låter ståtligt; men det värsta är, att väggarne äro genomskinliga. De bestå nämligen helt rätt och slätt af gråstenar, upptrafvade på hvarandra såsom en vedkast, utan något murbruk, således naturligtvis här och der med hål på. Taket är af bräder, med ett hål midt uppå. Prest och åhörare krypa genast in i detta ved-lider, när de komma, ty de hafva ingen annan undflykt för regn och oväder. Här göra de upp eld midt på golfvet i en dervarande eldstad, och röken går upp genom det hål, som är på taket – kunde i annat fall hafva frisk utväg genom väggarna. Här ätes, supes och sofves. Herden ligger här med sin hjord, som Polyphem låg med sin i sin grotta. Lycka, att alla slags väder hafva fri passage genom tak och väggar. Här predikas nu också, och sacramenten utdelas. Rypris, lyng och annat slags rask på marken utgöra bränslet, ty skog finnes icke på närmare håll än vid Qvickjock. Hit reser nu commimister i Qvickjock en gång om året och firar här Midsommars-Bönedagen för Lapparne. Enligt min uträkning skulle detta ske nu instundande Söndag, och jag gissade, att man for åstad från Qvickjock först om Fredagen, så att vi möjligtvis kunde hinna fram och få göra sällskap till denna helgedom, som äfven besökes af de nordligaste bland Arieplogs-Lapparne, med hvilka man sedan kunde följa till deras vistelser. Detta beramades; men vi behöfde någon hvila, inan vi kunde gifva oss å

[ocr errors]

stad. Det började redan lida mot morgonen, och vi voro trötta af den nattliga färden. Lars Pehrs

son bar in en fårskinns-fell, som han fann under

en gäll, och bredde öfver mig. Jag yttrade väl något missvroende till den; men han sade, att det var ett snyggt folk, hvarföre han förmodade klä,derna vara fria från ohyra. Härpå lät jag saken bero. Men det dröjde icke länge, inan det började blifva högst oroligt och obehagligt om kroppen. Plågad af mygg och ohyra, kunde jag ingen

ro få. Jag gick ut och lade mig i gräset; det var

ett slags hvila, men ingen sömn. Slutligen väckte

jag upp Lars Pehrsson, som icke heller just haft

någon ljuflig sömn, emedan myggorna milliontals höllo chorum och gästabud i kåtan. Från de andra fienderna var dock han fri, ty han låg utan någon betäckning på riset i kåtan; men mig hade han i all välmening ådragit en stor olägenhet. Vi gjorde upp eld, hvarigenom myggen förjagades, ty intet rum är så myggfritt som Lappkåtan, så länge derinne är eld. Myggen måste då fly för röken. Vi frukosterade och begåfvo oss åstad. Till Qvickjock kunde vara fyra mil. Vi passerade öfver högsta åsen af Gaitsas och så ned till en ström, som här utgör gräns mellan Luleå och Piteå Lappmark. Denna måste vi vada öfver. Sedan gick vår väg öfver ett fjell, som heter Skeldavare, och så åter öfver en ström. Derefter vid– tog en svår, hög backe upp till östra ändan af ett nytt fjell, vid namn Skellapuolda. Här började jag

Lappmarken, 25.

htt spotta blod. Åtskilliga gånger fick jag mun full af klar, varm blod. Ansträngningarne hade förmodligen varit för häftiga. Jag hade ej rätt särdeles starkt bröst och tålde icke säckbanden, som gingo i korss öfver bröstet och klämde det hårdt. Hvad vore för nöd att färdas, om man sluppe bära den svåra packningen! Det långvariga kalla badet och svåra arbetet i Rappenströmmen, det myckna nattvaket och sträfvandet och vadandet öfver så många iskalla strömmar, hvarigenom man aldrig fick vara torr om fötterna, torde också hafva något bidragit dertill Vi måste börja på att färdas något mer sagta. Jag löste upp säckbanden och gjorde dem kortare, så att jag ej mer knöt dem i korss öfver bröstet, utan höll i dem med händerna, hvilket väl var ganska obeqvämt, men dock nu mer nödvändigt. Från Skellapuolda hade vi en härlig utsigt österut öfver skogar och sjöar i Luleå Lappmark. Allt hittills hade Lars Pehrsson varit lots; nu vidtog min tour, ty åt dessa trakter hade han icke varit. Men jag hade i min barndom tvänne gånger farit mellan Arieplog och Qvickjock, och efter den local-kännedom, jag sedan dess kunde hafva bibehållit i minnet, skulle vi nu leta oss fram. Redan ifrån Gajtsas började jag hafva en röst med i fråga om kosan. Också är det icke särdeles svårt vid klart väder att hitta fram på fjellen, när man passerat någon gång förut och gifvit noga akt på landets beskaffenhet, bergens läge o. s. v. samt laggt det på minnet. Men, är det dimmigt, då har man ganska svårt att reda sig. I dag hade väl på för

middagen någon liten regnskur kommit; men nu på eftermiddagen var det klart. Sedan vi passerat Skellapuolda, kommo vi till en ansenlig ström, som blott på ett ställe kan vadas öfver, der han är mycket bred. Jag träffade detta alldeles rigtigt, och vi vadade öfver. Nu återstod blott ett bredt, men lågt fjell att tåga öfver; så kommo vi till skog och grannskapet af Qvickjock. Detta fjell heter Lastak. Här öppnade sig utsigten till Qvickjocks berg och sjöar. Ljufva barndomsminnen mötte mig. Efter 11 års frånvaro återsåg jag nu dessa, icke utan orsak, för sin naturskönhet prisade nejder, der jag tillbragt min barndom och blifvit uppfostrad, icke blott till studier, utan ock till arbete och härdighet, hvilket så väl kommit mig till pass. Den framtida lefnadens helsa och styrka grundas mest af den uppfostran, man får i barndomen. Carl Erik Læstadius, sjelf en man afjern, talade aldrig om försigtighet och aktsamhet för förkylningar, men ofta om klemighet och ömtålighet. Pojkarne fingo springa barfota genom snödrifvorna, om de så behagade: inga beqvämligheter i de– ras kammare. Tidigt om morgonen kom han alltid sjelf med en eldbrand i handen, kastade den i spiseln och ropade: upp, gossar! Inne i rummet var då ibland kallt som ute på marken. Bläcket, det enda våta, som der vanligen fanns, var stenfruset, och rimfrost på sängkläderna, der man andats. Gossarne fingo likväl stiga upp genast och göra upp eld åt sig sjelfva. Förmodligen gick han just derföre sjelf och väckte, att ingen af barmhertighet måtte göra upp eld åt oss. Att hugga ved, arbeta i åker, fiska, berga hö, med ett ord, allt slags arbete i orten fingo vi grundeligen öfva oss uti. Om hösten vadade man i iskallt vatten och slog starrängar; det var ofta is-skorpa på vattnet om morgonen – dock vadade vi barfota. Det var en rätt plantschola för missionairer i Lappmarken. Morsgrisar och sängkammar-piltar duga icke dertill, de måga nu ega hvilka lysande talenter och partier som helst i öfrigt. Lars Pehrsson och jag vandrade nu med skyndsamhet utför skogslandet på norra sidan af Lastak och kommo på en gångstig, som vi följde ända till en temligen bred och spak å. Här måste vi ropa, för att få båt ifrån Qvickjock. Detta är en mycket vanlig sak i Lappmarken, och, när man hör någon, som ropar på andra sidan om sjön eller elfven, far man strax efter honom med båt. Om afståndet är så långt, att man icke kan höras, så gör man upp eld, och röken är signal. Här vid &vickjock är en stor forss strax vid gårdarna, som med sitt brusande förtager ljudet af den, som ropar, och afståndet är stort, så att man har svårt att höras. En tjock löfskog ligger i vägen, som skymmer utsigten, och, när det blåser, kan icke ens röken synas, emedan den slås till marken, så att man ofta har stor svårighet vid Puolle-tjorvitak (så kallas det ställe, der vi ropade båt). Hundarne hörde genast och började att skälla; men folket fingo vi länge ropa åt. Vi gjorde upp eld, och röken jemnte vårt ropande skaffade oss slutligen båt. Vi kommo likväl för sent till Qvickjock,

« FöregåendeFortsätt »