Sidor som bilder
PDF
ePub

erer. Här är eljest ganska farligt, emedan på åtskilliga ställen äró breda springor i de eviga ismassorna, och i brådjupet derunder höres doft ljudet af brusande strömmar. Man kan lätteligen störta ned i denna afgrund, i synnerhet om öppningen råkat blifva bedrägligt öfvertäckt af nyss fallen snö. Jag har ännu aldrig sjelf varit på någon sådan glacier, utan, hvad jag derom berättar, har jag endast hört. — På andra dagen, då han skulle passera en ström, halkade han och föll omkull samt bortfördes af strömmen. Strax nedanföre störtar den utför tvärbranter, der han blifvit krossad, om han icke lyckligtvis ännu i tid råkat få fast i en sten, som stod midt i strömmen ofvanom fallet. Här reste han sig upp, men att komma till lands var icke godt; ty här var strömmen både djupare och stridare, än der han först hade börjat vada öfver honom. Dock kunde han icke heller gifva sig att för everldelig tid sitta qvar på en sten midt i strömmen, utan måste försöka att komma öfver, hvilket också lyckades. Den lifsfaran hade han väl nu undkommit; men han hade likväl dervid fått en svår contusion och blessure i ena knäet, som stött mot en hvasskantig sten. Detta svullnade, han blef halt och hade stor möda att kunna gå. Väderleken var regnig och kall. Det blef natt. Ingen eld kunde han nu mer göra upp, emedan fnösket var alldeles vått, och icke fanns heller något bränsle. Han var alldeles våt, hade ingen mat och var utmattad. Han lade sig på marken vid en stor sten att hvila: men den hvilan var naturligtvis icke ljuflig,

[ocr errors]
[ocr errors]

i våta och kalla kläder, på den lika våta och kalla marken, Han fick ingen sömn, utan låg och frös. Den följande dagen fortsatte han färden, den blef honom allt svårare och svårare för sårets skull, som han hade fått på knäet: svulnaden tilltog. Till råga på det onda, gick han vilse i dimman och var på vägen att störta utför en förfärlig brant ifrån ett skyhögt fjell, Raskes kalladt. Han måste vända om ett stycke, för att kunna komma ner derifrån. Först på fjerde dagen kom han fram just till detta Gajtsas och Jon Henrikssons höstviste, som är det längst i vester belägna och följaktligen låg honom närmast.

[ocr errors]

När

man kämpar för lifvet, är det otroligt, huru långt krafterna kunna ansträngas: det var dock nästan ett under, att han kom fram. Hungern var nu det första onda, som måste botas, och han tog hår något torrfisk, som han råkade på, ty folket var ej hemma, när han kom. Denna färden var honom ännu i alltför friskt minne, att han skulle hafva velat göra om den. Den gången hade han dock bestämdt vetat, hvar han skulle träffa folk, och hade vandrat ifrån den svårare till den bättre ödemarken; men nu visste vi icke, hvar någon menniska kunde träffas, och skulle just till de vildaste och fruktansvärdaste trakter af hela fjellryggen. I så beskaffade omständigheter uppkastade jag det förslaget, att vi skulle begifva oss till Qvickjock, der man tilläfventyrs ännu icke farit till Alkavare capell. Alkavare ligger upp i fjellen, på ett afstånd af 8 à 10 mil från Qvickjock. Der är ett slags kyrka, förmodligen ensam i sitt

[ocr errors]

slag. Jag har aldrig varit der; men beskrifningen är af pålitliga sagesmän och lyder så, att Alkavare kyrka är af sten, hvilket låter ståtligt; men det värsta är, att väggarne äro genomskinliga. De bestå nämligen helt rätt och slätt af gråstenar, upptrafvade på hvarandra såsom en vedkast, utan något murbruk, således naturligtvis här och der med hål på. Taket är af bräder, med ett hål midt uppå. Prest och åhörare krypa genast in i detta ved-lider, når de komma, ty de hafva ingen annan undflykt för regn och oväder. Här göra de upp eld midt på golfvet i en dervarande eldstad, och röken går upp genom det hål, som är på taket kunde i annat fall hafva frisk utväg genom väggarna. Här ätes, supes och sofves. Herden ligger här med sin hjord, som Polyphem låg med sin i sin grotta. Lycka, att alla slags väder hafva fri passage genom tak och väggar. Här predikas nu också, och sacramenten utdelas. Rypris, lyng och annat slags rask på marken utgöra bränslet, ty skog finnes icke på närmare håll än vid Qvickjock. Hit reser nu comminister i Qvickjock en gång om året och firar här Midsommars-Bönedagen för Lapparne. Enligt min uträkning skulle detta ske nu instundaude Söndag, och jag gissade, att man for åstad från Qvickjock först om Fredagen, så att vi möjligtvis kunde hinna fram och få göra sällskap till denna helge. dom, som äfven besökes af de nordligaste bland Arieplogs-Lapparne, med hvilka man sedan kunde följa till deras vistelser. Detta beramades; men vi behöfde någon hvila, inan vi kunde gifva oss å

[ocr errors]

stad. Det började redan lida mot morgonen, och vi voro trötta af den nattliga färden. Lars Pehrsson bar in en fårskinns-fell, som han fann under en gäll, och bredde öfver' mig. Jag yttrade väl något misstroende till den; men han sade, att det var ett snyggt folk, hvarföre han förmodade klä,derna vara fria från ohyra. Härpå lät jag saken bero. Men det dröjde icke länge, inan det började blifva högst oroligt och obehagligt om kroppen. Plågad af mygg och ohyra, kunde jag ingen ro få. Jag gick ut och lade mig i gräset; det var ett slags hvila, men ingen sömn. Slutligen väckte jag upp Lars Pehrsson, som icke heller just haft någon juftig sömn, emedan myggorna milliontals höllo chorum och gästabud i kåtan. Från de audra fienderna var dock han fri, ty han låg utan någon betäckning på riset i kåtan; men mig hade han i all välmening ådragit en stor olägenhet. Vi gjorde upp eld, hvarigenom myggen förjagades, ty intet rum är så myggfritt som Lappkåtan, så länge derinne är eld. Myggen måste då fly för röken. Vi frukosterade och begåfvo oss åstad. Till Qvickjock kunde vara fyra mil. Vi passerade öfver högsta åsen af Gaitsas och så ned till en ström, som här utgör gräns mellan Luleå och Piteå Lappmark. Denna måste vi vada öfver. Sedan gick vår väg öfver ett fjell, som heter Skeldavare, och så åter öfver en ström. Derefter vidtog en svår, hög backe upp till östra ändan af ett nytt fjell, vid namn Skellapuolda. Här började jag

Lappmarken,

25.

1

att spotta blod. Åtskilliga gånger fick jag mun full af klar, varm blod. Ansträngningarne hade förmodligen varit för häftiga. Jag hade ej rätt särdeles starkt bröst och tålde icke säckbanden, som gingo i korss öfver bröstet och klämde det hårdt. Hvad vore för nöd att färdas, om man sluppe bära den svåra ́ packningen! Det långvariga kalla badet och svåra arbetet i Rappenströmmen, det myckna nattvaket och sträfvandet och vadandet öfver så många iskalla strömmar, hvarigenom man aldrig fick vara torr om fötterna, torde också hafva något bidragit dertill. Vi måste börja på att färdas något mer sagta. Jag löste upp säckbanden och gjorde dem kortare, så att jag ej mer knöt dem i korss öfver bröstet, utan höll i dem med händerna, hvilket väl var ganska obeqvämt, men dock nu mer nödvändigt. Från Skellapuolda hade vi en härlig utsigt österut öfver skogar och sjöar i Luleå Lappmark. Allt hittills hade Lars Pehrsson varit lots; nu vidtog min tour, ty åt dessa trakter hade han icke varit. Men jag hade i min barndom tvänne gånger farit mellan Arieplog och Qvickjock, och efter den local-kännedom, jag sedan dess kunde hafva bibehållit i minnet, skulle vi nu leta oss fram. Redan ifrån Gajtsas började jag hafva en röst med i fråga om kosan. Också är det icke särdeles svårt vid klart väder att hitta fram på fjellen, när man passerat någon gång förut och gifvit noga akt på landets beskaffenhet, bergens läge o. s. v. samt laggt det på minnet. Men, är det dimmigt, då har man ganska svårt att reda sig. I dag hade väl på för

« FöregåendeFortsätt »