Sidor som bilder
PDF
ePub

middagen någon liten regnskur kommit; men na på eftermiddagen var det klart. Sedan vi passerat Skellapuolda, kommo vi till en ansenlig ström, som blott på ett ställe kan vadas öfver, der han är mycket bred. Jag träffade detta alldeles rigtigt, och vi vadade öfver. Nu återstod blott ett bredt, men lågt fjell att tåga öfver; så kommo vi till skog och grannskapet af Qvickjock. Detta fjell heter Lastak. Här öppnade sig utsigten till Qvickjocks berg och sjöar. Ljufva barndomsminnen mötte mig. Efter 11 års frånvaro återsåg jag nu dessa, icke utan orsak, för sin naturskönhet prisade nejder, der jag tillbragt min barndom och blifvit uppfostrad, icke blott till studier, utan ock till arbete och härdighet, hvilket så väl kommit mig till pass. Den framtida lefnadens helsa och styrka grundas mest af den uppfostran, man får i barndomen. Carl Erik Læstadius, sjelf en man af jern, talade aldrig om försigtighet och aktsamhet för förkylningar, men ofta om klemighet och ömtålighet. Pojkarne fingo springa barfota genom snödrifvorna, om de så behagade: inga beqvämligheter i deras kammare. Tidigt om morgonen kom han alltid sjelf med en eldbrand i handen, kastade den i spiseln och ropade: upp, gossar! Inne i rummet var då ibland kallt som ute på marken. Bläcket, det enda våta, som der vanligen fanns, var stenfruset, och rimfrost på sängkläderna, der man andats. Gossarne fingo likväl stiga upp genast och göra upp eld åt sig sjelfva. Förmodligen gick han just derföre sjelf och väckte, att ingen af barmhertighet måtte göra upp eld åt oss. Att hugga ved,

arbeta i åker, fiska, berga ho, med ett ord, allt slags arbete i orten fingo vi grundeligen öfva oss uti. Om hösten vadade man i iskallt vatten och slog starrängar; det var ofta is-skorpa på vattnet om mordock vadade vi barfota. Det var en rätt gonen plantschola för missionairer i Lappmarken. Morsgrisar och sängkammar-piltar duga icke dertill, de måga nu ega hvilka lysande talenter och partier som helst i öfrigt.

[ocr errors]

Lars Pehrsson och jag vandrade nu med skyndsamhet utför skogslandet på norra sidan af Lastak och kommo på en gångstig, som vi följde ända till en temligen bred och spak å. Här måste vi ropa, för att få båt ifrån Qvickjock. Detta är en mycket vanlig sak i Lappmarken, och, när man hör någon, som ropar på andra sidan om sjön eller elfven, far man strax efter honom med båt. Om afståndet är så långt, att man icke kan höras, så gör man upp eld, och röken är signal. Här vid Qvickjock är en stor forss strax vid gårdarna, som med sitt brusande förtager ljudet af den, som ropar, och afståndet är stort, så att man har svårt att höras. En tjock löfskog ligger i vägen, som skymmer utsigten, och, när det blåser, kan icke ens röken synas, emedan den slås till marken, så att man ofta har stor svårighet vid Vuolle-tjorvitak (så kallas det ställe, der vi ropade båt). Hundarne hörde genast och började att skälla; folket fingo vi länge ropa åt. Vi gjorde upp eld, och röken jemnte vårt ropande skaffade oss slutligen båt. Vi kommo likväl för sent till Qvickjock,

men

[ocr errors]

889

ty Comminister Grönlund hade redan i dag på morgonen rest till Alkavare.

1

Imellertid dröjde vi qvar här att afbida hans återkomst. Han kom på Måndagen. Resan till Alkavare är visserligen svår; men den prestman, som gör denna resa, har dock den stora förmån, att han icke behöfver hafra någon möda att skaffa fram sina medförande effecter, ty Lapparne måste härom draga försorg. Ett visst antal rehnar föras till Qvickjock, och man lägger på dem alla sakerna att bära, så att personerna få gå alldeles lösa och lediga. Man kan äfven medföra ett tält att slå upp, der man vill tillbringa natten. Denna skjuts utgår tourvis, efter som by-länsmännen utnämna, och presteras utan någon betalning. Sammaledes uppforslas presterskapets i Lappmarken löningsspannmål, så att den emottages af löntagaren kostnadsfritt på stället, hvilket är för honom en stor och i sjelfva verket ganska billig förmån. Ty på så aflägsna orter, som Qvickjock, Karesuando, m. m., skulle spannmålen blifva presterskapet dyr, om de sjelfva skulle nödgas draga försorg om transporten, och deras inkomster vara att anse nästan hälften mindre. Denna prestskjuts är såsom en annan kungsskjuts i Lappmarken. Det stationaira presterskapet behöfver ingenstädes resa i ämbetsärenden utan skjuts och lots. Pastors i Wilhelmina capellresor lära likväl härifrån utgöra ett undantag; ty han lärer sjelf nödgas draga försorg om sin skjuts till Fatmomocke. Kanske ock på något annat ställe sker sammaledes; men åtminstone behöfver icke

[ocr errors]

presterskapet i Arieplog eller Qvickjock derom hafva något, bekymmer. Den Lapp, som nu skjutsade Comminister Grönlund (h. e. transporterade hans saker), kallas Vassjal. Detta betyder flitig, driftig, och är en ironi åt den mannen, ty han är en högst hat och orörlig menniska. Brännvin var hans lif, och i begär derefter tror jag att bland sjelfva Lapparne man skall hafva svårt att finna maken. Han tiggde brännvin här i prestgården med en alldeles outtröttlig ihärdighet. Presterskapet är ofta högst besväradt af Lapparnés brännvinstiggeri, när brännvin ej finnes på något annat ställe att tillgå. Det gäller nästan icke att neka. Denna besvärliga mannen bidrog dock jag att hjelpa bort. Han hade en rehnost, som han ville gifva frun, välförståendes, att han derför ville hafva sig en sup. Men frun ville alldeles icke emottaga osten, emedan hon väl kände mannen. Hon lofvade slutligen, att han skulle få en sup, med villkor, att han sedan skulle draga sin kos. Men, sedan han fått den, började han åter bjuda ut sin ost, än åt far och än åt mor, samt förundrade sig högligen, att de ej ville mottaga skänk. Slutligen sade jag: "Åh! gif osten åt mig, efter du är så angelägen att blifva utaf med den." Detta ville han icke uppå, utan fortfor att villja påtruga far och mor. Jag förstod nog, hvilken väsendtlig egenskap som fattades mig att vara competent till osten. För att afhjelpa detta fel, gick jag efter min lilla brännvinsflaska, deri ännu något var qvar, visade den för honom och sade: "Ser du, om icke jag har brännvin, jag också!" "Förmodligen bara vat

[ocr errors]

1

[ocr errors]

ten?" svarade han. Då gaf jag honom en liten tår uti en sked att smaka. Då började han se sakerna ur en helt annan synpunkt. "Ja ja, du är på lång resa stadd, du; du kan nog behöfva en ost i res-matsäck, den kan någon gång komma till pass.” - och så ville han gifva mig osten; men icke heller jag tog emot honom, utan sade, att jag nu mer icke ville hafva den, när jag ej fått, då jag begärde. Här stod han nu och bjöd ut sin ost, ömsom åt far eller mor och ömsom åt mig (n. b. jag var ej hans prest; min befattning sträcker sig endast till Piteå Lappmark) - allt förgäfves; men af mor hade han väl, under den långvariga petitionen, två à tre gånger fått sig en sup, alltid mot förnyadt löfte att då gå sin väg. Men, när han fått supen, kom denna gudadryckens förtrollande. tjusningskraft honom att ännu glömma sig qvar en stund, och så var han åter framme med sin talisman. Slutligen sade jag: "Nu skall jag också gifva dig en sup, om du reser."- "Nå!" sade han. "Ja, när du kommer på andra sidan om elfven", svarade jag. Han hade sina rehnar på andra sidán, och ditut gällde färden. Detta gjorde sin verkan, mannen blef snart resfärdig, och jag rodde honom öfver; der fick han den utlofvade färdknäppen och reste sedan i Herrans frid. Med honom reste också min trefliga reskamrat Lars Pehrsson. Han kunde med denna Lapp följa till de trakter, der Qvickjocks Lappar nu vistades, och hoppades sedan derifrån kunna komma till sina egna. Men jag fann ej för godt att vidare följa med, utan beslöt att fara hem. Jag hörde mig

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »