väl före här om tjenstehjon, men förgäfves. Dock fick jag anvisning, att i Peuraure, ett nybygge vid pass 2 mil härifrån, hvilket jag nu kunde passera við återfärden, vore tilläfventyrs möjligt att få en piga. Fredagen, den 27 Juli, begaf jag mig från Quickjock på eftermiddagen, skjutsades med båt mil, och sedan gick jag på beskrifning öfver Lastak samt kom till Peuraure om aftonen. Nybygget är beläget på en holme; men fäbodarne voro på norra sidan af sjön, och dit kom jag. Det var afton, boskapen var i fähuset, och man höll på att mjölka. Den första, som mötte mig, var en Lapp, något till åren kommen. Han helsade och tackade för sist. Då jag frågade, när det var, började han tala om, att vi för ett par år sedan varit tillsamman i den eller den Lapp-kåtan. Han mente min bror Lars Levi, som också ett år förestod missionaire-tjensten. Det var således icke ett formalitets tack för sist, som brukas på vissa ställen bland allmogen, äfven om man icke känner den man helsar, utan ett misstag. Sedan man helsat, har man allmännast tre slags ingresser till vidare samtal: I dag är det vackert (fult) väder-Tack för sist! och Huru mår du? Den sista är Lapparnes, och derpå följer: Hvad nytt? (Mah sakan?). Helsningen sker, Lappar imellan, med näsan. Strax man kommer, så säger man: Puorist! (Väl! Goddag!); sedan träder man närmare till hvarandra och sätter ihop nästibbarna samt säger dervid ännu en gång med långsammare och uttrycksfullare ton: Puorist! Detta kallas helsa med näsan, kyssas med näsan, ett talesätt, lika allmänt i Lap

skan, som kyssa på hand eller på mun i Svenskan. På en Svensk helsar Lappen endast med handslag, kanske ock bland Lappar på någon, som han icke alls känner. Sakan (nyheter) är sedan det vigtigaste, och den, som har mycket af sådant, han har en courant vara och är nästan lika välkommen, som i bättre kretsar en skön musikalisk talent eller en eljest interessant sällskapsmenniska. När nu den ankomne har något nytt att berätta, som kan vara af vigt, hör man med en otrolig uppmärksamhet och gapar, i ordets egentliga bemärkelse. Allt slags sysselsättning afstaduar. Man kan till och med göra halt, midt under det man håller på att slicka tråget eller tända på pipan: det slickande fingret kan stadna midt på vägen till den gapande munnen, och den half-påtända pipan åter få slockna i ena handen, under det stickan i den andra brinner ut. Man blir likasom träffad af slag eller förvandlad till sten. Då och då får man höra ett: Lä! (det är), hvilket ungefär är liktydigt med det Svenska: Kan man höra! eller ett: Te! (Ja så!) eller också: Te, te, te! (Så, så, så!). Slutligen kan väl ock någon utbrista: Te mon kaikib tasa! (Nå, jag blef förtorkad här på stället!): jag blef alldeles handfallen, så förvånad, att jag ej kan röra mig ur fläcken, likasom förtorkad eller förstenad. Det gäller naturligtvis icke just om alla slags nyheter, utan om något ovanligt eller oväntadt. De vanligaste nyheterna röra Lappar, rehnar och vargar; hvar den och den nu befinner sig, hvilka andra man haft någon underrättelse ifrån, hurudant rehnbetet är på det eller det stäl

let, men i synnerhet, om der är fred (alas), det vill säga, om man är fri för vargar. Den Lappen, som jag träffade här vid Peuraure fäbodar, var en lång, reslig man, såsom, besynnerligt nog, åtskilliga bland dessa nordliga Lapparne äro. Han kallades Perro, har varit förmögen, men förstört sin egendom genom brännvin, och var nu vallhjon. Han satt vid ingången till fähuset och rökte tobak, den enda idrott, som sådana varelser vanligen kunna. Derinne var en sextonårig flicka, vid namn Ingeborg (ett vanligt namn hos Svenskarne här i socknen), sysselsatt med att mjölka. När allt var färdigt, följde jag dem hem. Här mötte jag en skara af 8 stycken hundar, som tycktes vara förlaggda hit i garnison och kommo en corps till att afvärja landstigningen. Men, sedan mina följeslagare låtit dem förstå, att jag kom som vän och bundsförvandt, samt visat sig allvarsamt benägna att taga mitt parti, i händelse af ett utbrytande krig, läto de ställa sig tillfreds, antogo bemedlingen och återvände till sina poster. Att en Lapp kan hafva sina 8 à 10 hundar och väl derutöfver, är ingen ovanlighet, ty han behöfver dem till vallhundar; men en nybyggare har vanligen icke mera än en eller två. Också voro dessa icke gårdens hundar, utan deserteurer från Lapparne, som tid efter annan under sommaren här inträffat. Och, som detta nybygge, i ännu högre grad än Kaltisjaur och Rappen, är ett slags Lapp-gästgifveri, så förjagades icke hundarne, utan underhöllos, på det egarne åt hösten måtte få igen dem. En god vallhund sätter Lappen mycket värde på. Han

betalar för en sådan gerna den största rehn, han eger, eller väl ock två rehnar. Sedan fred med hundarna var vunnen, och jag således fått lof att landstiga, begaf jag mig till stugan. Alla fäste på mig en forskande blick, såsom på en person, den man ville draga känsel på. Slutligen utbrast en flicka sagta: "Ack, det är Petrus!” — hvarvid en synbar glädje målade sig på hennes och de öfrigas ansigten. Vi hade i barndomen varit goda lek-kamrater. Husets döttrar voro inalles 5; men af dem var nu en gift med min bror, Lars Levi Læstadius, hvilken hon åtföljt till Karesuando; en sak, här nästan lika betänklig och förvånande, som, i Uppland, att ett fruntimmer derifrån gifver sig upp till Lappmarken i allmänhet; så stor är öfver allt skugg-rädslan för norden. Man kan ock häraf se, huru stor åtskilnad det är på orter i Lappmarken. Om en prestman i Åsele, en adjunct, blir förordnad till Qvickjock, det är för honom nästan som en förvisning till Siberien, och likväl har äfven Qvickjock sitt Siberien, ännu inom gränsorna af det Svenska Lappland. Från Åsele till Qvickjock är afståndet 40 à 50 mil, om man färdas tvärs öfver landet genom Lappmarken. Men, som få kunna resa den vägen, blir vägens längd i sjelfva verket 70 à 80 mil. Något dylikt är förhållandet mellan Qvickjock och Karesuando. Men en hvar gör sig ett förskräckligt begrepp om det, som ligger längre i norr, och likväl har man sällan hört, att någon funnit norden obehaglig, när han kommit dit och blifvit der fäst. Det är imellertid en lycka, att det finnes en kraft, mägtigare öfver

hjertat, än fördomen öfver begreppet. Kärleken fruktar icke nordens köld, mörker och dimmor, ser icke de hjern-spöken, som göra den så fruktansvärd för hvar och en annan; lika lätt finnes Elyséen der, som på andra sidan Herculis stoder. Kärleken känner ingen vinter, utan endast sommar. Sommarsolen, som i norden lyser både dag och natt, är hans; men vinterns snödrifvor har han intet begrepp om, och myggorna fläktar han bort med sina vingar. Hvad fränder och anförvandter än må göra för föreställningar, om land och klimat, det verkar alldeles ingenting på den, som älskar. Och, att nu skiljas från alla bekantskaper, från alla sällskapsnöjen och förströelser, det är nästan ingen försakelse, ty kärleken är en stark monotheist: han dyrkar endast en och tror blott på en. Hvad denna enda säger, det är Gudasvar; hvad alla andra säga deremot, det aktas såsom kakel af skator och gäss. Hvad interesse har sällskapsnöje och menniskohvimmel för kärleken! Den fogeln söker helst ensligheten, han leker och spelar sin drill i skuggan af de lummiga kronor, der ingen hör eller ser honom.

Af de återstående 4 döttrarna i Peuraure voro nu blott 3 hemma. Deras far var enkling och hade redan öfverlemnat nybygget åt sin son, som dock nu var frånvarande. Modern var för flera år sedan död. Det var en ganska hygglig och bildad menniska, dotter till en handlande i Luleå, och hade äfven någon tid varit i Stockholm. Men hennes far hade förmodligen kommit af sig i handeln, hvarföre han flyttat fupp till Lappmar