ken samt anlaggt detta nybygge, som visserligen kan auses för ett af de bästa på denna ort, i anseende till förträffliga ängar och fiskevatten samt förmånligt ombyte med Lapparne. Också var huset väl behållet och, i synnerhet medan gumman lefde, oöfverträffligt i gästfriheten, som hon förstod att för hvilken som helst göra angenäm och intagande. Men, när hon dog, och de flesta flickorna ännu voro endast barn, hade husets inre väsende råkat i förfall, såsom det yttre aldrig stått på någon särdeles lysande fot. Hennes man hade alls intet gjort till nybyggets förkofrande. Intet nytt hus var bygdt. Den åker, som varit, var igenlaggd: här såddes intet korn. Här var blott en stuga. Här brukades nu mer nästan aldrig bröd. Man köpte på Jockmocks marknad några lispund mjöl (aldrig en hel tunna), det var hela spannmåls-förlaget för året. Här lefdes på Lapskt vis: kött, fisk och mjölk utgjorde hela kosten. Man hade förträfflig torr fisk, stora sikar och laxöringar. Sådana bryntes för elden, och man bredde smör på samt åt. Mjölk nyttjades såsom dricka, och derpå var om sommaren, såsom vid de flesta andra bättre conditionerade ställena i Lappmarken, så stor tillgång, att hvilken som helst kunde få dricka, så mycket han behagade. Kaffe nyttjades nu mer icke i huset. Lapska var det öfvervägande språket; något Svenskt ord hörde man sällan. När jag kom, var man derinne sysselsatt med att rensa fisk. Sedan man rensat de stora och något af småfisken, skulle det öfriga af denna sorten, jemnte tarmar och afskrä

de, kokas till föda åt hundarna och äfven åt boskapen, som deraf befinner sig mycket väl och gifver ymnig mjölk. Att jag var en välkommen gäst, förstås af sig sjelft; men, att jag nu ville hafva någon af döttrarna med mig till piga, det var för kära far ingen välkommen sak, ty det var midt i bergningstiden, och han ville alldeles icke ambära någon. Också rörde jag ej vidare på den strängen den dagen; det var likasom tillfälligt yttradt. Flickorna lade dock saken på sinnet, såsom sedan förmärktes: de voro ej af samma tanka som kära far; sådant händer ofta. Ingen yttrade dock nu något. Sedan vi ätit qväll, gingo vi till hvila. Husfadern, jag och Perro skulle ligga på vinden uti en stor bod. Der hade vi hvar vår bädd: sängkläder fanns det der Guds gåfvor af. Jag hade många gånger legat i samma bod tillförene. Här är man alldeles fredad för mygg, ty det är mörkt i rummet, och om sommaren är en sådan sängkammare i Lappmarken den bästa. Man flyr då gerna till lador och bodar att ligga uti. Om morgonen förnyade jag ännu på bod-vinden min begäran, om en af flickorna till piga; men gubben nekade alldelés. Jag låg ännu qvar, sedan han gått, och var bekymrad, att jag i denna delen ingenstädes någon framgång rönte; men efter en liten stund kom någon springande uppför trappan: det var den medlersta i ordningen af flickorna. Hon frågade, om det var mitt allvar, att jag ville hafva någon af dem i tjenst; hvarpå jag naturligtvis svarade ja. Då förklarade hon, att hon ville blifva densamma och vore färdig att genast

följa mig. Jag anmärkte väl, att fadern icke ville släppa henne; men hon sade, att det icke kunde hjelpa, utan hon ville följa mig och skulle aldrig fara ifrån mig, utan tjena hos mig såsom Maja Brita hos Ullenius (Maja Brita var en piga från Sorsele, som tjent hos Pastor Ullenius, under hela den tid han var i Qvickjock, och skulle nu gifta sig med hennes bror). Dermed sprang hon åter utför trapporna, och, inan jag Klädt mig och kom ned i stugan, hade gubben måst gifva med sig. Nu var färden beramad. Hon och yngre systern skulle i dag fara till Qvickjock efter hennes kläder och saker; Måndagen skulle vi resa. Jag har nu väl gjort en lika vidlöftig berättelse om erhållandet af en piga, som af ett rikes eröfring; men jag har trott det in extenso förtjena sitt rum i denna beskrifning, dels såsom en factiskt upplysande bilaga, till hvad jag redan förut anfört om svårigheten att här få tjenstefolk, utan speciella relationer, dels ock såsom en liten episod utur det obemärkta privat-lifvets, nästan alltför litet studerade, historia, som dock för mången tänkande man kan vara af lika stort interesse, som den om Asiastiska despoters blodiga regeringar och en rå massas planlösa explosioner. Inan våra Qvickjocks-farare ännu rest, ropade det på södra sidan om sjön, och Ol Ersson (så hette husfadern) for sjelf efter de ropande. Det var en fiskare-Lapp, vid namn Panna Larsson, vanligen Post-Panna kallad, äfven en reslig Lapp. Han hade sin hustru och tvänne barn med sig. Sådant folk besöker ofta dessa gästfria

ställen, i synnerhet till någon Söndag, såsom nu var. Gubben tycktes vara en förståndig man. Hans äldre son, en 12 à 15 års pojke, tycktes vara mycket dum och Jöns-aktig. Denne följde med flickorna till Qvickjock såsom biträde att ro. När de kommit tillbaks om Söndags-aftonen, och Ol Ersson, som imellertid hade varit uppe på bod-vinden och sofvit middag, kom ner i stugan, frågade han: "Nå, hvad nytt från Qvickjock?" Då var ingen annan af Qvickjocksfararne inne, än den ofvannämnda Lapp-gossen. Post-Panna, som märkte detta, sade åt Ol Ersson: "Hvem frågar du?" "Jag frågar Lars" (det var pojkens namn). Ja, fråga nyheter af oxen! Hvad kunna menniskoting interessera vår oxe?" svarade Post-Panna. En annan gång, då talet föll på höbergningen, och hans hustru ville hafva ett ord med i laget, tystade han ned henne med de orden: "dåre må aldrig tala bland förståndigt folk!” Det ville säga så mycket som: man borde ej lägga sig i det, man icke hade begrepp om, och alldeles tiga i den saken, medan de, som förstodo den, raisonnerade en förmaning, som mången behöfde! Det interesserade mig ganska mycket att höra på deras snack hår. Det tycktes vara Lapska språkets klassiska verld. Alla talade det rent och utan några halfSvenska ord. Post-Panna hade alltid något bestämdt och träffande uti sina uttryck, men talade merändels allvarsamt. Ol Ersson mest skämtande. Der var ock en annan, mycket gammal Lappgubbe, vid namn Pantsi-Panna. Han var en rik man, men uppehöll sig här om somrarna och be

talade för sig, emedan han knappast orkade gå och således icke kunde följa sin rehnhjord upp i fjellen. Med denna skämtade han mycket, och gubben tycktes deraf vara road, men hade just ické mycket att säga och var föga spikskodd att afvärja en mängd pikar, som rigtades åt honom. Der var en dräng, äfven Lapp till nation, vid namn Panja, som alltid var sin husbonde behjelplig i skämtet mot den gamle Pantsi; Perro fick också ofta en släng af slefven. Här brukades eljest en myckenhet figurliga talesätt. På tiden hade man icke något mått efter timmar och minuter, ty intet ur fanus, utan efter bergstopparna rundt omkring. De voro i stället för ziffror på ur-taflan. Så hette det till exempel, att man kunde hinna. lada in så och så mycket hö ifrån Ryssen till Hunden; det vill säga: ifrån det solen var öfver Ryssen och tills den skulle komma midt öfver Hunden. Ryssen och Hunden (Karjel ja Pjednak) voro tvänne berg, det ena beläget i sydost, det andra i sydvest från gården.

Måndagen de 30 Juli begåfvo vi oss åstad, ungefärligen vid den tid, då solen var på Ryssen (kl. 9), och rodde ett stycke vesterut, hvarefter vi stego i land samt klefvò med stort besvär uppföre Hunden. Jag hade legt Fader Perro att följa med till Tjeggelvas, dels att hafva en säker lots, i fall dimmig väderlek inträffade, dels ock för att slippa bära packningen. Vi passerade äfven nu Skeldavare och Gajtsas, men längre östligt, än när

Lappmarken,

26.