Sidor som bilder
PDF

let, men i synnerhet, om der är fred (alas), det vill säga, om man är fri för vargar. Den Lappen, som jag träffade här vid Peuraure fäbodar, var en lång, reslig man, såsom, besynnerligt nog, åtskilliga bland dessa nordliga Lapparne äro. Han kallades Perro, har varit förmögen, men förstört sin egendom genom brännvin, och var nu vallhjon. Han satt vid ingången till fähuset och rökte tobak, den enda idrott, som sådana varelser vanligen kunYna. Derinne var en sextonårig flicka, vid namn Ingeborg (ett vanligt namn hos Svenskarne här i socknen), sysselsatt med att mjölka. När allt var

färdigt, följde jag dem hem. Här mötte jag en

skara af 8 stycken hundar, som tycktes vara för

laggda hit i garnison och kommo en corps till att

afvärja landstigningen. Men, sedan mina följeslagare låtit dem förstå, att jag kom som vän och bundsförvandt, samt visat sig allvarsamt benägna att taga mitt parti, i händelse af ett utbrytande krig, läto de ställa sig tillfreds, antogo bemedlingen och återvände till sina poster. Att en Lapp

kan hafva sina 8 å 10 hundar och väl derutöfver,

är ingen ovanlighet, ty han behöfver dem till vall

hundar; men en nybyggare har vanligen icke me

ra än en eller två. Också voro dessa icke gårdens hundar, utan deserteurer från Lapparne, som tid efter annan under sommaren här inträffat. Och, som detta nybygge, i ännu högre grad än Kaltisjaur och Rappen, är ett slags Lapp-gästgifveri, så förjagades icke hundarne, utan underhöllos, på det egarne åt hösten måtte få igen dem. En god vallhund sätter Lappen mycket värde på. Han betalar för en sådan gerna den största rehn, han eger, eller väl ock två rehnar. Sedan fred med

hundarna var vunnen, och jag således fått lof att

landstiga, begaf jag mig till stugan. Alla fäste på mig en forskånde blick, såsom på en person, den man ville draga känsel på. Slutligen utbrast en flicka sagta: ”Ack, det är Petrus!”– hvarvid en synbar glädje målade sig på hennes och de öfrigas ansigten. Vi hade i barndomen varit goda lek-kamrater. Husets döttrar voro inalles 5; men af dem var nu en gift med min, bror, Lars Levi Læstadius, hvilken hon åtföljt till Karesuando; en sak, här nästan lika betänklig och förvånande, som, i Uppland, att ett fruntimmer derifrån gifver sig upp

till Lappmarken i allmänhet; så stor är öfver allt

skugg-rädslan för norden. Man kan ock häraf se, huru stor åtskilnad det är på orter i Lappmarken. Om en prestman i Åsele, en adjunct, blir förordnad till Qvickjock, det är för honom nästan som en förvisning till Siberien, och likväl har äfven Qvickjock sitt Siberien, ännu inom gränsorna af det Svenska Lappland. Från Åsele till Qvickjock är afståndet 40 å 50 mil, om man färdas tvärs öfver landet genom Lappmarken. Men, som få kunna resa den vägen, blir vägens längd i sjelfva verket 70 å 80 mil. Något dylikt är förhållandet mellan Qvickjock och Karesuando. Men en hvar gör sig ett förskräckligt begrepp om det, som ligger längre i norr, och likväl har man sällan hört, att någon funnit norden obehaglig, när han kommit dit och blifvit der fäst. Det är imellertid en lycka, att det finnes en kraft, mägtigare öfver 396 / - * - ~ ... " hjertat, än fördomen öfver begreppet. Kärleken fruktar icke nordens köld, mörker och dimmor, ser icke de hjern-spöken, som göra den så fruktansvärd för hvar och en annan; lika lätt finnes Elyséen der, som på andra sidan Herculis stoder. Kärleken känner ingen vinter, utan endast som mar. Sommarsolen, som i norden lyser både dag och natt, är hans; men vinterns snödrifvor har han intet begrepp om, och myggorna fläktar han bort med sina vingar. Hvad fränder och anförvandter än må göra för föreställningar, om land och klimat, det verkar alldeles ingenting på dem, som älskar. Och, att nu skiljas från alla bekantskaper, från alla sällskapsnöjen och förströelser, det är nästan ingen försakelse, ty kärleken är en stark monotheist: han dyrkar endast en och tror blott på en. Hvad denna enda säger, det är Gudasvar; hvad alla andra säga deremot, det aktas såsom - kakel af skator och gäss. Hvad interesse har sällskapsnöje och menniskohvimmel för kärleken! Den fogeln söker helst ensligheten, han leker och spelar sin drill i skuggan af de lummiga kronor, der ingen hör eller ser honom. Af de återstående 4 döttrarna i Pettraure voro nu blott 3 hemma. Deras far var enkling och hade redan öfverlemnat nybygget åt sin son, som dock nu var frånvarande. Modern var för flera år sedan död. Det var en ganska hygglig och bildad menniska, dotter till en handlande i Luleå, och hade äfven någon tid varit i Stockholm. Men hennes far hade förmodligen kommit af sig i handeln, hvarföre han flyttat #upp till Lappmar ken samt anlaggt detta nybygge, som visserligen kan anses för ett af de bästa på denna ort, i anseende till förträffliga ängar och fiskevatten samt förmånligt ombyte med Lapparne. Också var huset väl behållet och, i synnerhet medan gumman lefde, oöfverträffligt i gästfriheten, som hon förstod att för hvilken som helst göra angenäm och intagande. Men, när hon dog, och de flesta flickorna ännu voro endast barn, hade husets inre väsende råkat i förfall, såsom det yttre aldrig stått på någon särdeles lysande fot. Hennes man hade alls intet gjort till nybyggets förkofrande. Intet nytt hus var bygdt. Den åker, som varit, var igenlaggd: här såddes intet korn. Här var blott en stuga. Här brukades nu mer nästan aldrig bröd. Man köpte på Jockmocks marknad några lispund mjöl (aldrig en hel tunna), det var hela spannmåls-förlaget för året. Här lefdes på Lapskt vis: kött, fisk och mjölk utgjorde hela kosten. Man hade förträfflig torr fisk, stora "sikar och laxöringar. Sådana bryntes för elden, och man bredde smör på samt åt. Mjölk nyttjades såsom dricka, och derpå var om sommaren, såsom vid de flesta andra bättre conditionerade ställena i Lappmarken, så stor tillgång, att hvilken som helst kunde få dricka, så mycket han behagade. Kaffe nyttjades nu mer icke i huset. Lapska var det öfvervägande språket; något Svenskt ord hörde man sällan. När jag kom, var man derinne sysselsatt med att rensa fisk. Sedån man rensat de stora och något af småfisken, skulle det öfriga af denna sorten, jemnte tarmar och afskrä

[ocr errors]

de, kokas till föda åt hundarna och äfven åt boskapen, som deraf befinner sig mycket väl och gifver ymnig mjölk. Att jag var en välkommen gäst, förstås af sig sjelft; men, att jag nu ville hafva någon af döttrarna med mig till piga, det var för kära far ingen välkommen sak, ty det var midt i bergningstiden, och han ville alldeles icke umbära någon. Också rörde jag ej vidare på den strängen den dagen; det var likasom tillfälligt yttradt. Flickorna lade dock saken på sinnet, såsom sedan förmärktes: de voro ej af samma tanka som kära far; sådant händer ofta. Ingen yttrade dock nu något. Sedan vi ätit qväll, gingo vi till hvila. Husfadern, jag och Perro skulle ligga på vinden uti en stor bod. Der hade vi hvar vår bädd: sängkläder fanns det der Guds gåfvor af. Jag hade många gånger legat i samma bod tillförene. Här är man alldeles fredad för mygg, ty det är mörkt i rummet, och om sommaren är en sådan sängkammare i Lappmarken den bästa. Man flyr då gerna till lador och bodar att ligga uti. Om morgonen förnyade jag ännu på bod-vinden min begäran, om en af flickorna till piga; men gubben nekade alldeles. Jag låg ännu qvar, sedan han gått, och var bekymrad, att jag i denna delen ingenstädes någon framgång rönte; men efter en liten stund kom någon springande uppför trappan: det var den medlersta i ordningen af flickorna. Hon frågade, om det var mitt allvar, att jag ville hafva någon af dem i tjenst; hvarpå jag naturligtvis svarade ja. Då förklarade hon, att hon ville blifva densamma och vore färdig att genast

« FöregåendeFortsätt »