jag for till Quickjock. Steniga Arabien vid östra ändan af Gajtsas kunde icke undvikas. Solen var ännu uppe, när vi kommo ner till Tjeggelvas. Här tracterade jag Perro med ett par supar jag hade försigtigtvis icke förut röjt, att jag hade brännvin med mig; jag hade fått min res-flaska fylld hos Grönlund i Qvickjock — derpå affärdade jag honom. Såsom skjutspenningar skulle han få 3 rullar tobak, dem han kunde bekomma åt vintern. Han skyndade genast tillbaka och ämnade icke hvila, förrän han skulle komma till Jon Henrikssons höst-ställe uppe i Gajtsas. Han sade sig icke trifvas att ligga i dessa nejderna. Man kan deraf se, att äfven Lappen har något slags smak och urskilning. Vi uppehöllo oss icke heller här, utan rodde genast till kåtan vid Kaltak, dit vi hade kanske något drygare än en mils väg. Gamla Mulfen var nu mer icke här. Mina saker hade han förvarat, det bästa han kunnat, i kåtan och betäckt Reppen (skorstenen, öppningen i toppen af kåtan, hvarigenom röken utgår) med brädstumpar, på det icke regn måtte komma in och göra någon skada. Hvart han nu begifvit sig, kunde jag icke veta. Fiskare-Lappar fara om sommaren omkring sjöarna, uppehålla sig ömsom i den ena och ömsom i den andra, allt efter som fisket lyc kas eller slår felt på ena eller andra stället. Den 31 Juli fortsatte vi resan till Rappen och kommo den 1 Augusti till Arieplog.

De tvänne efterföljande veckorna uppehöll jag mig hemma och sysselsatte mig med höbergning. Man har i Lappmarken mest så kallade myror el

ler myrängar att berga. Dessa äro mer eller mindre sanka kärr, bevexta med en myckenhet starrarter. Man slår dem endast hvart annat eller hvart tredje år, emedan der slutligen upphör att vexa något gräs, om man slår dem hvart år. När man nu slår, får man icke allenast detta årets vext, utan äfven den förvissnade sedan föregående året. Härigenom vinner man väl i myckenhet, men icke i godhet, ty förn eller fönnan (så kallas det förra årets vissnade gräs) innehåller väl ingenting födande för creaturen och skrädes också till stor del bort, men stryker dock äfven åt till någon del samt tjenar att föröka gödselhögen. På myrorna går höbergningen till på det sättet, att en slår och den andra går efter och refsar ihop i högar eller volmar, hvarefter man genast hässjar. Hässja är ett slags torknings- och förvaringsanstalt för hö. Man stöter ner tvänne stycken störar bredvid hvarandra på ett quarters afstånd sinsimellan. Kring dessa lindar man, såsom kring gärdsel-störar, 2 eller 3 vidjor på ungefärligen en half alns eller väl ock en hel alns afstånd från hvarandra. Ett annat dylikt stör-par nedsättes på en famns afstånd från det förra, eller något mera. Vid hvardera stör-paret slår man ned två korta störstumpar i korss såsom ett X och lägger en tredje på marken i skelet under detsamma. Sedan lägger man en stång deröfver, så att en ända ligger på hvardera korset. Denna stång kallas golf, och man lägger derpå hö, sả högt, att det går något högre upp på stören än första bandet (kringlindade vidjan). Derpå läg

ger man åter en stång, som, när höet något sigit och packats ihop, blir liggande på banden. På denna stång lägger man åter hö, såsom på den föregående, sedan åter en stång, o. s. v. Detta kallas en hässja. En hässja på myror innehåller här i orten vanligen tre hvarf (stänger, golf) hö, och taket det fjerde. Taket är ett hvarf hö, som lägges öfverst uppå, tunnare än de föregående, men med mera omsorg fämnadt (att med räfsan krafsa åt sig hö successivt ur hövålmen och packa till det, så att man kan med räfsans tillhjelp bära en större mängd, kallas fämna, och en sådan borda kallas famn) och tätt tillpackadt. Man kammar sedan hässjan på båda sidor, och så är hon fulländad. Regnet förmår icke intränga i en sådan, utan vattnet rinner utför sidorna till marken. Höet torkar der småningom och får vara i hässjan ända till vintern, då man för hem det, eller ock bär man in det i lador om hösten. Man har oftast flera hässjor i rad och omedelbart sammanhängande, så att det ser ut som en enda stor hässja. I stället för det ofvan nämnda korset, brukar man ock, i synnerhet der marken icke är sank, mycket annat att hålla upp golfvet med, såsom en klabb, laggd på tvären, o. s. v. Äfven på hårdvallsäng brukas här i orten hässjor; men man har då mycket flera och tunnare hvarf samt hässjar mycket lösare. Är det svår och regnig väderlek under bergningstiden, så har man af detta höbergningssätt en ganska väsendtlig nytta. Höet skämmes icke gerna i hässjan, när det är omsorgsfullt och skickligt hässjadt, och man be-,

1

höfver icke vidare hafva något bekymmer derom, tills det blir torrt, då man genast bär in det i lador. Hårdvallsängen är vid gården och vid fäbodarna samt har småningom bildat sig derigenom, att man fört omkring och bredt ut gödsel på marken. Ett nytt nybygge har ingen hårdvallsäng. Myrängarne äro spridda kring skogarna på större eller mindre afstånd. Man uppehåller sig borta hela veckan, när de äro aflägsna, har då någon kåta att ligga i om nätterna, är utrustad med mat och kok-kärl, hvilket allt man måste bära med sig. De ängar, jag nu bergade, voro på 2 mils afstånd hemifrån, hvilket väl också är nästan det längsta. Jag hade äfven fått lega en slottérkarl för de tvånne veckorna.

Söndagen den 19 Augusti var stämning. Jag aftalade då med de skogs-Lappar, som äro omkring Stor-afvan, att de mangrannt skulle möta mig vid Bergnäs nybygge, Tisdagen den 28 Augusti, och med Nils Nilsson Sjonka, en skogs-Lapp, vistande omkring 2 mil österom Arieplog, att han skulle lotsa mig till närmaste Lapp i Arvidsjaur. Skogs-Lapparne hade nu släppt sina rehnar i vildan samt voro fria och lediga. Måndagen d. 20 begaf jag mig till närmaste skogs-Lapp intill Arieplog vid Sejtetjålme. Tisdagen derifrån till ofvannämnda Sjonka, hans närmaste granne, hvarifrån jag, efter ett korrt förhör, fortsatte färden till den första Lappen inom Arvidsjaurs socken. Hit kommo nu redan denna afton en stor mängd Lappar från aflägsnare trakter. Vi skulle alla fara till Arvidsjaur till Stor-stämningen, en hög

korna.

tid, som jag nu kommer att beskrifva. Onsdagsmorgonen drogo vi åstad i flera större och mindre båtar; färden gick genom små sjöar och sund. Karavanen tillvexte genom deras tillstötande, som lågoi vägen. Åtskilliga strömmar passerades, utför hvilka endast tomma båtarne släpptes med rep, men passagerarne gingo landvägen öfver mårSlutligen kommo vi till en stor sjö, vid namn Kikkijaur. När vi rott ett stycke efter denna, kommo vi till en holme, vid namn Arak Solo, der tvänne Lappar, som voro bröder, hade sina hufvud-visten. Äfven skogs- Lappen har ett visst ställe, som företrädesvis anses för hans hem, och der han mest uppehåller sig de tider, då han är ledig. Detta stället kan kallas hufvudviste och motsvarar fjell-Lapparnes höst-ställen. Här har han bäst byggt både med kåtar och bodar. Här samlade sig från flera håll en myckenhet kyrkofa rare, och vi fortsatte färden med stora kyrkobȧtar (sådana, som företrädesvis användas för kyrkofärder och äro stora, för att kunna inrymma en myckenhet folk). Det kunde vara ända till 20 personer och deröfver på hvar båt samt en myckenhet hundar. Till stor-stämningen draga allesamman, stora och små, unga och gamla: hela församlingen infinner sig, nämligen den Lapska. De flesta taga äfven hundarna med sig, att de ej må qvarblifva och svälta i det öfvergifna hemmet. Andra åter lemna dem, men koka upp en stor kittel med hufvuden, tarmar och annat afskräde af fisk samt qvarlemna denna röra på gården, att hundarne måga hafva något att spisa under fol