Sidor som bilder
PDF

gra och läste eller sjöngo psalmer, medan de andra rodde. Under hela den långa högtiden såg jag ingen öfverlastad med starka drycker, då deremot fjell-Lappen vid högtiderna nästan aldrig är att träffa nykter. Det är skada, att fjell-Lappens lefnadssätt alldeles icke tillåter någon sådan allmän sammankomst. Hvad en missionaire under ett helt års ambulation knappt skulle kunna hinna med, det kan här göras på tre dagar. Hvar och en kan lätt finna, att ordet är lika tillräckligt att höra för 500 som för en. Och man må nu huru mycket som helst springa omkring och predika för en och en i sönder, så kan det ändå icke blifva mera, än hvad man kan säga åt alla på en gång.

- Måndagen, den 27 Augusti, begaf jag mig på återresan till Arieplog. Jag fick nu resesällskap, nämligen Apothekaren Westring från Skellefteå, hvilken för någon tid sedan hade gjort en lustresa upp till Arvidsjaur och nu en tid bortåt uppehållit sig der att ”drygta bort tiden”, såsom man säger, samt icke ämnade förrän på vinter-föret begifva sig tillbaka till Skellefteå. Sanningen att säga, var jag icke just särdeles angelägen om sällskapet, emedan jag fruktade, att han skulle tröttma upp på vägen. Men, när mannen beskrefsin färdighet att gå, fick jag en helt annan tanka och trodde mig just hafva en Gånge-Rolf eller en snabbfotad Achilles för mig. Också gick det temligen bra i början; men mot slutet af marchen kunde man märka, att mången är starkare i ordom än i gerningom. Det var lycka, att vi endast hade tvänne mils gångväg till Afva viken, ty eljest är jag nästan rädd, det vår passagerare tvungit oss att,

jemnte sig, gästa räfven en natt. Från Afvaviken fortsatte vi resan genast, och Apothekaren, som placerade sig i bakstammen af båten, vederqvickte sig från sina vedermödor genom en djup sömn, under det jag och skjutsbonden, en Lappman från Arvidsjaur, vid namn Pehr Sjulsson, rodde till Gullön. Det var redan natt, när vi kommo dit, och vår passagerare, som vi nu uppväckte, var så styfnad i sina lemmar, att han med möda kunde krafla sig ur båten i land; ännu när han trädde in i stugan, stupade han på golfvet. Pehr Sjulsson gjor

de dervid den icke ogrundade anmärkningen, att

han ej dugde till missionaire i Lappmarken. Följande dagen voro vi ute tidigt om morgonen, och Pehr Sjulsson rodde oss till en Arieplogs-Lapp,

vid namn Anders Larsson, vanligen Stor-Anders

kallad. Denne skjutsade oss till det närbelägna nybygget Bergnäs, dit alla Lappar vid Storafvan

nu infunno sig, enligt förut gjordt aftal med mig,

och blefvo af mig förhörda. Hit kom också Krono-Länsmannen Westling med tvänne tolfmän från en syn, som de hållit å ett nybygge der i grannskapet, och skulle nu fara till Arieplog. För att kunna begagna samma lägenhet, måste jag påskyn

da förhöret, och vi reste sedan ännu samma afton

samt kommo följande dagen till Arieplog. I Arieplog hade nu imellertid Barthsmess-Bönedagen blifvit firad på samma Söndag som Stor-stämningen i Arvidsjaur, och den skulle nu firas nästa Söndag i Löfmock. Vi begåfvo oss på vägen dit, Fredagen den 31 Augusti, och väderleken var oss denna gången mer gynnsam än den förra. Läns

N
-

man Westling var äfven med, emedan han från Löfmock ämnade begifva sig upp i fjellen, att syna några Lappland. Vi passerade godt de 4 första milen af Hornafvan, med tillbörliga supar vid hvarje mil. Från Arieplog till mil tallen är, såsom jag förut nämnt, en mil; derifrån till Rossne också en. Här spisade vi middag på hällar, som Hornafvans vreda böljor sköljt väl rena. Äfven nu blåste det något; men vinden var icke fullt mot, utan, sedan vi rott oss upp något i vinden, skulle vi segla. Pastor Fjellström hade anskaffat ett sprid-segel i stället för rå-seglet, som förr alltid varit begagnadt på dessa capell-färder. Men den äldsta och nästan beständiga capell-roddaren Olof Læstander såg med största missnöje denna ovanliga tingest, i stället för det gamla kära rå-seglet, och behöll alltid sin mening för sig, ehvad än alla andra kunde hafva att andraga "till bestyrkande af det förras företräde framför det sednare. Värst är, att båtarne här i socknen, så väl de eljest äro sammansatta till att uthärda storm, likväl äro dåliga seglare, så snart vinden icke är fullt förlig. De drifva då mer åt sidan än framåt. Vinden var nu mer syd-vest och blåste ganska friskt. Också seglade vi öfver mynningen af Laisviken, som kan vara omkring 4 mil bred, och kommo midt för Röding-udden, som är det tredje milmärket från Arieplog; men båten höll nu ock på att drifva mer och mer från södra sidan åt den norra; dock ville Westling, som styrde, ännu fortsätta seglingen. Men gamla Læstander, som såg, att båten dref föga fram, utan endast åt sidan, så att vi slutligen skulle blifvit drifna mot norra landet och då nödgats ro emot vinden, kunde ej längre hålla sig, men steg upp, utan allt afseende på styrmannens befallningar, och refvade det förhatliga seglet samt satte sig att ro; hvilket ock i så beskaffade omständigheter var det bästa. Så

kommo vi till Svart-berget, den fjerde mil-stenen

från staden (quartum ab Urbe lapidem). Detta berg utgöres af väldiga klippor, som dels lodrätt stiga ner i sjön, dels till och med äro något convexa, så att man kan ro under sjelfva klippan likasom under ett tak. Hornafvan skall här hafva sitt största djup. Det berättas, att någon försökt mä

ta djupet, men med 100 famnars ref ännu ingen botten funnit. Här tillfryser också sjön ofta icke förrän vid Jul-tiden. När man härifrån kastar ögat österut åt Hornavan, ser man intet annat än himmelen och»vattnet, emedan de åt det hållet låga landen sjunkit under horizonten. På Svartberget är, på ett ställe vid sjön, en temligen vid, gräsbevext sluttning nedanför klippan: der landstego vi, för att se, hvad der vexte, och äfven för

milsupens skull. Vegetationen var ganska yppig, bestående dels af gräsarter, dels af bladiga örter, såsom aconiter och geranier. Äfven vexte der hägg, vinbärs- och hallon-buskar, men utan bär. Vi började sedan att fortsätta resan; men vädret hade nu blifvit ytterst häftigt och rakt emot oss. Vi mötte vågor, om hvilka Westling skämtande sade, att de voro ”fullvexta”. Som vi väl kunde förstå, att detta endast var ett il, och det ej lömade "att spjerna emot, likasom för lifvet, enär vi

hade god tid ännu ått hinna fram till capellet, gåfvo vi vika och sökte land i Herr Pehrs hamn, en för vestanvädret väl skyddad vik vid Svartberget, hvarest Herr Pehr (Petrus Noreus Fjellström), en här i orten mycket namnkunnig pastor i Silbojock, på sina färder mellan Arieplog och Silbojock också lärer hafva plägat hamna. Här gjorde vi upp eld och åto samt lade oss att sofva. Midt i natten väckte oss vår vaksamma custos, Læstander, att vi nu skulle fortsätta resan, ty det var lugnt. Så bröto vi upp och kommo till mil-staken, det sista milmärket på Hornafvan. Här landstego vi äfven för våra åtskilliga behofvers skull. ”Hvem skall nu fram med kantin? Eller skola vi rent af låta bli? Ja, men det är svårt som f–n det också!” sade Länsman Westling, och detta blef sedan på capell-resorna ett ordspråk. Den sista återstående milen var ganska korrt, och vi kommo

fram till Löfmock tidigt om morgonen, Lördagen

den 1 September. Hornafvan uppgifves vara 7 mil lång; men man finner, när man börjar räkna efter milstationerna, endast 6 mil. Härmed torde vara samma förhållande, som med afståndet mellan Arieplog och Arvidsjaur, hvilket också tages för 9 mil, men blir ej mer än 84, när man börjar räkna efter. Fordom skall Hornafvan till och med hafva varit räknad för 9 mil. Sannolikt måtte likväl dessa hafva varit Tyska, och jag tror nästan, att den från mil-staken till capellet är just en sådan; ty ifrån Röding-udden till mil-staken är visst tre gånger så långt, och väl mera, ändock det endast räknas för 2 mil. Men fordom, då Na

« FöregåendeFortsätt »