Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

kets frånvaro. Men detta låter göra sig endast på få ställen, emedan hundarne icke gerna villja skiljas ifrån sina husbönder. Endast der det till en början bär öfver någon större sjö, så att hunden icke kan följa med, gifver han sig qvar. På Kikkijaur ro Lapparne alltid i kapp. De stora båtarne äro treroddingar, och man ror vanligen 5 personer i sönder, en i främsta årparet och en i hvardera åran af de öfriga. Sjön är mera än 2 mil lång; ifrån den går ner i sjön Arvidsjaur far med båt, och en ström, utför hvilken man då återstår endast en knapp half mil till kyrkoplatsen. Det var för sent för oss, att hinna fram, En del for i land på en stor holme nära östra ändan af Kikkijaur, och en annan del slog ned vid strömmen. Båda partierna uppgjorde stora, långa stockeldar, omkring hvilka vi lägrade oss och tillbragte så natten. Tidigt om morgonen följande dagen kommo vi fram. Lapparne i södra delen af socknen voro redan ankomna aftonen förut. Omkring kl. 10 ringdes samman, och folket samlades i kyrkan, der äfven Rhén och jag infunno OSS. Efter hållen bön börjades förhör. Detta gick så till, att hvar och en uppropades efter husförhörs- och communion-boken samt framträdde i choret, der vi sutto vid ett bord, och examinerades både uti inan- och utan-läsning. Ingen utom katecheterna var härifrån fritagen. Först husfadern, så husmodern, dernäst deras föräldrar, På om sådana funnos i lifvet, och så barnen. detta sätt gick man igenom hvart hushåll. Sannolikt är detta det mest högtidliga husförhör, som

någonstädes hålles. Kyrkans helgd, hela församlingens närvaro, allt bidrager att upphöja det. Den uppmuntran eller åtvarning, som här gafs åt någon, syntes göra den starkaste impression. Mån-gen framträdde bäfvande, alla med största allvarsamhet och vördnad. Lämpliga förmaningar gåfVOS. Någon kunde ock få en skarp förebråelse. Förhöret fortsattes oafbrutet till inemot kl. 8 på aftonen. Denna dag var att fasta och läsa. Följande dagen (Fredag) fortsattes på samma sätt och på lika tid. Rhén examinerade de äldre, och jag de yngre. Hela församlingen var nu examinerad. Lördagen var jag ensam uppe i kyrkan och läste i synnerhet med barn. Söndagen hölls vanlig och ordentlig Gudstjenst. Sådan var storstämningen, Arvidsjaurs-Lapparnes största högtid och den första och nyttigaste religiösa fest, jag känner. Den firas årligen vid denna tid af året, och hela Lapska allmogen är mangrannt närvarande, men af Svenskar blott någon enda. Arvidsjaurs Lapska allmoge eftergifver sannolikt ingen församling i riket uti Christendomskunskap och ett religiöst väsende, och kanske har man stor-stämningen till icke obetydlig del att tacka derför. Svårligen torde i verlden ett bättre nomadfolk finnas än detta. Uti deras hyddor råder, som redan förut är anmärkt, den största snygghet, som är förenlig med deras lefnadssätt. Deras okonstlade välvillja i nomadens vanliga gästfrihet och deras religiösa väsende har gjort på mig det djupaste intryck, och deras minne skall alltid vara mig kärt. Under färden på båtarna sutto nå

[ocr errors]

gra och läste eller sjöngo psalmer, medan de andra rodde. Under hela den långa högtiden såg jag ingen öfverlastad med starka drycker, då deremot fjell-Lappen vid högtiderna nästan aldrig är att träffa nykter. Det är skada, att fjell-Lappens lefnadssätt alldeles icke tillåter någon sådan allmän sammankomst. Hvad en missionaire under ett helt års ambulation knappt skulle kunna hinna med, det kan här göras på tre dagar. Hvar och en kan lätt finna, att ordet är lika tillräckligt att höra för 500 som för en. Och man må nu huru mycket som helst springa omkring och predika för en och en i sönder, så kan det ändå icke blifva mera, än hvad man kan säga åt alla på en gång.

Måndagen, den 27 Augusti, begaf jag mig på återresan till Arieplog. Jag fick nu resesällskap, nämligen Apothekaren Westring från Skellefteå, hvilken för någon tid sedan hade gjort en lustresa upp till Arvidsjaur och nu en tid bortåt uppehållit sig der att "drygta bort tiden", såsom man säger, samt icke ämnade förrän på vinter-föret begifva sig tillbaka till Skellefteå. Sanningen att

säga, var jag icke just särdeles angelägen om sällskapet, emedan jag fruktade, att han skulle tröttna upp på vägen. Men, när mannen beskref sin färdighet att gå, fick jag en helt annan tanka och trodde mig just hafva en Gånge-Rolf eller en snabbfotad Achilles för mig. Också gick det temligen bra i början; men mot slutet af marchen kunde man märka, att mången är starkare i ordom än i gerningom. Det var lycka, att vi endast hade tvänne mils gångväg till Afvaviken, ty eljest är jag nästan rädd, det vår passagerare tvungit oss att,

jemnte sig, gäsṭa räfven en natt. Från Afvaviken fortsatte vi resan genast, och Apothekaren, som placerade sig i bakstammen af båten, vederqvickte sig från sina vedermödor genom en djup sömn, under det jag och skjutsbonden, en Lappman från Arvidsjaur, vid namn Pehr Sjulsson, rodde till Gullön. Det var redan natt, när vi kommo dit, och vår passagerare, som vi nu uppväckte, var så styfnad i sina lemmar, att han med möda kunde krafla sig úr båten i land; ännu när han trädde in i stugan, stupade han på golfvet. Pehr Sjulsson gjorde dervid den icke ogrundade anmärkningen, att han ej dugde till missionaire i Lappmarken. Följande dagen voro vi ute tidigt om morgonen, och Pehr Sjulsson rodde oss till en Arieplogs-Lapp, vid namn Anders Larsson, vanligen Stor-Anders kallad. Denne skjutsade oss till det närbelägna nybygget Bergnäs, dit alla Lappar vid Storafvan nu infunno sig, enligt förut gjordt aftal med mig, och blefvo af mig förhörda. Hit kom också Krono-Länsmannen Westling med tvänne tolfmän från en syn, som de hållit å ett nybygge der i grannskapet, och skulle nu fara till Arieplog. För att kunna begagna samma lägenhet, måste jag påskynda förhöret, och vi reste sedan ännu samma afton samt kommo följande dagen till Arieplog. I Arieplog hade nu imellertid Barthsmess-Bönedagen blifvit firad på samma Söndag som Stor-stämningen i Arvidsjaur, och den skulle nu firas nästa Söndag i Löfmock. Vi begåfvo oss på vägen dit, Fredagen den 31 Augusti, och väderleken var oss denna gången mer gynnsam än den förra.

Läns

)

man Westling var äfven med, emedan han från Löfmock ämnade begifva sig upp i fjellen, att syna några Lappland. Vi passerade godt de 4 första milen af Hornafvan, med tillbörliga supar vid hvarje mil. Från Arieplog till mil tallen är, såsom jag förut nämnt, en mil; derifrån till Rossne också en. Här spisade vi middag på hällar, som Hornafvans vreda böljor sköljt väl rena. Äfven nu blåste det något; men vinden var icke fullt mot, utan, sedan vi rott oss upp något i vinden, skulle vi segla. Pastor Fjellström hade anskaffat ett sprid-segel i stället för rå-seglet, som förr alltid varit begagnadt på dessa capell-färder. Men den äldsta och nästan beständiga capell-roddaren Olof Læstander såg med största missnöje denna ovanliga tingest, i stället för det gamla kära rå-seglet, och behöll alltid sin mening för sig, ehvad än alla andra kunde hafva att andraga till bestyrkande af det förras företräde framför det sednare. Värst är, att båtarne här i socknen, så väl de eljest äro sammansatta till att uthärda storm, likväl äro dåliga seglare, så snart vinden icke är fullt förlig. De drifva då mer åt sidan än framåt. Vinden var nu mer syd-vest och blåste ganska friskt. Också seglade vi öfver mynningen af Laisviken, som kan vara omkring mil bred, och kommo midt för Röding-udden, som är det tredje milmärket från Arieplog; men båten höll nu ock på att drifva mer och mer från södra sidan åt den norra; dock ville Westling, som styrde, ännu fortsätta seglingen. Men gamla Læstander, som såg, att båten dref föga fram, utan endast åt sidan,

1

1

« FöregåendeFortsätt »