Sidor som bilder
PDF
ePub

så att vi slutligen skulle blifvit drifna mot norra landet och då nödgats ro emot vinden, kunde ej läng re hålla sig, men steg upp, utan allt afseende på styrmannens befallningar, och refvade det förhatliga seglet samt satte sig att ro; hvilket ock i så beskaffade omständigheter var det bästa. Så kommo vi till Svart-berget, den fjerde mil-stenen från staden (quartum ab Urbe lapidem). Detta berg utgöres af väldiga klippor, som dels lodrätt stiga ner i sjön, dels till och med äro något convexa, så att man kan ro under sjelfva klippan likasom under ett tak. Hornafvan skall här hafva sitt största djup. Det berättas, att någon försökt mäta djupet, men med 100 famnars ref ännu ingen botten funnit. Här tillfryser också sjön ofta icke förrän vid Jul-tiden. När man härifrån kastar ögat österut åt Hornavan, ser man intet annat än himmelen och vattnet, emedan de åt det hållet låga landen sjunkit under horizonten. På Svartberget är, på ett ställe vid sjön, en temligen vid, gräsbevext sluttning nedanför klippan: der landstego vi, för att se, hvad der vexte, och äfven för milsupens skull. Vegetationen var ganska yppig, bestående dels af gräsarter, dels af bladiga örter, såsom aconiter och geranier. Äfven vexte der hägg, vinbärs- och hallon-buskar, men utan bär. Vi började sedan att fortsätta resan; men vädret hade nu blifvit ytterst häftigt och rakt emot oss. Vi mötte vågor, om hvilka Westling skämtande sade, att de voro "fullvexta". Som vi väl kunde förstå, att detta endast var ett il, och det ej lönade att spjerna emot, likasom för lifvet, enär vi

hade god tid ännu att hinna fram till capellet, gåfvo vi vika och sökte land i Herr Pehrs hamn, en för vestanvädret väl skyddad vik vid Svartberget, hvarest Herr Pehr (Petrus Noreus Fjellström), en här i orten mycket namnkunnig pastor i Silbojock, på sina färder mellan Arieplog och Silbojock också lärer hafva plägat hamna. Här gjorde vi upp eld och åto samt lade oss att sofva. Midt i natten väckte oss vår vaksamma custos, Læstander, att vi nu skulle fortsätta resan, ty det var lugnt. Så bröto vi upp och kommo till mil-staken, det sista milmärket på Hornafvan. Här landstego vi äfven för våra åtskilliga behofvers skull. "Hvem skall nu fram med kantin? Eller skola vi rent af låta bli? Ja, men det är svårt som f―n det också!" sade Länsman Westling, och detta blef sedan på capell-resorna ett ordspråk. Den sista återstående milen var ganska korrt, och vi kommo fram till Löfmock tidigt om morgonen, Lördagen den 1 September. Hornafvan uppgifves vara 7 mil lång; men man finner, när man börjar räkna efter milstationerna, endast 6 mil. Härmed torde vara samma förhållande, som med afståndet mellan Arieplog och Arvidsjaur, hvilket också tages för 9 mil, men blir ej mer än 8, när man börjar räkna efter. Fordom skall Hornafvan till och med hafva varit räknad för 9 mil. Sannolikt måtte likväl dessa hafva varit Tyska, och jag tror nästan, att den från mil-staken till capellet är just en sådan; ty ifrån Röding-udden till mil-staken är visst tre gånger så långt, och väl mera, ändock det endast räknas för 2 mil. Men fordom, då Na

sa silfververk med stor drift bearbetades, och smält-hyttan var i Silbojock, är det möjligt, att bruksfolket, som till större delen skall hafva bestått af Tyskar, mätt och räknat milarna på Hornafvan, och att den vestligaste ännu är ett monument deraf. Lördagen tillbragte vi i capellet mest med sömn, ty han är vanligen en sòfvaredag, som man ej just på annat sätt kan använda. Också behöfde man visst, icke fara från Arieplog, förrän Lördags morgonen i god tid, om det icke vore af fruktan för motvind; ty vid lugnt väder skulle man rätt väl hinna fram samma dag. I Löfmocks capell var för närvarande endast pastors stuga i beboeligt skick; scholmästarens stuga hade en Lappman, vid namn Pehr Bota, som uppehöll sig här om somrarna, begagnat till get-hus, och här voro hvarken fenster eller dörr. Såsom redan anmärkt är, finnes det i Löfmock långt mera mygg än i Arieplog. För att någorlunda vara i fred för de snåla gästerna, måste man hafva rök ständigt i rummet. Der var väl en spisel; men muren lyste igenom öfver allt, och skorstenen räckte väl knappt mer än ett quarter öfver taket. Dock hade man der eld att laga mat och koka kaffe, hvilket Læstander bestyrde med en kocks skicklighet. Deremot hade man rökelsealtaret midt på golfvet, bestående af en stenhäll. I stället för välluktande kryddor, brände man derpå björk-tickor (Boletus), hvaraf röken verkligen icke är obehaglig. Härmed timade dock denna gången det missödet, att en sådan björk-ticka trillade ned om natten från hällen, hvaraf golfvet antändes. Jag vaknade först och släckte

denna just helt nyss påbörjade eldsvåda genast med eget vatten och egen spruta, det enda, som i en hast var att tillgå. En liten gnista är ofta fröet till en stor brand; men tillämnad stor brand kan också ofta tillintetgöras genom små apparater. Intet är bättre än skyndsamhet och rådighet. Hvad som i rättan tid kan släckas med ett halft quarter vatten, kan ofta efter några minuter ej mer släckas med åmar. Hela denna eldsvåda är likasom en parodi på eldsvådor, och vi hafva sedan med stort åtlöje kommit den ihog. De öfriga vaknade också i detsamma och svuro öfver röken och lukten; men, när de fingo höra, huru saken tillgått, kunde de icke ogilla mitt förfarande. Lördagen tillbragtes här, som sagdt är, mest med sofvande. Om aftonen kommo Lapparne, den éna efter den andra. De hängde då först sina med-förda matsäckar i björkarna och gingo så in i prest-stugan att helsa. Den ena träder fram efter den andra och helsar med handslag, först pastor, sedan passageråre och skjutsbönder, hvar i sin ordning. Derpå. frågas ömsesidigt, huru man lefver (Makte vieso?), och hvad nytt (Mah sakan?). Hufvud-samtalet är om rehnarna, och huru de befunnit sig under sommaren. Efter någon stund träda de ankomna utur rummet och återkomma strax derpå med en ost, den de tigande lägga fram på bordet för pastor eller lemna honom i hand. Lika tigande emottager han den, slår i en sup åt den, som gaf, och gifver honom en bulla af en liten limpas storlek och utseende, men bakad af kornmjöl och jäst endast som vanligt bröd.

[ocr errors]

Dessutom gifves honom ock en stump lång-tobak; gifver han två ostar, så blir målet af återskänkerna lämpadt derefter. Sedan pastor fått, fingo också klockaren, länsmannen och skjutsbönderna åtskilliga ostar. Pastor får af alla; de öfriga endast af några, allt efter som en hvar är förmögen eller

står i relation till den ena eller andra. Klockaren syntes bland dessa få mest, förmodligen emedan han tyckes höra till ekklesiastik-staten, dernäst länsmannen, och sedan de öfriga, sist jag, som fick inalles tvänne ostar. Jag har redan förut anmärkt, huru alldeles okänd till sin betydelse och beskaffenhet missionairen här var, såsom en novus homo, och den omständigheten, att få kände mig personligen, samt att de torde hafva befarat att icke få något brännvin af mig, såsom de voro säkra att få af hvilken som helst bland de öfriga: allt detta gjorde, att jag på denna ost-märknad icke blef rik. Också var jag icke utrustad med varor till denna bytes-handel. Klockaren och de öfriga hade inga butlar såsom pastor att gifva i vederlag för osten, utan somliga gåfvo någon stor smörgås, andra en präktig torr-fisk af det slaget, som kallas Sougag

fläckt och skurit lös benen ifrån,

aflånga hål i och så utspännt att

en fisk, som man

ristat åtskilliga torka. På så

dant sätt tillagas de största och bästa fiskarne, såsom stora sikar och laxöringar

brännvin gafs

deremot af alla, och tobak af de flesta. Nu kan man lätt föreställa sig, att Lapparne, som voro trötta af färden och på många veckor icke smakat brännvin, ej kunde tåla så mycket af det

« FöregåendeFortsätt »