Sidor som bilder
PDF
ePub

slaget, inan de blefvo rusiga., Sedan de gifvit ostar åt så många menniskor och till en början fått sig en sup af en och hvar samt sedermera påmint om en 'till, hos somliga, och äfven fått den, så voro de väl beskänkta, och man hade här en fullkomlig återbild af marknaden. Sent på aftonen höll pastor bön i kyrkan och antécknade communicanterna. Sent på qvällen, då vi skulle gå till hvila, fingo de ännu i stugan qvarblifna Lapparne tillsägelse att gå sina färde, hvilket de ock gjorde. De stojade och joikade (sjöngo) ännu länge der utanföre, inan de blefvo öfverväldigade af sömnen. Tidigt den följande dagen hölls ottesång samt sedan i sin ordning skriftermålet och högmessan. Derpå inpackades allt godset, och vid pass kl. 12 var man redan på hemfärden. Jag hade utrustat mig hemifrån med matsäck, att nu följa Lapparne, när de från capellet återvände till sina hemvist i fjellen, och hörde mig före, hvart jag lämpligast kunde begifva mig. De sydligare Lapparne voro ännu icke ankomna till sina höst-ställen; de nordliga deremot berättades vara dem något nära i en trakt; men dit var ganska långt. Af dessa Lappar, Lokte och Mavasvuome byar, voro endast 3 personer vid capellet, och jag kun-de ej få någon, som hjelpte mig bära packningen, hvilken denna gången, efter jag ämnat blifva borta något längre, var så tung, att jag icke ensam förmådde bära den. Af de der 3 personerna var blott en fullvuxen man, och han hade just infunnit sig, för att afhemta länsmannen, som Lappmarken,

27.

skulle syna åt honom ett rehnbetes-land; de andra kunde ej bära någon tyngre börda. Jag beslöt att för närvarande återvända till Arieplog och sedan på en annan väg, der båtled till en stor del kunde begagnas, tränga fram till Lapparne, nämligen öfver Rappen. Länsman Westling bestämde, att han näst instundande Thorsdag skulle inträffa i Rappen, och jag tänkte ställa så till, att jag kunde möta honom der, då jag kunde få höra vidare underrättelser om Lapparnes vistel ser och tilläfventyrs följa honom österut till UdtjaTjavelk, ett vidsträckt skogsland mellan Arieplog och Jockmock, dit han skulle fara, för att syna något rehnbetes-land, och dit redan några norrLappar sades hafva flyttat, deribland den, som hade vård om min fars rehnar, sades vara en. Honom hade jag i synnerhet velat träffa, för att anordna, huru man skulle förhålla sig med slagt-. rehnarna, emedan tiden snart instundade, då man skulle slagta Brunn-rehnarna (rehn-tjurarna).

Huru man dock kan misstaga sig, när man icke noga känner och sjelf besökt trakterna! Jag ämnade på Udtja-Tjavelk söka upp några Lapphushåll, som sades hafva begifvit sig dit. Detta skogsland, utgörande gräns-skogen mellan norra och södra Lappmarken, håHer kan hända sina 20 à 30 quadratmil. Huru skulle man inom en sådan vidd finna någon enstaka hydda, då man icke i förväg hade något begrepp om, i hvilken trakt af densamma man skulle söka, och då inga spår kunde vägleda, emedan det var bar mark? Också höll Westling sin syn derstädes, utan att träffa

någon menniska. Den, som sökt synen, hade följt med från fjellen. Han och tvänne nämndemän/ utgjorde det beständiga sällskapet under hela resan, som upptog mer än 20 mil, på hvilken Rappen var den enda mennisko-boning, som anträffats. Hvad skulle jag hafva uträttat, om jag kommit att följa med? Det hade varit att bespeja landet och få återvända hem med oförrättadt ärende.

Jag hade, som sagdt är, vid capellet beslutit vända om till Arieplog, och vi anträdde således återfärden vid middagstiden, om Söndagen den 2 September. Denna gången fingo vi begagna segel. Vinden var något knapp, men temligen stark, och häftiga byar kommo, för hvilka båten skulle hafva stjelpt, om icke Fjellström, som både. styrde och höll i skotet, vid hvarje sådan by släppt seglet löst att spela för vinden och styrt upp emot den. Skjutsbönderna kunde nu icke annat än prisa spridseglet och erkände, att man omöjligen kunnat nu begagna rå-seglet. Rå-seglets stora vän och patron, den gamle Læstander, teg dervid, och hans tystnad måste tagas såsom samtycke, till hvad de andra sade. Allt gick väl, tilldess vi sent om aftonen kommo till den ström, hvarigenom Hornafvan vid Arieplog har sitt utlopp. Här skulle seglet refvas och nedtagas, emedan vi skulle fara utföre strömmen. Men här, på ett böss-skotts afstånd hemifrån, hade vi ett äfventyr, som så när hade stjelpt oss i sjön, i stället för att vi väntade snart få landstiga. Jag, som kanske minst af alla, hvilka voro om bord, hade att befara af ett sådant skeppsbrott, beredde

mig dock i all tysthet derpå, emedan man aldrig, tänkte jag, borde göra sig säker. Jag hade afklädt öfverplagget och gjort mig ledig, att i värsta fall simma, hvilket äfven så när hade behöfts. Ty, när seglet skulle refvas, hvilket Læstander borde göra, gick detta, i anseende till mannens okunnighet med denna, för honom nya och derföre förhatliga, inrättning, så sagta, att imellertid båten förlorade all fart och icke

mer lydde rodret. Som den nu började drifva för vind och ström, vände den sig något, så att ett häftigt vindkast fick i seglet, som låg åt ena sidan af båten, och svängde om det tvärhastigt åt den andra, hvarigenom Læstander, som stod i vägen och höll på att göra loss, hade blifvit sopad öfver bord i sjön, om han icke just i fallet fått tag i seglet. Men härigenom hade båten så nära kantrat, hvilket likväl lyckligtvis ej till fullo inträffade; dock tog han in vatten, så att han blef mer än half och knappt höll sig ifrån att sjunka. Nu reste jag mig upp, som hittills varit en overksam passagerare, tog ner i ögonblicket masten med seglet och lade det varligen ner i båten. De öfriga utöste vattnet med ifver, och Læstander, som tyckte sig just hafva varit i dödens käftar, gaf sitt hat mot sprid-seglet, som hela dagen glimmat under askan, emedan han ej kunnat motsäga de andras, på sjelfva den påtagliga verkligheten grundade, lof öfver detsamma, fri luft, i det han svor och predikade öfver "ett så fördömdt gyckelverk, hvarigenom, såsom han väl förstått, vi slutligen skulle dräpa oss alla”.

Så föga skicklig sjöman han varit vid seglets refvande, så skicklig forss-styrman visade han sig deremot vara, i det han utan all svårighet och fara rodde den af passagerare, gods och vatten tungt lastade båten utföre en ström, full af farliga stenar, ehuru det var nästan alldeles mörkt. Så slutade vår capell-färd.

Vid capellet hade församlingen varit ganska ringa till antalet, kanske ej öfver 30 personer. Detta kommer sig deraf, att Lapparne hafva så långt dit, hvarföre capellfärden anses för en besvärlig och tryckande skyldighet, den man gerna, om möjligt, undandrager sig. Också skulle snart capellet upphöra att besökas, om ej presterskapet hölle allvarsam hand öfver sådant. Jag känner icke, om bönedags försummelse genom en speciel författning är för Lapparne belaggd med ett vite af 3 Rd. 16 sk. Banco; men åtminstone är opinionen här, att vitet för förfallolöst uteblifvande är så stort. De 3 Rd. 16 sk., som i BönedagsPlacatet stå utsatta såsom vite, gälla endast köpslagande och dylikt. Den författningen fruktar jag mer kunna lämpas på de närvarande än på de uteblifvande. Huru Lapparne betrakta detta bönedagsfirande, derom kan man lätt göra sig ett begrepp af den omständigheten, att den ena ej sällan leger den andra att fara såsom sitt bönedags-ombud. Den legande är då vanligen en rik man, som ej gerna har tillfälle att fara ifrån sin rehnhjord, och den legda en fattig, som är glad att på något vis göra sig en förtjenst. Får han den vanliga ost-tributen med

« FöregåendeFortsätt »