Sidor som bilder
PDF

någon menniska. Den, som sökt synen, hade följt med från fjellen. Han och tvänne nämndemän, utgjorde det beständiga sällskapet under hela resan, som upptog mer än 20 mil, på hvilken Rappen var den enda mennisko-boning, som anträffats. Hvad skulle jag hafva uträttat, om jag kommit att följa med? Det hade varit att bespeja landet och få återvända hem med oförrättadt ärende. Jag hade, som sagdt är, vid capellet beslutit vända om till Arieplog, och vi anträdde således återfärden vid middagstiden, om Söndagen den 2 September. Denna gången fingo vi begagna segel. Vinden var något knapp, men temligen stark, och häftiga byar kommo, för hvilka båten skulle hafva stjelpt, om icke Fjellström, som både styrde och höll i skotet, vid hvarje sådan by släppt seglet löst att spela för vinden och styrt upp emot den. Skjutsbönderna kunde nu icke annat än prisa spridseglet och erkände, att man omöjligen kunnat nu begagna rå-seglet. Rå-seglets stora vän och patron, den gamle Læstander, teg dervid, och hans tystnad måste tagas såsom samtycke, till hvad de andra sade. Allt gick väl, tilldess vi sent om aftonen kommo till den ström, hvarigenom Hornafvan vid Arieplog har sitt utlopp. Här skulle seglet refvas och nedtagas, emedan vi skulle fara utföre strömmen. Men här, på ett böss-skotts afstånd hemifrån, hade vi ett äfventyr, som så när hade stjelpt oss i sjön, i stället för att vi väntade snart få landstiga. Jag, som kanske minst af alla, hvilka voro om bord, ha* de att befara af ett sådant skeppsbrott, beredde

7

mig dock i all tysthet derpå, emedan man aldrig, tänkte jag, borde göra sig säker. Jag hade afklädt öfverplagget och gjort mig ledig, att i värsta fall simma, hvilket äfven så när hade behöfts. "Ty, när seglet skulle refvas, hvilket Læstander borde göra, gick detta, i anseende till mannens okunnighet med denna, för honom nya och derföre förhatliga, inrättning, så sagta, att

imellertid båten förlorade all fart och icke

mer lydde rodret. Som den nu började drifva för vind och ström, vände den sig något, så att ett häftigt vindkast fick i seglet, som låg åt ena sidan af båten, och svängde om det tvärhastigt åt den andra, hvarigenom Læstander, som stod i vägen och höll på att göra loss, hade blifvit sopad öfver bord i sjön, om han icke just i fallet fått tag i seglet. Men härigenom hade båten så nära kantrat, hvilket likväl lyckligtvis ej till fullo inträffade; dock tog han in vatten, så att han blef mer än half och knappt höll sig ifrån att sjunka. Nu reste jag mig upp, som hittills varit en overksam passagerare, tog ner i ögonblicket masten med seglet och lade det varligen ner i båten. De öfriga utöste vattnet med ifver, och Læstander, som tyckte sig just hafva varit i dödens käftar, gaf sitt hat mot sprid-seglet, som hela dagen glimmat under askan, emedan han ej kunnat motsäga de andras, på sjelfva den påtagliga verkligheten grundade, lof öfver detsamma, fri luft, i det han svor och predikade öfver ”ett så fördömdt gyckelverk, hvarigenom, såsom han väl förstått, vi slutligen skulle dräpa oss alla”. Så föga skicklig sjöman han varit vid seglets refvande, så skicklig forss-styrman visade han sig deremot vara, i det han utan all svårighet och fara rodde den af passagerare, gods och vatten tungt lastade båten utföre en ström, full af farliga stenar, ehuru det var nästan alldeles mörkt. Så slutade vår capell-färd. - ~

Vid capellet hade församlingen varit ganska ringa till antalet, kanske ej öfver 30 personer. Detta kommer sig deraf, att Lapparne hafva så långt dit, hvarföre oapellfärden anses för en besvärlig och tryckande skyldighet, den man gerna, om möjligt, undandrager sig. Också skulle snart capellet upphöra att besökas, om ej presterskapet hölle allvarsam hand öfver sådant. Jag känner

icke, om bönedags försummelse genom en spe

ciel författning är för Lapparne belaggd med ett vite af 3 Rd. 16 sk. Banco; men åtminstone är opinionen här, att vitet för förfallolöst uteblifvande är så stort. De 3 Rd. 16 sk., som i BönedagsPlacatet stå utsatta såsom vite, gälla endast köpslagande och dylikt. Den författningen fruktar jag mer kunna lämpas på de närvarande än på

de uteblifvande. Huru Lapparne betrakta detta

bönedagsfirande, derom kan man lätt göra sig ett begrepp af den omständigheten, att den ena ej sällan leger den andra att fara såsom sitt bönedags-ombud. Den legande är då

vanligen en rik man, som ej gerna har tillfälle

att fara ifrån sin rehnhjord, och den legda en

fattig, som är glad att på något vis göra sig en

förtjenst. Får han den vanliga ost-tributen med

[ocr errors]

sig, då är det för honom så mycket förmånligare, ty då kan han ock i sin principais ställe få åtnjuta de vanliga ost-suparna, såsom skäligt kan vara, efter han också i hans ställe skall höra Guds ord. Huru presterskapet betraktar denna främmande tillfyllestgörelse (justifteatio vicaria), det lärer ej med något allmänt omdöme kunna sägas. Visserligen har denna vicariering blifvit beifrad och till all sin ogilltighet förklarad af de prester, som jag sett en sådan casus inträffa för; men, att icke alla måtte hafva gjort det så strängt och allvarsamt, det kan man skäligen sluta deraf, att sådana excmpel ännu förekomma; hvilket visst icke skulle hända, om ej saken någonsin fått passera. Sällan får man väl också se mera än en person ur någon familj infinna sig; det vore ju en öfverloppsgerming att komma flera: hvad behöfves mer än en att frambära osten? Nu går väl denne i kyrkan att afhöra predikan, i fall han icke insomnar såsom trött, dels af resan, som kan hafva räckt ett dygn, dels af ostölet, som hållit honom vaken en god del af den sistförflutna natten; men hvar och en kan lätt föreställa sig, hvad välsignelse detta döda verket medför. Kanske är det på andra ställen bättre beskaffadt med dessa capell-Bönedagar; men, så långt jag känner, är det ungefärligen på detta bedröfliga sätt. Hela den religiösa högtiden är ju rätt och slätt en ostmarknad, och jag inser icke, hvad det tjenar till att genom viten hålla den frequenterad. Man kan ju icke taga menniskor i lufven och draga dem till himmelriket. Det är ömkligt med det arma folket, som skall nödgas göra en resa af sina 6 å 10 mil för

en så usel ting som denna fest, och jag undrar icke, att man kommit på det infallet att lega för sig såsom till ett annat dagsverke. Skall jag lemna min rehnhjord på vinst och förlust samt derigenom sätta hela mitt timliga väl på spel och springa med en börda ost på ryggen 10 mil, för att på en förmiddag afhöra ett par stycken predikningar, som rätt ofta torde vara ytterst magra – ty på Bönedagen måste hvar och en stympare merändels sjelf skrifva sin predikan, emedan den ej står i postillor och vanliga prediko-årgångar, detta ypperliga förråd af öfverloppsgerningar, som så ofta kommer behöfvande syndare till pass, och af hvilka jag ofta ganska litet förstår, emedan de icke sällan äro skrifna felaktigt i afseende på språket –? Det är bedröfligt med nästan alla Lapparnes kyrkohelger. Aldrig kunna någonsin dessa menniskor vara så litet tillgängliga för religiösa föreställningar, som när de kommit till kyrkoplatsen. Det är en marknadsplats och icke en kyrkoplats; det är supcalaser, men icke kyrkohelger de samlas till. Stor-stämningen i Arvidsjaur tyckes stå qvar såsom ett enda vördnadsbjudande monument från en framfaren tid och kyrkohelgernas då varande skick, när ännu icke några kyrkoby-stugor, såsom lika många lönn-krogar, funnos, då ett upplyst och nitälskande presterskap vid helgerna, genom muntlig undervisning om Lördagsaftnarna och eljest, så

länge folket var på kyrkoplatsen, bibringade sina

åhörare Christendomskunskap och förhörde dem. Det fanns då ännu inga religionsböcker på Lap

« FöregåendeFortsätt »