Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

sig, då är det för honom så mycket förmånligare, ty då kan han ock i sin principals ställe få åtnjuta de vanliga ost-suparna, såsom skäligt kan vara, efter han också i hans ställe skall höra Guds ord. Huru presterskapet betraktar denna främmande tillfyllestgörelse (justificatio vicaria), det lärer ej med något allmänt omdöme kunna sägas. Visserligen har denna vicariering blifvit beifrad och till all sin ogilltighet förklarad af de prester, som jag sett en sådan casus inträffa för; men, atticke alla måtte hafva gjort det så strängt och allvarsamt, det kan man skäligen sluta deraf, att sådana exempel ännu förekomma; hvilket visst icke skulle hända, om ej saken någonsin fått passera. Sällan får man väl också se mera än en person ur någon familj infinna sig; det vore ju en öfverloppsgerning att komma flera: hvad behöfves mer än en att frambära osten? Nu går väl denne i kyrkan att afhöra predikan, i fall han icke insomnar såsom trött, dels af resan, som kan hafva räckt ett dygn, dels af ostölet, som hållit honom vaken en god del af den sistförflutna natten; men hvar och en kan lätt föreställa sig, hvad välsignelse detta döda verket medför. Kanske är det på andra ställen bättre beskaffadt med dessa capell-Bönedagar; men, så långt jag känner, är det ungefärligen på detta bedröfliga sätt. Hela den religiösa högtiden är ju rätt och slätt en ostmarknad, och jag inser icke, hvad det tjenar till att genom viten hålla den frequenterad. Man kan ju icke taga menniskor i lufven och draga dem till himmelriket. Det är ömkligt med det arma folket, som

[ocr errors]

,*

[ocr errors]

ty

skall nödgas göra en resa af sina 6 à 10 mil för en så usel ting som denna fest, och jag undrar icke, att man kommit på det infallet att lega för sig såsom till ett annat dagsverke. Skall jag lemna min rehnhjord på vinst och förlust samt derigenom sätta hela mitt timliga väl på spel och springa med en börda ost på ryggen 10 mil, för att på en förmiddag afhöra ett par stycken predikningar, som rätt ofta torde vara ytterst magra på Bönedagen måste hvar och en stympare merändels sjelf skrifva sin predikan, emedan den ej står i postillor och vanliga prediko-årgångar, detta ypperliga förråd af öfverloppsgerningar, som så ofta kommer behöfvande syndare till pass, och af hvilka jag ofta ganska litet förstår, emedan de icke sällan äro skrifna felaktigt i afseende på språket? Det är bedröfligt med nästan alla Lapparnes kyrkohelger. Aldrig kunna någonsin dessa menniskor vara så litet tillgängliga för religiösa föreställningar, som när de kommit till kyrkoplatsen. Det är en marknadsplats och icke en kyrkoplats; det är supcalaser, men icke kyrkohelger de samlas till. Stor-stämningen i Arvidsjaur tyckes stå qvar såsom ett enda vördnadsbjudande monument från en framfaren tid och kyrkohelgernas då varande skick, när ännu icke några kyrkoby-stugor, såsom lika många lönn-krogar, funnos, då ett upplyst och nitälskande presterskap vid helgerna, genom muntlig undervisning om Lördagsaftnarna och eljest, så lange folket var på kyrkoplatsen, bibringade sina åhörare Christendomskunskap och förhörde dem. Det fanns då ännu inga religionsböcker på Lap

ska språket, utan presten måste muntligen så länge repetera en sak, tilldess åhöraren kunde den. Hyad skulle blifvit, om de åtnöjt sig med den tomma formaliteten af en predikan? Nej, de förhörde och samtalade i religiösa ämnen med sina åhörare, icke allenast vid kyrkoplatsen, utan reste ock omkring samt höllo ett slags husförhör i deras kåtar; de passade på, när en hord var någorlunda nära tillsammans i en trakt samt hade ledighet från sin rehn-skötsel, såsom i November, December och Januari månader, reste dit, sammankallade dem, undervisade och förhörde dem. På detta sätt arbetade de gamle Fjellströmmar, Læstadier och andra, från medlet af 1600-talet till medlet af 1700-talet, samt införde derigenom, under de svåraste omständigheter, hvaribland saknaden af religionsböcker icke var den minsta, en Christendom, som, ehuruväl icke i beläsenhet lika med de Svenska grannarnes, dock ingalunda var att förakta. Man har tyckt, att Christendomen sedan den tiden icke gjort de framsteg, man trott sig hafva skäl att vänta, och, efter Lapp-scholorna skulle vara en undervisningsanstalt, som borde hidraga till dess framskridande och befästande, så har man, med förbiscende af allt annat, kastat skulden på dem. Visserligen brista väl också Lappscholorna i extensiv tillräcklighet; men monne icke denna extensiva brist till en stor del bör tillskrifvas den intensiva bristen, denna sakuad af lefvande anda, så väl vid scholan som kyrkan? Hvad nytta skall det vara med undervisningen i scholan, om eleverna, efter sin dimission derifrån, likasom

efter absolverad akademisk grad, aldrig mer förhöras? En hufvud-idé med scholan var, att de, som der njutit undervisning, sedan skulle undervisa andra, åtminstone sina egna barn; huru skall detta ändamål kunna uppnås, då de icke ens blifva tillhållna att sjelfva minnas, hvad, de lärt? Möjligtvis torde ännu på något ställe allvar och stränghet iakttagas vid förhör; men säkert är, att detta allvar åtminstone icke visar sig uti de förhör, som vid visitationerna anställas. Fordom förhörde man vid dessa tillfällen ibland hela 2 à 3 dagar; nu en quart eller 10 minuter! Också fruktar jag, att de förhör, som af pastorerna tilläfventyrs anställas med Lapp-allmogen, på de flesta ställen äro mer för formen än för saken. I så beskaffade omständigheter är det orättvist att kasta skulden på Lapp-scholorna, för det Christendomskunskapen ej synes vilja framskrida. Det är ej nog att bryta upp en åker, den måste årligen brukas, häfdas och sås, om man deraf skall hafva någon nytta; eljest vexer der endast björn-mossa och annat odugligt otyg. Men, om ingenting blifvit åtgjordt, rår väl icke den, som bröt upp. åkerstycket derför, att man ingenting får skörda, utan dén, som försummat häfda och vidmagthålla. Det är verkligen svårt nu för tiden, på de flesta ställen, att, såsom man borde, förhöra och undervisa allmogen, när den är närvarande vid kyrkoplatsen, ty då är den, som jag sagt, likasom ursinnig genom brännvinet, och man är ej i stånd att taga reda på dem; så mycket mera är då att beklaga, det de gamla kátaförhören, som ofvanföre blifvit nämnda, kom

mitur bruk. uppgaf förslaget till den ambulatoriska undervisningsanstalten, just afhjelpa detta onda; men denna idé synes sedan uti sjelfva inrättningen hafva förlorat sig, emedan endast det pædagogiska dervid tyckes komma i fråga; hvilket också är naturligt, efter denna inrättning skulle ersätta Lappscholan, som var ett pædagogiskt institut. Också var väl idéen om denna ambulatoriska undervisningsanstalt högst misslyckad, så vida den åsyftade något, som man kunde kalla homiletiskt; ty i det fallet borde man väl icke hafva räknat på katecheterna, dessa halfbildade Lapp-pojkar, som väl kunna vara användbara att lära barn bokstäfver, men alldeles icke att predika Jesu lära, såsom den bör predikas, nämligen i anda och sanning. Men, efter nu för tiden kåtaförhören kommit ur bruk, och kyrkoförhören förhindras af krögeriet och handelsbestyret på kyrkoplatserna, synes det mig, som man åtminstone uppe i capellena borde på något sätt taga igen skadan. Man har här inga kyrkoby-stugor, och, om några hemliga krögare här infinna sig, borde man ega, rättighet att afvisa dem såsom obehöriga personer, ty här har ingen Svensk något att göra, emedan Gudstjensten hålles endast för Lapparne och på Lapska språket. Svenskarne hafva firat samma bönedag vid moderkyrkan, och för sin handel böra de vara väl belåtna, när de få under hela året för öfrigt drifva den på kyrkoplatsen. Man borde, enligt min tanka, icke efter slutad predikan skynda hem, likasom undan elden, och som

Förmodligen ville den, som först

« FöregåendeFortsätt »