Sidor som bilder
PDF

de fått underrättelse. Jag speculerade nästan på en häst, som vid samma tillfälle skulle förauctiomeras, och hoppades för öfrigt, att här träffa några Arieplogs-Lappar, med hvilka jag kunde följa till deras hemvist. Ty de nordligaste Lapparne i Arieplog plägade i min barndom stundom besöka Qvickjock vid Larsmess-Bönedagen. Benjamin och jag dröjde ej länge, utan började ännu samma dag denna färd. Vi rodde efter Rappen ungefär 14 mil, gingo så öfver ett berg, vid namn WaddAive, 4 mil till Skerfa och rodde sedan med den förra gången så mödosamt hit förskaffade båten till Kaltak-kåtan, hvarest jag och Lars Pehrsson hade gästat hos Mulfen. Här lågo ännu mina tunnor alldeles orubbade och helbregda, hvaraf det besannades, att godset aldrig är så säkert, som när man sätter tjufven till vakt. I förbigående må jag nämna, att Lars Pehrsson nu redan var begråten såsom död. Ingen hade hört någon underrättelse från honom, sedan han skiljts från mig i Qvickjock. Man hade under tiden haft dels directa dels indirecta underrättelser från alla Arieplogs-Lappar, som hörde till hans district; men ingen hade sett eller hört af honom. Det var blott en enda Lapp, vid namn Nabbo, som man ej haft någon underrättelse från, eller visste hvarest han uppehöll sig; men man kunde ej föreställa sig, att den flitiga och ifriga Lars Pehrsson skulle hos honom ensam hafva tillbragt hela sommaren. Det sannolikaste var, att han omkommit på fjellen i de obekanta trakter, dit han hade begifvit sig, och i det svåra oväder, som herrskat i

fjellen under hela denna dystra sommaren. Vid medlet af Juli, då jag var till Qvickjock, voro de högsta fjellen alfdeles betäckta med nyfallen snö och hade icke en enda bar fläck! Äfven nu, den 7 Sept., då Benjamin och jag ämnade oss öfver fjellryggen till Qvickjock, var vädret på morgonen ytterst ruskigt, kallt och stormigt samt syntes hota med nederbörd, det värsta, som vi hade att befara, emedan man då så lätt går villse på fjellen, i det dimman skymmer utsigten. Jag grufvade mig för resan, men Benjamin ännu mer, och

slutligen beslöto vi att vända om, hvilket vi ock

gjorde. Mot middagen, när vi redan voro på Rappen, ångrade vi väl vårt förhastande, emedan det

mot förmodan blef klart och vackert väder; men

det var nu mer alltför sent. Hos Benjamin uppehöll jag mig icke länge, utan, som han beskref för mig, att en fiskare-Lapp, Unnas kallad, bodde vid en sjö, benämnd Madtaure, ungefärligen 1 mil i nord-ost från honom, begaf jag mig genast på denna beskrifning att söka upp honom. Meningen var att förhöra hans hus och sedan derifrån få lots längre österut, så att jag slutligen skulle komma till det ofvan omtalade Udtja-Tjavelk och der få träffa min rehn-skötare, som jag hade hört skulle hafva begifvit sig dit. Hans namn var Lasko. Jag for åstad, men fann snart, att Svenskar ej lika bestämdt och tydligt beskrifva landet och leden för den obekanta vandringsmannen, som

Lappar. På beskrifning af Lappar har jag mer

än en gång gått, der jag förut aldrig varit, men ganska väl hittat fram, dit jag ämnat. De be

[ocr errors]

skrifva berg, sjöar, kärr o. s. y. så väl, att man lätteligen igenkänner dem. När man då kommer ihog hela den instruction, man fått – att gå vester om det eller det berget, midt öfver eller österom ett annat, norr om det eller det kärret eller sjön, vada öfver den eller den strömmen o. s. v. – så går man icke villse, i klart väder nämligen; ty, råkar man för dimma, är det just detsamma, som vore man blind. Benjamin beskref för mig, att Unnas vanliga hemvist var beläget på norra sidan af en sjö, som jag skulle blifva varse, när jag kom upp på ett berg, hvilket han visade mig, och att det icke var någon annan sjö, som syntes derifrån; men, när jag kom på det omtalade berget, såg jag en hel mängd af sjöar och kunde icke veta, hvilken af dem han hade menat. Imellertid sprang jag efter högsta åsen af berget, för att se mig omkring vidare. Härunder träffade jag en gångstig, som, efter hvad jag tyckte, var en mennisko-stig. Rehnarne göra eljest i skogarna en myckenhet gångstigar härs och tvärs, och det fordras en särdeles god urskilning och bekantskap med skogs-rehnens vanor och naturalhistoria, för att kunna skilja dessa från rigtiga och ordentliga gångstigar. Rehn-vägarne (de af rehnen upptrampade gångstigar) räcka aldrig rätt särdeles långt. De uppkomma dels på det sättet, att rehnen stundom springer af och an i samma led under hettan och myggtiden, och dessa äro gemenligen på något öppet eller högländt ställe, der vädret spelar, och naturen lärt honom att söka fred för myggen, dels ock på det sättet, att rehnar ofta och i myckenhet passera det stället, såsom t. e. vid något kärr, i synnerhet nära den punkt, der man kan komma öfver detsamma, o. s. v. Ehuruväl jag nästan misstänkte, att denna gångstigen icke ledde till Lappens hemvist, fortsatte jag dock ännu ett godt stycke min färd efter högsta kammen af berget, för att tilläfventyrs kunna blifva varse detta hemmet, men förgäfves. Ytterst vid ändan af berget stod jag en stund och såg mig omkring. Då hörde jag på långt afstånd en menniskoröst, som joikade (sjöng). Men efter en korrt stroph tystnade den. Jag ropade väl; men min röst hördes icke fram, emedan det var motvind. Eljest höres ljudet i ödsliga trakter otroligt långt, när intet hindrar dess framträngande. Och den röst, jag hörde, var visst mer än 4 mil ifrån mig, hvilket jag ock genast kunde sluta deraf, att den hördes helt doft och aflägset. Jag vågade imellertid icke begifva mig ned ifrån berget in i den mörka gränslösa skogen åt det håll, der jag hörde rösten, så mycket mer, som jag hade all anledning att tro, det Lappens hemvist icke var i den trakten. Den joikande var tilläfventyrs något vallhjon, som gick här med rehnarna i vall, eller någon, som gick i skogen och jagade: om jag ock precist kunnat komma till det stället, der rösten hördes, hade likväl personen imellertid kunnat vara avancerad till helt andra trakter. I dess ställe gick jag tillbaka till gångstigen och följde den åt ner in i skogen. Så kom jag till Unnas” hemvist, som jag sökte; men der var ingen menniska. Det är till märkandes, att fiskare-Lappar äfven hafva flera visten, der de uppehålla sig, och det år ingalunda säkert för den, som är obekant, hvarest man skall söka dem. Jag visste alldeles icke, hvart jag skulle vända mig i denna för mig alldeles okända ödemark, för att finna någon menniska, utom tillbaks till Rappen. Imellertid, som det nu var qväll, och solen höll på att gå ned, ämnade jag qvarblifva här öfver natten. Med särdeles fägnad såg jag en gammal gryta, i hvilken jag kunde koka mig en välling. Jag har med mig i matsäcken en isp och en rehn-ost, båda förträffliga vällings-såfvel, en togge samt mjöl och salt. Isp är ett slags köttkorf, i form af en tjock irregulier bröd-kaka. Den består af sammanhackade hjertan, lungor och det feta af köttet nederst vid sidorna och ljumsken af rehnen. Denna hackmat stoppas in i ett stycke våm, hvilken klämmes ut, som sagdt är, i form af en kaka och torkas. Häraf skär man tunna skifvor och små bitar i grytan, kokar en liten stund och reder af med mjöl, så får man en stark och födande välling. Man behöfver icke skära i mycket för hvar gång: 2 å 3 lod kunna vara tillräckliga för en person. Icke heller behöfves mycket mjöl, ty, fastän vällingen, strax man redt af den, är tunn som köttsoppa, blir den dock, när den stått en liten stund, tjock som kräm. Denna, högst nyttiga, soppa är likväl, äfven i Lappmarken, nästan alldeles okänd: den är tilläfventyrs en uppfinning af min mormor, som icke spridt sig längre än till hennes närma

Lappmarken, 28.

« FöregåendeFortsätt »