Sidor som bilder
PDF
ePub

hade man här ingenting vidare att beställa, sedan ost-uppbörden slutat, utan man kunde ju tillbringa den öfriga delen af dagen med undervisning och förhör i kyrkan. Också kunde väl allmogen instämmas till capellet redan till Fredagsaftonen eller sist Lördagsmorgonen, så att man hade tvänne dagar, Lördagen och Söndagen, för sig, att förhöra och undervisa: lika så väl kan allmogen hafva tid att tillbringa här två dagar för Guds ord, som den eljest nästan alltid tillbringar två dagar på kyrkoplatsen för handel och brännvin. Med Löfmocks capell i Arieplog är likväl den olägenheten, att det ligger högst olämpligt till för allmogen att der kunna infinna sig till den förra capell-bönedagen (Midsommars-Bönedagen), ty det finnes väl ingen, som har närmare än 6 mil dit från det ställe, der han då vistas med sin rehnhjord. Derföre besökes det då endast af högst få personer: sedan jag kom hit, aldrig öfver 15 à 20, en gång blott af 6. Det är nästan motbjudande att predika för 6 personer, och, när af Arieplogs fjellLappar, som utgöra inemot 500 personer, 6 komma till capellet, som just är för deras skull, då kan man märka, huru det står till med bönedagsväsendet i detta capell, och hvilket gyckel hela capell-färden är.

Återkommen från capellet, tillbragte jag 2 dagar i Arieplog, sysselsatt med höbergning. Onsdagen, den 5 September, begaf jag mig till Rappen. Jag skulle denna gången gå directe öfver landet dit och gick åstad ifrån ett ställe vid namn Lerviken, der jag höll på att slå, samt steg upp

[ocr errors]

på det närbelägna Kaltisberget, för att se mig före, hvartut jag skulle gå. Jag hade denna gången ej tillfälle att njuta af de kolossala utsigterna från detta berg. Jag vände mig endast en gång rundt omkring och såg, att nästan hela Piteå Lappmark låg för mig, som på en landcharta. Med förvåning blef jag varse det höga fjellet Porte, som ligger 2 à 3 mil norr om Qvickjock och således minst 10 à 12 mil härifrån, om man räknar fogelvägen, ty efter den väg, menniskor färdas, torde afståndet uppgå till 15 mil. Men tiden var dyrbar, och jag skyndade utför Kaltisberget samt gick i den direction, som jag såg skulle leda rakt till målet. Det var redan afton. Sent på qvällen kom jag till ett stort kärr, som jag förgäfves sökte att gå öfver, ty det bestod af sank gyttja, hvarur jag med möda slapp upp, när jag farit ned. Som det nu tillika var alldeles mörkt, gjorde jag upp eld och lade mig der bredvid i en grop att sofva. Om morgonen, så snart jag fick dagsljuset, fortsatte jag färden, kom öfver kärret och så upp på ett berg, vid namn Mafe, samt derifrån slutligen till Rappen vid middagstiden den 6 September. Westling hade ock varit här samma dag, men redan hunnit fara sin kos. Nu uppgjorde den här varande nybyggaren Benjamin Burman och jag det partiet, att fara till Qvickjock, der, såsom jag visste, Tredje Bönedagen, som der kallas Larsmessa, firades just på den nu instundande Söndagen. Hans ärende var att köpa boskapscreatur på en auction, som då skulle hållas der, och hvarom jag, då jag förra gången var dit, ha

.

1

de fätt underrättelse. Jag speculerade nästan på en häst, som vid samma tillfälle skulle förauctioneras, och hoppades för öfrigt, att här träffa några Arieplogs-Lappar, med hvilka jag kunde följa till deras hemvist. Ty de nordligaste Lapparne i Arieplog plägade i min barndom stundom besöka Qvickjock vid Larsmess-Bönedagen. Benjamin och jag dröjde ej länge, utan började ännu samma dag denna färd. Vi rodde efter Rappen ungefär 1 mil, gingo så öfver ett berg, vid namn VaddÅive, mil till Skerfa och rodde sedan med den förra gången så mödosamt hit förskaffade båten till Kaltak-kåtan, hvarest jag och Lars Pehrsson hade gästat hos Mulfen. Här lågo ännu mina tunnor alldeles orubbade och helbregda, hvaraf det besannades, att godset aldrig är så säkert, som när man sätter tjufven till vakt. I förbigående må jag nämna, att Lars Pehrsson nu redan var begråten såsom död. Ingen hade hört någon underrättelse från honom, sedan han skiljts från mig i Qvickjock. Man hade under tiden haft dels directa dels indirecta underrättelser från alla Arieplogs-Lappar, som hörde till hans district; men ingen hade sett eller hört af honom. Det var blott en enda Lapp, vid namn Nabbo, som man ej haft någon underrättelse från, eller visste hvarest han uppehöll sig; men man kunde ej föreställa sig, att den flitiga och ifriga Lars Pehrsson skulle hos honom ensam hafva tillbragt hela sommaren. Det sannolikaste var, att han omkommit på fjellen i de obekanta trakter, dit han hade begifvit sig, och i det svåra oväder, som herrskat i

fjellen under hela denna dystra sommaren. Vid medlet af Juli, då jag var till Qvickjock, voro de högsta fjellen alldeles betäckta med nyfallen snö och hade icke en enda bar fläck! Äfven nu, den 7 Sept., då Benjamin och jag ämnade oss öfver fjellryggen till Qvickjock, var vädret på morgonen ytterst ruskigt, kallt och stormigt samt syntes hota med nederbörd, det värsta, som vi hade att befara, emedan man då så lätt går villse på fjellen, i det dimman skymmer utsigten. Jag grufvade mig för resan, men Benjamin ännu mer, ochslutligen beslöto vi att vända om, hvilket vi ock gjorde. Mot middagen, när vi redan voro på Rappen, ångrade vi väl vårt förhastande, emedan det mot förmodan blef klart och vackert väder; men det var nu nu mer alltför sent. Hos Benjamin uppehöll jag mig icke länge, utan, som han beskref för mig, att en fiskare-Lapp, Unnas kallad, bodde vid en sjö, benämnd Madtaure, ungefärligen 1 mil i nord-ost från honom, begaf jag mig genast på denna beskrifning att söka upp honom. Meningen var att förhöra hans hus och sedan derifrån få lots längre österut, så att jag slutligen skulle komma till det ofvan omtalade Udtja-Tjavelk och der få träffa min rehn-skötare, som jag hade hört skulle hafva begifvit sig dit. Hans namn var Lasko. Jag for åstad, men fann snart, att Svenskar ej lika bestämdt och tydligt beskrifva landet och leden för den obekanta vandringsmannen, som Lappar. På beskrifning af Lappar har jag mer än en gång gått, der jag förut aldrig varit, men ganska väl hittat fram, dit jag ämnat. De be

skrifva berg, sjöar, kärr o. s. v. så väl, att man lätteligen igenkänner dem. När man då kommer ihog hela den instruction, man fått att gå vester om det eller det berget, midt öfver eller österom ett annat, norr om det eller det kärret eller sjön, vada öfver den eller den strömmen o. S. V. så går man icke villse, i klart väder nämligen; ty, råkar man för dimma, är det just detsamma, som vore man blind. Benjamin beskref för mig, att Unnas' vanliga hemvist var beläget på norra sidan af en sjö, som jag skulle blifva varse, när jag kom upp på ett berg, hvilket han visade mig, och att det icke var någon annan sjö, som syntes derifrån; men, när jag kom på det omtalade berget, såg jag en hel mängd af sjöar och kunde icke veta,` hvilken af dem han hade menat. Imellertid sprang jag efter högsta åsen af berget, för att se mig omkring vidare. Härunder träffade jag en gångstig, som, efter hvad jag tyckte, var en mennisko-stig. Rehnarne göra eljest i skogarna en myckenhet gångstigar härs och tvärs, och det fordras en särdeles god urskilning och bekantskap med skogs-rehnens vanor och naturalhistoria, för att kunna skilja dessa från rigtiga och ordentliga gångstigar. Rehn-vägarne (de af rehnen upptrampade gångstigar) räcka aldrig rätt särdeles långt. De uppkomma dels på det sättet, att rehnen stundom springer af och an i samma led under hettan och myggtiden, och dessa äro gemenligen på något öppet eller högländt ställe, der vädret spelar, och naturen lärt honom att söka fred för myggen, dels ock på det sättet, att

« FöregåendeFortsätt »