Sidor som bilder
PDF
ePub

mycket miste. I Åsele, Fredrika, Dorothea, Wilhelmina och Lycksele är Lappska så obrukligt i hvardagstal och äfven i kyrkan, att ingen ex usu kan lära det. Derföre är det ett ganska säkert factum, att af ämbets- och tjenstemäns barn i dessa socknar ingen enda kan tala Lappska, och att af 7 prestmän, som 1827 utgjorde presterskapet i de fyra förstnämnda, endast tvänne voro språket mägtiga, men de öfriga torde kunnat ungefär lika mycket Lappska som Hebreiska. Ett dylikt förhållande har egt rum i 20 à 30 år. De, som äro uppfostrade i Jockmock, Qvickjock och Gellivare, äro de enda, som man kan taga för gifvet att de kunna Lappska, ty der talas Lappska allmänt i hvardagslag af både Lapp och Svensk. Med dem, som äro uppfostrade i Arieplog, är förhållandet nästan enahanda, dock ej fullkomligt, ty de härvarande Svenskar tala dock sinsimellan vanligen Svenska. Men de, som uppvext i Arvidsjaur, Sorsele och Stensele, äro ej att lita på i detta fall, ty redan här är Svenskarnes antal större än Lapparnes, och de förras språk har öfverhand öfver de sednares. Dock fordras, äfven af dessa församlingars presterskap, en någorlunda fullständig kännedom af Lappska språket, emedan Lapparne här likväl äro talrika och det Sven-ska språket föga mägtiga, hvarföre ock dessa trenne pastorater äro af mig räknade bland de fullt Lappska.

Den gamle prestmannen, som hade låtit förleda sig att utgifva det omnämnda falska betyget, ångrade sig snart. Den, som hade fått det,

1

samt i

var känd för en sträf och högmodig man synnerhet sträng vid indrifvandet af pastoralia. Man ville i Lycksele för all del ej få en sådan till pastor. I synnerhet stridde det mot en viss derstädes varande tjenstemans interesse, som, utom annat, en tid bortåt arrenderat Lycksele prestbord och kunde hafva en sträng efterräkning att befara af en sådan pastor. Den gamle prestmannen lät nu öfvertala sig till ett nytt obetänksamt steg, nämligen att skrifva till consistorium och återkalla sitt utgifna betyg, såsom tillkommet på sätt redan omtaldt är. Just detta återkallande var för honom sjelf af sådan vigt, att han just derigenom kunde gå miste om Lycksele pastorat, hvartill han ostridigt var den äldsta sökanden och således enligt praxis hade de största apparencerna. Men en man, som sjelf erkänner sig mellan skål och vägg hafva utgifvit ett falskt betyg, honom har en autoritet svårt att sätta genast till pastor, åtminstone en skälig föreväudning att förbigå. Han kunde gerna hafva låtit speculanten gloriera med sitt Lappska videtur, ty såsom mycket yngre kunde han i alla fall ej hafva fått pastoratet, med mindre alla gamla märken skulle slå felt. Eller ock kunde han åtminstone på annat sätt hafva annullerat sitt betyg, nämligen genom att fästa vederbörandes uppmärksamhet helt simpelt derpå, att han ej pro autoritate utgifvit det, och att han nu, sedan han fått höra, att den ifrågavarande personen ämnade begagna det i ansökningsväg, funnit nödigt upplysa vederbörande om dess rätta beskaffenhet,

nämligen att det var ett foster af ett skämtsamt tillfälle och alldeles icke beräknadt på allvarsamma och vigtiga saker, hvarföre det nu dödades. Härigenom hade han hvarken exponerat sig eller någon annan, icke heller sagt någon osanning. Imellertid kan äfven detta visa det närvarande befordringssättets orimlighet. Ty just deuna samma gamla man, hvars stora svaghet så påtagligen framlyser, hade lättligen framför kanske 10 medsökande, alla kraftfullare och skickligare än han, kunnat befordras till Lycksele, det största pastorat i Lappmarken, och som i dess närvarande, så till sägandes förvildade, skick, behöfde en pastor af mer än vanlig skicklighet, nit och kraftfullhet. I dess ställe blef han nu, sedan, utom andra till en del redan anförda hinder, ansökningstiden blifvit prolongerad, imellertid skild från sin befattning som scholmästare, såsom oförmögen eller oskicklig att förestå den. Med all högaktning för ålderdomen och medlidande för olyckan, blir man dock härvid nästan ovillkorligen förd till hogkomst af historien om Jeppe på berget.

[ocr errors]

Ännu en annan märklig sak, rörande Lycksele i närvarande ögonblick, torde förtjena ett rum här. En ansökning var å Lycksele allmoges vägnar inkommen till Kongl. Majestät, innehållande en underdånig anhållan att få, i likhet med socknarna å nedra landet, valrättighet, hvaremot allmogen ville åtaga sig utgiften af de 28 tunnor, som kronan för närvarande består pastor i Lycksele. Denna ansökning var consistorium communicerad, och consistorium hade öfverlemnat den

1

åt visitator, att deröfver höra församlingen. Församlingen nekade med stor enhällighet och ifver sig hafva gjort någon sådan ansökning och protesterade i högsta grad deremot. Härpå blef den utan afseende lemnad af Kongl, Majestät. Hvad sjelfva saken beträffar, måste man anmärka, att det var temligen olämpligt att komma fram med ansökning om valrätt, på en tid, då så mycken fråga är om valrättens totala upphörande. När valrätten finnes olämplig å nedra landet, hvad skall den då ej vara i Lappmarken? Profpredikningarne skola vara 3 Söndagar efter hvarandra, den fjerde är frågodag, den femte valdag. Vid alla dessa tillfällen bör församlingen mangrannt vara församlad i kyrkan; huru skola de, som hafva 6 à 10 mil till kyrkan, kunna så ofta infinna sig der? Det vore nästan bäst att under hela tiden uppehålla sig på kyrkoplatsen; men 5 veckor utgöra en dyrbar tid. Och huru skola i synnerhet Lapparne kunna infinna sig, som kanske vid den tiden råka vara i Norrige eller nere i Vesterbotten och kunna hafva 20 à 30 mil till sin församlings kyrka. Om intriguer ega rum vid prestval annorstädes, så är det väl naturligt, att de här skola hafva fritt spel. Men det torde finnas personer, som dervid hafva sitt interesse, och just derifrån hade tilläfventyrs förslaget emanerat. Densamma tjenstemannen, hvilken nyss blifvit omtalad såsom interesserad vid frågan, om hvem som skulle blifva pastor i Lycksele, var nämligen tillställare af denna ansökning. Han hade kallat några få sockenboer till sig, föreställt dem försla

get från vackra och förmånliga sidor och förmått dem att skrifva under. Man måste beundra mannens oerhörda djerfhet, att inför sjelfva thronen framträda med en dikt och derigenom söka pålägga sina sockenboer en skatt af 28 tunnor spannmål. En man, som vågar anlägga och söker genomdrifva en sådan intrigue, hvad skulle en sådan ej göra vid ett prestval?

Den 10 Januari var i Almanachan utsatt såsom första marknadsdag i Lycksele; men intet folk hade infunnit sig, utom de handlande. Orsaken härtill var den, att härstädes af ålder marknad hållits vid tings- och uppbördsstämman, hvartill terminen utsatts af domaren. Domaren åter, som först håller ting i Åsele, hvilket börjas vanligen den 2 Januari, hade nu som vanligt utlyst tingsterminen i Lycksele ungefär till den 16, och allmogen rättade sig derefter. Till Lycksele marknad kommer folk från Stensele, Sorsele och Arieplog med Lappmanna- och landtmannavaror. Umeå handlande hafva här tillförene varit de enda speculanterna; men nu mera, i synnerhet sedan der blifvit fri marknad, kommer äfven en myckenhet Ångermanländningar, som dels föra hit egna varor, såsom lin, lärft, o. s. v., dels köpa upp varor, såsom smör, fogel, fisk, rehnstekar och dylikt, hvaraf det mesta sedan föres till Stockholm. De vanligaste priserna på dessa varor vid denna marknad äro följande: 1 lisp. smör 5 Rdr., 1 lisp. färsk fisk (frusen sik) 1 Rdr., 1 rehnstek 1 Rdr. à 1 Rdr. 24. sk. Strax före Lycksele marknad är Åsele och strax derefter Sollefteå marknad i Ångerman

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »