Sidor som bilder
PDF
ePub

1

rehnar ofta och i myckenhet passera det stället, såsom t. e. vid något kärr, i synnerhet nära den punkt, der man kan komma öfver detsamma, o. s. V. Ehuruväl jag nästan misstänkte, att denna gångstigen icke ledde till Lappens hemvist, fortsatte jag dock ännu ett godt stycke min färd efter högsta kammen af berget, för att tilläfventyrs kunna blifva varse detta hemmet, men förgäfves. Ytterst vid ändan af berget stod jag en stund och såg mig omkring. Då hörde jag på långt afstånd en menniskoröst, som joikade (sjöng). Men efter en korrt stroph tystnade den. Jag ropade väl; men min röst hördes icke fram, emedan det var motvind. Eljest höres ljudet i ödsliga trakter otroligt långt, när intet hindrar dess framträngande. Och den röst, jag hörde, var visst mer än mil ifrån mig, hvilket jag ock genast kunde sluta deraf, att den hördes helt doft och aflägset. Jag vågade imellertid icke begifva mig ned ifrån berget in i den mörka gränslösa skogen åt det håll, der jag hörde rösten, så mycket mer, som jag hade all anledning att tro, det Lappens hemvist icke var i den trakten. Den joikande var tilläfventyrs något vallhjon, som gick här med rehnarna i vall, eller någon, som gick i skogen och jagade: om jag ock precist kunnat komma till det stället, der rösten hördes, hade likväl personen imellertid kunnat vara avancerad till helt andra trakter. I dess ställe gick jag tillbaka till gångstigen och följde den åt ner in i skogen. Så kom jag till Unnas' hemvist, som jag sökte; men der var ingen menniska. Det är till märkandes, att fiskare-Lappar äfven hafva

flera visten, der de uppehålla sig, och det är ingalunda säkert för den, som är obekant, hvarest man skall söka dem. Jag visste alldeles icke, hvart jag skulle vända mig i denna för mig alldeles okända ödemark, för att finna någon menniska, utom tillbaks till Rappen. Imellertid, som det nu var qväll, och solen höll på att gå ned, ämnade jag qvarblifva här öfver natten. Med sär deles fägnad såg jag en gammal gryta, i hvilken jag kunde koka mig en välling. Jag har med mig i matsäcken en isp och en rehn-ost, båda förträffliga vällings-såfvel, en togge samt mjöl och salt. Isp är ett slags köttkorf, i form af en tjock irregulier bröd-kaka. Den består af sammanhackade hjertan, lungor och det feta af köttet nederst vid sidorna och ljumsken af rehnen. Denna hackmat stoppas in i ett stycke våm, hvilken klämmes ut, som sagdt är, i form af en kaka och torkas. Häraf skär man tunna skifvor och små bitar i grytan, kokar en liten stund och reder af med mjöl, så får man en stark och födande välling. Man behöfver icke skära i mycket för hvar gång: 2 à 3 lod kunna vara tillräckliga för en person. Icke heller behöfves mycket mjöl, ty, fastän vällingen, strax man redt af den, är tunn som köttsoppa, blir den dock, när den stått en liten stund, tjock som kräm. Denna, högst nyttiga, soppa är likväl, äfven i Lappmarken, nästan alldeles okänd: den är tilläfventyrs en uppfinning af min mormor, som icke spridt sig längre än till hennes närma28.

Lappmarken,

ste descendenter. Den är, såsom man lätt kan fiħına, nyttig i synnerhet då, när man skall bära proviant med sig, ty af några marker 'isp kan man hafva många måltider. Samma nytta som ispen gör äfven rehn-osten, på samma sätt tillagad, hvarföre rehn-osten här värderas nästan högre än smör och i sjelfva verket har ett högre värde. Ostvälling är hos Lapparne en högtidsmat, och den, som härmed blifvit van, finner knappast någon välling eller soppa mer välsmakande än denna. Rehn-osten är eljest mycket stark och nästan kärf att äta, som den är, så att man ej mågtar förtära mycket deraf; men den är högst födande och derföre tjenlig i matsäcken, när man skall färdas långa vägar och bära med sig provianten. Togge år en korf af ungefäralns längd och en rockarms tjocklek. Den består af rehn-talg, som, genast då rehn slagtas, instoppas i denna korf och torkas samt användes till vällingssåfvel. Man skär häraf, likasom af ispen och osten, tunna skifvor och kokar; men, har man icke något annat tillika i grytan, så blir det en dålig välling. Derföre brukas toggen mest jemnte rehnens blod till såfvel, och man får då blodvälling, Lappens vanligaste soppmat.

Inan jag ännu gjort upp eld i kåtan och företagit mig att koka, började jag besinna, hvart jag sedan skulle begifva mig härifrån. Tillbaks? Det var påkostande, efter jag ingenting kunnat uträtta. Att söka Unnas eller någon annan Lapp här i skogslandet? Men hvart skulle jag då taga vägen? Jag visste ju icke, hvart jag i det fallet

skulle vända mig! Till Qvickjock drog mig den mesta hogen. Dit kunde jag likväl icke hinna till Söndagen, men möjligen Söndagsaftonen. Då kunde jag i alla fall följa med de Arieplogs-Lappar, som tilläfventyrs voro der till Bönedagen. Detta rådet tyckte jag om. Jag kunde redan nu på aftonen i forcerad marche ila vesterut öfver bergen och lägga mig under något träd, när det blefve mörkt, samt sedan, så snart det dagades, fortsätta resan. Sagdt och gjordt! Men, inan jag gick åstad, ville jag först gå till stranden, för att se, om der någon båt fanns eller något tecken till, att folket här snart ämnade komma tillbaks. Jag gick till stranden; men intet sådant tecken syntes. Då vände jag om, i fullt uppsåt att genast företaga min Qvickjocksfärd. Men i samma ögonblick, jag skulle taga säcken på ryggen, fick jag se en Lapp komma. Då höll jag uppe. Det var en ung Lapp, vid namn Lars Larsson, som äfven sökte Unnas. Nu slog jag strax Qvickjocksfärden ur hogen, efter jag träffade denne, ty jag hoppades genom honom äfven kunna komma till andra, hvilket också inträffade. Lars Larsson gick omkring och såg efter, om han ej skulle få se något märke, som utvisade, hvart Unnas och hans folk begifvit sig. Han fann också slutligen en stake, som var nedstucken i marken och lutade åt nordvest. Iläraf drog han den slutsatsen, att Unnas hade farit åt det hållet, och, som han kände till ett viste i den trakten, begåfvo vi oss dit. Vi kommo till en sjö, der Lars Larsson gick på en udde och ropade. Det svarades, och man kom med båt efter oss.

Vistet

var på en holme, och der uppehöll sig Unnas för närvarande. För mig, som var obekant, hade det varit omöjligt att hitta dit. Staken vid stranden, som utvisade kosan, var der med flit just till detta ändamål nedsatt, men icke kunde jag, såsom ovan vid sådana slags tecken, draga deraf någon slutsats. Såsom fiskare-Lapp betraktad, är Unnas ibland de bättre. Han har både nät och not samt några getter. Det gifves många fiskare-Lappar, som endast hafva några nät: not anses hos dem redan för rikedom. På detta slags folket kan man lämpa det der Taciti fœda paupertas (en ohygglig fattigdom). Det gifves ingen enda fiskare-Lapp, som kan kallas behållen. Fisket är ett näringsfång i nödfall, när det idkas såsom hufvudnäring. Det är en annan sak med skogs-Lappen, som endast idkar fiske såsom binäring. Äfven denne Unnas hade tillförene varit skogs- Lapp, men var nù alldeles utan rehnar: han hade förlorat dem genom hvarjehanda olyckor och kanske mest genom tjufvar. Här hade på detta landet tillförne uppehållit sig en beryktad tjuf, vid namn Anders Pehrsson Sjoibma, hvilken om höstarna plägade, jemnte sina tvänne söner och Mulfen, uppehålla sig i dessa skogar, slagta och frossa. Eljest går det vanligen så till med Lappen, att, när hans rehnhjord så aftagit, att den ej mer är tillräcklig till hans bergning, så blir han snart alldeles utan rehnar och derigenom bragt till fisket eller tiggarestafven. Nöden har ingen lag: han slagtar och äter af sina rehnar, så länge han eger någon. I synnerhet är detta händelsen med fjell-Lapparne,

« FöregåendeFortsätt »