som ej från början äro vana med jagt och fiske, hvarigenom de i tid kunde bespara sig mången rehn och möjligen åter repa sig från sitt iråkade obestånd. Skogs- Lappen deremot behöfver redan mindre antal rehnar att kunna lefva utaf, emedan han tillika idkar jagt och fiske och kan äfven just derigenom länge bibehålla sig, oaktadt knappa omständigheter, samt slutligen repa sig. Så var t. ex. i Arieplog en skogs Lapp, hvars rehn-hjord, såsom hans söner berättat mig, en gång hade blifvit så ringa, att han egde endast sju vajor (rehnkor); men han kom sig åter så före, att han egde mer än 100 vajor, och hans trenne söner äro nu förmögna män, så att den rikaste ibland dem säkert eger 1000 rehmar. Hade den ofvannämnde Lappen varit en fjell-Lapp, så skulle han sannolikt blifvit utfattig, och hans söner nu varit fiskare och tiggare. Denne Unnas hade deremot nedsjunkit till fiskare-Lapp, men höll sig dock uppe äfven i detta tillstånd och tycktes vara på vägen att öfvergå till nybyggare. Han bergade om sommaren åt sina getter, hade ock nu skaffat sig en qviga, hvarigenom han sedermera börjat hafva kor. Han hade byggt ett litet fähus samt en liten fyrkantig stuga, mindre än den minsta vindskammare. Fenstret bestod af 4 små rutor i en glugg öfverst under taket, på det ej getterna måtte hoppa in, och muren var upptrafvad af flat gråsten med ett slags gyttja i stället för lera. Gräs vexte omkring och på gården, emedan gumman sorgfälligt gödde den på det sättet, att hon med båda händerna öste spillningen undan getterna i

1

sin skinn-kjortel, bar ut och strödde omkring. Åker-redskapen bestod af en utgammal spade, hvarmed man bökat upp jorden till ett kammargolfs vidd, som utgjorde det nya hemmanets öppna åker. Allt detta var vid hufvud-vistet. Vid det vistet, der de nu uppehöllo sig, voro endast tvännę kåtar, en för menniskorna, och den andra för creaturen. De klagade på det högsta öfver dåligt fiske och hade nu ingen färsk fisk, utan kokade något torr fisk samt en fogel tillsamman, hvaraf spisades. Lars Larsson och jag fingo också äta deraf. Get-mjölk gafs ock att dricka; men jag mägtade icke dermed, emedan, utom getmjölkens egna kärfva smak, denna hade en ytterst vedervärdig smak af orena kärl. Dock drucko de öfriga med god smak. Detta var den enda gång jag kan påminna mig icke hafva förmått förtära, hvad de öfriga förtärt. Efter måltiden gingo vi till hvila. Mig gafs för hedern skull ett gammalt rehn-skinn att ligga på, en välmening, hvilken hade samma effect, som Lars Pehrssons, då han i Jon Henrikssons höst-viste bredde uppå mig en långull-fäll, nämligen att jag blef full af ohyra. Långt bättre begick sig Lars Larsson, som jemnte sonen i huset låg vid dörren på något björkris såsom bädd och några vedträn såsom hufvudkudde. Följande dagen for Unnas åstad att vittja några nät, som han satt ut, och fick 5 laxöringar, af ungefärligen lispunds vigt hvardera, och en stor sik. Denna goda fångst tillskrefs min lycka. Siken och en laxöring kokades och förtärdes genast med den glupska appetit, som utmärker fiskare

439

Lappen. Också voro vi 5 personer, som åto. De öfverblifna fyra laxöringarna ämnade man hänga upp att torka; det enda sätt, som fiskare-Lappen/ har att conservera den fisk, som blir öfver; men jag lärde dem att salta den till graf-fax och lofvade, att de af mig skulle få några marker salt, när någon af dem komme till Arieplog ty de ville icke salta dem eljest, emedan de grufvade för det myckna salt, som skulle dertill åtgå. De prisade mig sedermera för den lärdomen, emedan de funno, att laxen på detta sättet blef tre- eller fyradubbelt drygare, än torkad. En laxöring af den storlek, som dessa, uppäter en person lätteligen i ett mål, när den är torkad, och tycker sig ändå vara tom i magen; men graf förslår den något bättre. Detta folket hade naturligtvis intet bröd: i dess ställe nyttjade de fogel eller torr fisk att äta vid graf-laxen.

1

Hos Unnas fick jag den oförmodade underrättelsen, att Lasko, min rehn-skötare, och Nabbo befunno sig här helt nära i grannskapet, och att Lars Pehrsson var hos dem. Det hade således varit ett falskt rykte, att den förstnämnde flyttat till Udtja Tjavelk, äfvensom det till allas stora glädje befanns ogrundadt, att den sistnämnde omkommit. Till Udtja Tjavelk hade ännu ingen menniska flyttat, och Lars Larsson afstyrkte i alla fall min tillämnade färd dit, redan inan vi kommit fram till Unnas och fått dessa underrättelser, föreställande mig både vägens längd och omöjligheten att der på bar mark kunna igen finna någon menniska. Nu förföll förslaget till denna färd

af sig sjelft. Sedan jag både föregående afton och nu på förmiddagen undervisat och förhört i Unnas' kåta, begaf jag mig till Laskos och Nabbos by. Unnas och hans son följde med, dels för att lotsa mig, dels för att gästa; ty fattigt folk besöker gerna de förmögna, när de komma i grannskapet, för att få en god måltid, hvilket. vanligen icke slår felt i anseende till den gästfrihet, som tyckes vara nomaden egen. De skulle sedan om natten på återvägen stödja efter harr och laxöring. Stödja eller ljustra är ett sätt att fiska, då man om höstnätterna vid eldsljus sticker fisken, och är vid strömmar ofta särdeles lönande, i synnerhet der man finner laxöring. Unnas plägade på detta sätt få ansenligt fisk. Det var om Lördagen, den 8 September, jag kom till Lasko och Nabbo, Lars Pehrson var redan faren derifrån. Han hade följt med en Lapp, vid namn Nils Pålsson, som hade gjort en färd hit, till Barturte, der denne för närvarande var vistande. Samma dag, som Benjamin och jag farit från Kaltak, hade de kommit dit och förundrat sig öfver, att de funno der elden ännu icke afslocknad. Hade vi dröjt litet längre, eller de kommit litet förr, så hade vi träffats der, och jag hade då fått göra dem sällskap till Barturte, der en stor myckenhet af Lappar nu befann sig. Nästan alla Lappar, som hade sina vanliga höstställen på norra sidan om Piteå elf, hade mot all vanlighet nu begifvit sig på den södra, emedan vargar i myckenhet visat sig på förra stället. På södra sidan af Piteå elf ligger fjellet Barturte,

som sträcker sig vid pass 4 à 5 mil i längd och är en af dessa tväråsar, som, enligt hvad jag förut beskrifvit, skjuta ut ifrån fjellryggen. Man må ej tänka sig dessa såsom löpande i en oafbruten jemnhög sträcka eller ås; de omvexla med höjder och dälder, branter och brådjup, hvarföre icke heller hvar tvärås under ett gemensamt namn löper hela vägen igenom. Många berg uppresa sig under åtskilliga namn på den gemensamma basen; men merändels är äfven dessas sträckning densamma, som sjelfva åsens, så att deras längd är från öster till vester, och deras bredd ifrån söder till norr. Härvid må jag en gång för alla anmärka, att, då jag nämner väderstrecken vid dessa berg- och flodsträckningar, så talar jag efter ortens sätt att uttrycka sig, ty efter compassen håller det visst icke stånd. Hvad vi här kalla öster och vester, det är rätteligen syd-ost och nord-vest. Man synes hafva bestämt de 4 hufvud-väderstrecken efter localen, längst efter landet och tvärs öfver landet: häri har man tyckt sig hafva den rätta compassen, så mycket mera, som solen icke här, såsom i de södra länderna, genom sin upp- och nedgång visar öster och vester, utan stundom går upp eller ned blott några streck ifrån norr, och stundom från söder. Barturte är ett bland de slätaste fjellen: det slutar med en tvärt afhuggen hög brant vid vestra ändan af sjön Rappen. Ännu slätare och jemnare än Barturte är fjellet Arvas, som ligger snedt emot på norra sidan om Piteå elf och i längd ej torde fullt gå upp emot det förra, men i bredd