Sidor som bilder
PDF

Dappen. Också voro vi 5 personer, som åto. De öfverblifna fyra laxöringarna ämnade man hänga upp att torka; det enda sätt, som fiskare-Lappen har att conservera den fisk, som blir öfver; men jag lärde dem att salta den till graf-fax och lofvade, att de af mig skulle få några marker salt, när någon af dem komme till Arieplog ty de ville icke salta dem eljest, emedan de grufvade för det myckna salt, som skulle dertill åtgå. De prisade mig sedermera för den lärdomen, emedan de funno, att laxen på detta sättet blef tre- eller fyradubbelt drygare, än torkad. En laxöring af den storlek, som dessa, uppäter en person lätteligen i ett mål, när den är torkad, och tycker sig ändå vara tom i magen; men graf förslår den något bättre. Detta folket hade naturligtvis intet bröd: i dess ställe nyttjade de fogel eller torr fisk att äta vid graf-laxen. Hos Unnas fick jag den oförmodade underrättelsen, att Lasko, min rehn-skötare, och Nabbo befunno sig här hekt nära i grannskapet, och att Lars Pehrsson var hos dem. Det hade således varit ett falskt rykte, att den förstnämnde flyttat till Udtja Tjavelk, äfvensom det till allas stora glädje befanns ogrundadt, att den sistnämnde omkommit. Till Udtja Tjavelk hade ännu ingen menmiska flyttat, och Lars Larsson afstyrkte i alla fall min tillämnade färd dit, redan inan vi kommit fram till Unnas och fått dessa underrättelser, föreställande mig både vägens längd och omöjligheten att der på bar mark kunna igenfinna någon menniska. Nu förföll förslaget till denna färd

af sig sjelft. Sedan jag både föregående afton och nu på förmiddagen undervisat och förhört i Unnas kåta, begaf jag mig till Laskos och Nabbos by. Unnas och hans son följde med, dels för

att lotsa mig, dels för att gästa; ty fattigt folk

besöker gerna de förmögna, när de komma i grännskapet, för att få en god måltid, hvilket vanligen icke slår felt i anseende till den gästfrihet, som tyckes vara nomaden egen. De skulle sedan om natten på återvägen stödja efter harr och laxöring. Stödja eller ljustra är ett sätt att fiska, då man om höstnätterna vid eldsljus sticker fisken, och är vid strömmar ofta särdeles lönande, i synnerhet der man finner laxöring. Unnas plägade på detta sätt få ansenligt fisk. Det var om Lördagen, den 8 September, jag kom till Lasko och Nabbo. Lars Pehrson var redan faren derifrån. Han hade följt med en Lapp, vid namn Wils Pålsson, som hade gjort en färd hit, till Barturte, der denne för närvarande var vistande. Samma dag, som Benjamin och jag farit från Kaltak, hade de kommit dit och förundrat sig öfver, att de funno der elden ännu icke afslocknad. Hade vi dröjt litet längre, eller de kommit litet förr, så hade vi träffats der, och jag hade då fått göra dem sällskap till Barturte, der en stor myckenhet af Lappar nu befann sig. Nästan alla Lappar, som hade sina vanliga höstställen på norra sidan om Piteå elf, hade mot all vanlighet nu begifvit sig på den södra, emedan vargar i myckenhet visat sig på förra stället. På södra sidan af Piteå elf ligger fjellet Barturte, som sträcker sig vid pass 4 å 5 mil i längd och är en af dessa tväråsar, som, enligt hvad jag förut beskrifvit, skjuta ut ifrån fjellryggen. Man må ej tänka sig dessa såsom löpande i en oafbru

[ocr errors]

höjder och dälder, branter och brådjup, hvarföre icke heller hvar tvärås under ett gemensamt namn löper hela vägen igenom. Många berg uppresa sig under åtskilliga namn på den gemensamma basen; men merändels är äfven dessas sträckning densamma, som sjelfva åsens, så att deras längd är från öster till vester, och deras bredd ifrån söder till norr. Härvid må jag en gång för alla anmärka, att, då jag nämner väderstrecken vid dessa berg- och flodsträckningar, så talar jag efter ortens sätt att uttrycka sig, ty efter compassen håller det visst icke stånd. Hvad vi här kalla öster och vester, det är rätteligen syd-ost och nord-vest. Man synes hafva bestämt de 4 hufvud-väderstrecken efter localen, längst efter landet oeh tvärs öfver landet: häri har man tyckt sig hafva den rätta compassen, så mycket mera, som solen icke här, såsom i de södra länderna, genom sin upp- och nedgång visar öster och vester, utan stundom går upp eller ned blott några streck ifrån norr, och stundom från söder. Barturte är ett bland de slätaste fjellen: det slutar med en tvärt afhuggen hög brant vid vestra ändan af sjön Rappen. Ännu slätare och jemnare än Barturte är fjellet Arvas, som ligger snedt emot på norra sidan om Piteå elf och i längd ej torde fullt gå upp emot det förra, men i bredd

vida öfvergår det; ty det är nästan en dagsled tvärs öfver det. Större delen af Lokte by har på Arvas sina höst-visten, och man kallar i allmänhet alla Arieplogs-Lappar, som vistas på norra sidan om Piteå-elfven, för Arvas-Lappar. Dessa hade nu, som sagdt är, samtligen begifvit sig på södra sidan af nämnda elf, äfven Lasko och IVabbo; ty det stället, der dessa nu uppehöllo sig, var på södra sidan. Det var ett skogs-land, vid namn Skerutsch, till största delen kringflutet af sjöar och för öfrigt med en gärdesgård skildt från det andra landet. Här hade de släppt sina rehnar i vildan såsom i en beteshage. Äfven fjell-Lapparne låta gerna sina rehnar gå i vildan några veckor om hösten, strax före brunst-tiden, på det de måga blifva fetare. Väderleken var ännu ganska varm. Den var Iångt bättre, än den hade varit midt i sommaren, ty denna var utmärkt af regn och kall blåst, då deremot hösten var utmärkt vacker ända in i October. Uppe i de högsta fjellen, der Lapparne uppehålla sig midt i sommaren, såsom vid Sulitelma, hade det nästan varit jemnt storm, snö-slask och urväder, så att menniskor knappt kunnat berga sig för köId. Just detta hade också gjort, att Lars Pehrsson ej kunnat komma till någon annan än Nabbo. Denne hade uppehållit sig längst i norr bland Arieplogs Lappar och i grannskapet af Jockmocks-Lapparne; men, i anseende till det oupphörliga ovädret, hade communicationen mellan honom och de öfriga Arieplogs-Lapparne varit alldeles afbruten, så att hvarken han hade någon underrättelse om dem och doras vistelse, eller de om honom. Lars Pehrsson hade, då han for från Qvickjock, kommit till Jockmocks Lappar och skulle begifva sig allt mer söderut, för att träffa sina egna. Detta kunde väl också gå för sig, så länge han var inom en trakt, der Lapparne ej voro så långt ifrån hvarandra, och den ena visste, hvar den andra uppehöll sig, så att han kunde derom underrätta den resande. Dock var det äfven här svårt att komma fram, emedan fjellbäckarne af den starka nederbörden voro uppflödda, så att man hade svårt att vada öfver dem. En gång, då han kom till en sådan bäck och ämnade sig till en Lapp, hvars kåta var uppslagen på andra sidan, kunde han icke komma öfver, emedan bäcken genom ett häftigt regn uppflödat till en stor ström – i fjellen går både uppflödandet och utfallandet ganska hastigt – han måste gå längre uppåt, för att söka något vadställe. Dervid kom han till en annan Jockmocks-Lapp, med hvilken han förut var bekant. Som han nu tillika var i södra brädden af Jockmocks-Lapparnes vistelser, och här var alldeles obekant, hvar någon nästgränsande ArieplogsLapp uppehöll sig, så afrådde denne honom på det högsta att begifva sig längre, inan man fått någon underrättelse härom, emedan det vore alltför påtaglig lifsfara, att i dessa fruktansvärda, ödsliga och obekanta snö-regioner, under ett så hiskeligt oväder, skilja sig från menniskor och vandra åstad, utan att veta, hvart man skulle gå. Han qvarblef således här några dagar, tilldess Mubbo, hvilken, likasom lösryckt från sina sidokam

« FöregåendeFortsätt »