Sidor som bilder
PDF

rater, hade sällat sig till denna hord, vid erhållen underrättelse om hans tillhåll fått tillfälle att underrätta honom om sin vistelseort. Till honom kom han då och måste förblifva hos honom hela den öfriga sommaren, emedan ingen underrättelse erhölls ifrån de öfriga. Först sedan Nabbo flyttat österut, sammanträffade han med Lasko, och man fick då höra, att samtliga Arvas-Lapparne begifvit sig på södra sidan Piteå-elfven, redan vid dess källor. Så begåfvo sig ock dessa på södra sidan till det ofvannämnda inhägnade landet Skerutsch. Från det ställe, der Lars Pehrsson först kom till Nabbo på fjellryggen, och hit torde vara ett afstånd af 20 mil. Nils Pålsson, som besökt sitt höstställe på Arvas, kom på någon erhållen underrättelse hit, och med honom följde då Lars Pehrsson, som sagdt är, till Barturte. Man hade nu fått bestämd underrättelse, att Arvas-Lapparne jemnte de egentliga Barturte-Lapparne nu voro på detta fjell. Man kan se, huru slumpen härvid lekte med min färd. Jag hade så när sammanträffat med Lars Pehrsson i Kaltak och derigenom fått veta, hvart jag skulle begifva mig. Jag hann icke, såsom jag ämnat, Länsman Westling i Rappen, då jag säkert kommit att göra en ändamålslös resa till Udtja Tjavelk, der ingen menniska fanns, och således jag ingenting hade att beställa. I samma ögonblick, som jag skulle bryta upp till en ny 9vickjocksfärd, förde händelsen Lars Larsson till mig, hvarigenom jag kom till rätta och slapp gå öfver ån efter vatten, såsom det heter. Ty ifrån Unnas till Qvickjock torde vara 8 å 10 mil, och

derifrån till Barturte omkring 5 mil. Hit hade jag ock slutligen kommit, om jag hade farit till Qvickjock, ty tvänne Lappar derifrån hade bivistat Bönedagen derstädes, och jag hade således fått göra sällskap med dem; men det hade varit en resa af 15 mil, i stället för att jag nu till samma Barturte ej hade mera än 5 mil. Söndagen tillbragte jag nu uti kåtalaget vid Skerutsch med undervisning och förhör som vanligt. Tvänne fattiga fiskare-Lappgummor hade äfven infunnit sig här för att gästa, deri de ådagalade större capacitet och skicklighet, än i att läsa. Förmodligen hade de ock uppskjutit sitt besök till en annan gång, om de anat, att detta onda skulle förestå dem här. Laskos svärfader var här också med sin hustru och bodde i samma kåta med sin måg. Han hade besittningsrätt till ena sidan af kåtan samt halfva eldstaden. Den sistnämnda var aflång, för att vara tillräcklig för tvänne grytor. När det endast är ett hushåll i kåtan, och följaktligen blott en gryta – och flere begagnas aldrig af ett folk, som ej tillagar mera än en rätt – så är eldstaden rund. Eldstaden kallas på Lapska aran och är på sjelfva marken; men man lägger vanligen stenar omkring i en enkel sammanhängande kedja, på det elden ej må fatta uti riset, som man utbreder på marken i kåtan, till golf eller matta. Öfver riset (tuorga) breder man rehnshudar, och på dem sitter man eller ligger, allt efter omständigheterna. I förra fallet måste man lägga benen i korss, ty utrymmet tillåter icke att sträcka ut dem, emedan föt

terna i det fallet skulle komma i eldstaden. Det händer ofta, att tvänne hushåll bo tillsammans i en kåta, i synnerhet föräldrar och barn, som redan blifvit sina egna. Hvardera hushållet har då sin särskilda gryta, gryt-kedja samt äfven vanligen vattenkittel. Man begagnar en koppar-kittel i stället för vattenså. På detta sättet bodde nu Lasko och hans svärfader Anund Johansson tillsamman. Den sistnämnde var en mycket liten gubbe och hade derföre fått tillnamnet Kimmer, som betyder rehn-kalf samt är till och med ett slags diminutivum af ordet kermak, som är rätta namnet på en rehn-kalf, hvilken är en vinter gammal. Att läsa, var denna gubbe den bästa: han hade gått i scholan i sin barndom och hade väl reda på sina Christendomsstycken. Det var en varm dag, och rehnarne kommo hoptals springande efter stranden samt ville simma öfver kåtarne stodo vid stranden af Piteå-elfven – men man motade dem tillbaka. Som de voro fjell-rehnar och icke vana med skogslandet, tycktes de vara på det högsta besvärade af myggen, hvilken kringsvärmade rehnhjorden såsom en molnsky. Den egentliga myggens tid var väl nu förbi; men den så kallade Knorten var så mycket otaligare och plågade i synnerhet vajorna, hvilkas spenar voro helt blodiga af dess bett. I myggsvärmen befunno-sig äfven ett slags bromsar, som för rehnarna äro långt skadligare än sjelfva myggen. Som jag saknar allt slags entomologisk kunskap, kan jag ej beskrifva dessa insecter, men väl deras åverkan på rehnarna. De kallas Pitok och Snupok på Lapska. Det ena slaget kastar vid för

[ocr errors]

biflygandet sina ägg in i näsborrarna på rehnen, ja till och med på menniskan. De inandas med luften och fästa sig hos den förra ner i gommen, o. s. v., der de frodas öfver vintern och vexa till, såatt de blifva temliga maskar, som ligga i stora klungor och hopar. Men om våren frustar rehnen ut dem, och de falla ned på marken, kläckas då ut af solen samt blifva, såsom deras fäder, rehnarnas plågoandar. Hos menniskan åter åstadkomma de olustighet och illamående samt några dagars snufva, hvarefter all effect af det inandade fröet upphör. Förmodligen får det ej tillfälle att rota • sig här, utan fördrifves genom snufvan. Hela beskrifningen på denna insects åverkan är af Lappar, och jag har ej af någon egen erfarenhet varit i tillfälle att controllera den. Desto säkrare kan jag intyga den andra insectens verkan. Han lägger sina ägg mellan skinnet och kroppen på rehnen, och de larver, som deraf uppkomma, kallas kurbma samt se om våren stora och otäcka ut, der de ligga i stor myckenhet längs hela ryggen samt göra, att huden af rehnen den tiden är all– deles oduglig och liknar ett såll. Det är lycka, att dessa Pitok och Snupok ej äro så talrika, ty, vore de lika talrika som myggen, skulle väl Lappmarken hvarken kunna hysa menniskor eller djur. När en rehnhjord drager fram genom skogen, sällar sig myggen öfver allt, der den passerar, till den och följer sedan envist med. Deraf förstås, att antalet af mygg kring rehnhjorden slutligen blir oräkneligt. Äfven menniskan följer myggen med, och, om man kommer ifrån något

myggfullt ställe på landet samt ror sedan ut efter sjön, följer myggsvärmen med, och man är ej i stånd att blifva den qvitt, så länge vädret är lugnt. Men, om det blåser endast litet, förmår han icke hålla sjön, utan måste följa med vädret till lands. Jag nämnde, att rehnarne här vid Laskos och Nabbos by, om Söndagen, då jag var der, kommo hoptals springande efter elfvens strand, för att simma öfver på ett ställe, der den var smal. De ville fly tillbaks till fjellen för myggen, som här plågade dem, och hvarmed de icke voro vana. Men, när de nu motades tillbaks, den ena skocken efter den andra, och stadnade på en öppen trakt vid stranden, der vädret blåste bort myggen, samlade# Rär en ansenlig hjord, och Lapparne gingo att mjölka vajorna. Detta går så till, att man med ett smalt rep, tillverkadt af gran-tågor, fångar dem derigenom, att man kastar ena ändan deraf, formerad till en rännsnara, på hornen af vajan. Sedan man fått fast henne, står en och håller, medan den andra mjölkar, hvilket sker blott med ena handen, ty i den andra hålles en skopa, hvari man mjölkar. Mjölken slås sedan vanligen uti en blåsa, som man bär i barmen. Skogs-Lappen slår den uti en kittel, som han hängt upp i något träd, och deri han sedan ystar mjölken. Lasko, som i många år skött min fars rehnar, afsade sig nu detta bestyr, som deremot Nabbo åtog sig. Vid räkningen, som någon tid derefter företogs, befanns antalet vara 105, med stort och smått. Såsom lön för denna skötsel hade den förre betingat sig att vara fri för krono-utskylderna och sockne-tungan, hvil

« FöregåendeFortsätt »