Sidor som bilder
PDF

~ ka utgifter således bestridts af min far. De be

stego sig till vid pass 4 Rd. B:co. Denna skötare-lön var väl ringa; men Lappen hade dock varit dermed belåten. Också kan besväret icke vara så stort, då man likväl har egna rehnar att sköta. Eljest betalas vanligen, i synnerhet åt skogs-Lappen, 12 sk. om året för hvarje sytnings-rehns men då erhålles en ost efter hvarje vaja, som mjölkar. I norra trakten af Arieplog mjölka Lapparne sällan sina rehnar och hafva sjelfva ingen ost, hvarföre ost så mycket mindre kan pretenderas för sytnings-rehnar. Också har sällan någon Svensk sina rehnar i den trakten, emedan det för aflägsenhetens skull är så svårt att få slagt-rehnar derifrån. Eljest hafva de Svenskar, som bo i Lappmarken, särdeles i dessa nordliga socknar, Arieplog, Jockmock, o. s. v., ofta rehnar, som på detta sättet skötas af Lappar, och den, som lyckas dermed, har af sina rehnar en ganska stor fördel, i anseende till slagt-rehnar, som han kan få utan att köpa. Äfven herrskap på nedra landet pläga hafva rehnar på detta sättet, och Arfvidsjaurs socken år uppfylld med sytnings-rehnar af detta slaget. Som jag nu fått säker underrättelse derom, att Lappar till betydligt antal befunno sig på Barturte, så beslöt jag att härifrån begifva mig dit. Jag begaf mig således åstad om Måndagen, den 10 September, och gick efter beskrifning öfver bergen tillbaks till Benjamin. Af honom lånte jag

Lappmarken, 29.

en båt och rodde till ett sund mellan Rappen samt en sjö, vid namn Labbajargna. Der var en fiskare-Lapps kåta, och jag landsteg, för att tillbringa natten i den. Af saker och husgeråd, som här funnos, kunde jag sluta, att Lappen för närvarande vistades här. Också kom han hem efter en liten stund. Det var en gammal gubbe, vid namn Anders Pehrsson, som tillförene hade varit en rik fjell-Lapp, men nu var blifven fattig och lefde af fiske jemnte sin hustru. Nu var sjön så njugg, att han icke födde dem (idtjij pjebma), såsom talesättet heter. De voro stadda i matnöd och hade beslutit fara till Barturte, för att gästa. Jag trakterade dem med ispvälling, och de underläto icke att gifva denna min anrättning ett välförtjent Ioford. Följande dagen begåfvo vi oss till Barturte, Anders Pehrssons hustru följde med mig och rodde med sin båt efter Rappen; gubben deremot rodde efter Labbajargna med en båt, som tillhörde en annan Lapp, och som han var anmodad att ro till vestra ändan af sistnämnda sjö. Vi, som rott efter Rappen, hunno först fram. Från vestra ändan af Rappen har man en korrt skogsled, hvarefter man uppstiger på Barturte. Sedan vi vandrat något stycke efter detta släta och vackra fjell, kommo vi till en träkåta. Der var en gammal gumma sysselsatt med att häckla och bereda hö, som, enligt hvad jag förut beskrifvit, nyttjas uti skor i stället för strumpor. Denna hö-bergning håller Lappen lika vigtig, som Svensken håller sin höbergning. Han skär sitt hö vid denna tiden (i September) med knif, gnuggar, bultar och kammar eller häcklar det, att det blir fint och mjukt, hvarefter det flätas ihop i knippor, som fästas parvis och kallas pilka. Den omtalade gumman gaf oss anvisning, hvarest vi skulle finna de närmaste Lapparne, och vi fortsatte derpå vår vandring samt kommo till ett kåtalag af tre kåtar, efter detta landets sed en stor by. Vi inquarterade oss hos den här förut omtalade Hiskelig, som i denna byen var den största possessionaten och dertill son till den gamla Anders Pehrsson. Den sistnämnda kom äfven hit efter någon stund. Allt var för närvarande tyst och stilla här, och vi blefvo väI undfägnade med hvad huset förmådde. Vården var en förmögen man, men utomordentligt snål, så att han äfven i detta afseende förtjente sitt tillnamn. Gubben Anders Pehrsson blef här qvar någon tid, såsom skäligt kunde vara, hos sin son; men denne lärer väl hafva tyckt en sådan långvarigare gästning vara för sig betungande, hvarföre han, såsom jag sedermera fick höra, hade slagit sin hustru, för det hon, enligt hans tanka, gifvit svärfadren för mycket mat. Jag blef här endast en dag, derunder jag förrättade, som vanligt, förhör och undervisade, så långt tiden medgaf, i Christendomen. Onsdagen, den 12 September, begaf jag mig till en annan Lapp-by, belägen längre i vester och äfven bestående af 3 kåtar. Orsaken dertill, att Lapparne nu här på detta sättet lågo i bya-lag, var den, att de hade släppt sina rehnar i vildan, så att de voro helt lediga och behöfde icke för betets skull, såsom Abraham och Loth, vara åtskiljda. Härtill kom äfven den om

ständigheten, att Arvas-Lapparne äfven befunno sig här, hvilka, efter de voro på främmande botten och långt ifrån sina visten, höllo sig tillsammans, antingen sinsimellan eller ock, med någon Barturte-Lapp. I den byn, dit jag nu kom, voro endast Arvas-Lappar. Här träffade jag Lars Pehrsson och tog hus i samma kåta, der han var, nämligen hos densamma Nils Pålsson, Kaddek kallad, som hemtat Lars Pehrsson från Nabbo. Denna Kaddek var, äfvensom hans båda grannar, en ganska rik Lapp. De sistnämnda voro ännu icke återkomna från Qvickjock, dit de begifvit sig att fira Bönedagen, och der de för brännvinets skull förlängt helgen. Den ena af dem, Sjaggo kallad, hade för några år tillbaks räknat sina rehnar och skall då hafva befunnits ega 700 vajor. Kaddek sades vara honom icke särdeles underlägsen. Detta oaktadt egde mannen ej mer än en enda rehnost, som utgjorde hela afkastningen af hans rehnhjerd under sommaren, naturligtvis utom hvad som för tillfället förtärts till husbehof. Lapparne hafva icke mjölk och ost i förhållande till antalet af sina rehnar. Den, som har 50 å 60 vajor, har vanligen mesta osten. De åter, som hafva flera hundrade, få ofta alls ingen mjölk. Det kommer sig deraf, att de omöjligen hinna med att mjölka dem och vänja dem att stå stilla derunder, hvarföre deras vajor äro likasom alldeles vilda och sträfva endast att göra sig lösa, när de fångas för mjölkningens skull. För öfrigt är det Arvas-Lapparne likasom eget, att de ej mjölka sina rehnar. De äro i allmänhet rika Lappar, och, såsom hjordarnas talrikhet utgör ett hinder för mjölkningen, är också mjölkningens underlåtande tilläfventyrs en orsak till hjordarnas talrikhet, i det kalfvarne, som få dia sina mödrar hela sommaren, må deraf väl och vexa upp, så att de kunna lättare uthärda vintern, då de med mycken möda måste krafsa upp den djupa snön, för att finna sin föda. Thorsdagen, den 13 September, begaf jag mig till ett kåtalag på södra sidan af Barturte. Äfven här voro tre kåtar. Dessa Lappar höllo sina rehnar ännu till någon del tillsamman, och jag träffade först rehnhjorden, som tvänne personer åtföljde. Dessa voro båda medelålders män, men af ett bistert utseende. Den ena var en temligen reslig man, med gulaktigt hår och ovanligt stor näsa samt var son till den redan i denna beskrifning nämnda Björn-näsan och likasom fadren beryktad för stöld. Han hette Anders Thoresson. Den andra hette Anders Enarsson och kallades Skalok, hvilket man kan öfversätta med fäktmästaren eller slagskämpen. Lapparne bruka långa vandringsstafvar af björk och öfva sig på somliga ställen att fäkta med dessa, hvilket genom ett slags harmonia imitativa kallas skalastet. Men stundom skalastet man på allvar, och detta hade denna fäktmästaren en gång gjort med den häftighet, att han slagit ihjäl en man. För denna bedrift hade han blifvit dömd till 40 par spö och lifstids-fängelse. Det förra straffet hade han utstått; men, sedan han varit 10 år på fästning, hade han blifvit benådad och var hemkommen för ett par år sedan. Han hade då kommit till Arieplog, just vid

« FöregåendeFortsätt »