Sidor som bilder
PDF
ePub

biflygandet sina ägg in i näsborrarna på rehnen, ja till och med på menniskan. De inandas med

luften och fästa sig hos den förra ner i gommen, o. s. v., der de frodas öfver vintern och vexa till, såatt de blifva temliga maskar, som ligga i stora klungor och hopar. Men om våren frustar rehnen · ut dem, och de falla ned på marken, kläckas då ut af solen samt blifva, såsom deras fäder, rehnar-` nas plågoandar. Hos menniskan åter åstadkomma de olustighet och illamående samt några dagars snufva, hvarefter all effect af det inandade fröet upphör. Förmodligen får det ej tillfälle, att rota sig här, utan fördrifves genom snufvan. Hela beskrifningen på denna insects åverkan är af Lappar, och jag har ej af någon egen erfarenhet varit i tillfälle att controllera den. Desto säkrare kan jag intyga den andra insectens verkan. Han lägger sina ägg mellan skinnet och kroppen på rehnen, och de larver, som deraf uppkomma, kallas kurbma samt se om våren stora och otäcka ut, der de ligga i stor myckenhet längs hela ryggen samt göra, att huden af rehnen den tiden är alldeles oduglig och liknar ett såll. Det är lycka, att dessa Pitok och Snupok ej äro så talrika, ty, vore de lika talrika som myggen, skulle väl Lappmarken hvarken kunna hysa menniskor eller djur. När en rehnhjord drager fram genom skogen, sällar sig myggen öfver allt, der den passerar, till den och följer sedan envist med. Deraf förstås, att antalet af mygg kring rehnhjorden slutligen blir oräkneligt. Äfven menniskan följer myggen med, och, om man kommer ifrån något

myggfullt ställe på landet samt ror sedan ut efter sjön, följer myggsvärmen med, och man är ej i stånd att blifva den qvitt, så länge vädret är lugnt. Men, om det blåser endast litet, förmår han icke hålla sjön, utan måste följa med vädret till lands. Jag nämnde, att rehnarne här vid Laskos och Nabbos by, om Söndagen, då jag var der, kommo hoptals springande efter elfvens strand, för att simma öfver på ett ställe, der den var smal. De ville fly tillbaks till fjellen för myggen, som här plågade dem, och hvarmed de icke voro vana. Men, när de nu motades tillbaks, den ena skocken efter den andra, och stadnade på en öppen trakt vid stranden, der vädret blåste bort myggen, samlades Här en ansenlig hjord, och Lapparne gingo att mjölka vajorna. Detta går så till, att man med ett smalt rep, tillverkadt af gran-tågor, fångar dem derigenom, att man kastar ena ändan deraf, formerad till en rännsnara, på hornen af vajan. Sedan man fått fast henne, står en och håller, medan den andra mjölkar, hvilket sker blott med ena handen, ty i den andra hålles en skopa, hvari man mjölkar. Mjölken slås sedan vanligen uti en blåsa, som man bär i barmen. Skogs-Lappen slår den uti en kittel, som han hängt upp i något träd, och deri han sedan ystar mjölken. Lasko, som i många år skött min fars rehnar, afsade sig nu detta bestyr, som deremot Nabbo åtog sig. Vid räkningen, som någon tid derefter företogs, befanns antalet vara 105, med stort och smått. Såsom lön för denna skötsel hade den förre betingat sig att vara fri för krono-utskylderna och sockne-tungan, hvil

ka utgifter således bestridts af min far. De bestego sig till vid pass 4 Rd. B:co. Denna skötare-lön var väl ringa; men Lappen hade dock varit dermed belåten. Också kan besväret icke vara så stort, då man likväl har egna rehnar att sköta. Eljest betalas vanligen, i synnerhet åt skogs-Lappen, 12 sk. om året för hvarje sytnings-rehn; men då erhålles en ost efter hvarje vaja, som mjölkar. I norra trakten af Arieplog mjölka Lapparne sällan sina rehnar och hafva sjelfva ingen ost, hvarföre ost så mycket mindre kan pretenderas för sytnings-rehnar. Också har sällan någon Svensk sina rehnar i den trakten, emedan det för aflägsenhetens skull är så svårt att få slagt-rehnar derifrån. Eljest hafva de Svenskar, som ho i Lappmarken, särdeles i dessa nordliga socknar, Arieplog, Jockmock, o. s. v., ofta rehnar, som på detta sättet skötas af Lappar, och den, som lyckas dermed, har af sina rehnar en ganska stor fördel, i anseende till slagt-rehnar, som han kan få utan att köpa. Äfven herrskap på nedra landet pläga hafva rehnar på detta sättet, och Arfvidsjaurs socken år uppfylld med sytnings-rehnar af detta slaget.

Som jag nu fått säker underrättelse derom, att Lappar till betydligt antal befunno sig på Barturte, så beslöt jag att härifrån begifva mig dit. Jag begaf mig således åstad om Måndagen, den 10 September, och gick efter beskrifning öfver bergen tillbaks till Benjamin. Af honom lånte jag Lappmarken,

29.

1

en båt och rodde till ett sund mellan Rappen samt en sjö, vid namn Labbajargna. Der var en fiskare-Lapps kåta, och jag landsteg, för att tillbringa natten i den. Af saker och husgeråd, som här funnos, kunde jag sluta, att Lappen för närvarande vistades här. en liten stund. Det var en gammal gubbe, vid namn Anders Pehrsson, som tillförene hade varit en rik fjell-Lapp, men nu var blifven fattig och lefde af fiske jemnte sin hustru. Nu var sjön så njugg, att han icke födde dem (idtjij pjebma), såsom talesättet heter. De voro stadda i matnöd och hade beslutit fara till Barturte, för att gästa. Jag trakterade dem med ispvälling, och de underläto icke att gifva denna min anrättning ett välförtjent loford. Följande dagen begåfvo vi oss till Barturte, Anders Pehrssons hustru följde med mig och rodde med sin båt efter Rappen; gubben deremot rodde efter Labbajargna med en båt, som tillhörde en annan Lapp, och som han var anmodad att ro till vestra ändan af sistnämnda sjö. Ví, som rott efter Rappen, hunno först fram. Från vestra ändan af Rappen har man en korrt skogsled, hvarSedan vi van

Också kom han hem efter

efter man uppstiger på Barturte. drat något stycke efter detta släta och vackra fjell, kommo vi till en träkåta. Der var en gammal gumma sysselsatt med att häckla och bereda hö, som, enligt hvad jag förut beskrifvit, nyttjas uti skor i stället för strumpor. Denna hö-bergning håller Lappen lika vigtig, som Svensken håller sin höbergning. Han skär sitt hö vid denna tiden (i September) med knif, gnuggar, bultar och kam

mar eller häcklar det, att det blir fint och mjukt, hvarefter det flätas ihop i knippor, som fästas parvis och kallas pilka. Den omtalade gumman gaf oss anvisning, hvarest vi skulle finna de närmaste Lapparne, och vi fortsatte derpå vår vandring samt kommo till ett kåtalag af tre kåtar, efter detta landets sed en stor by. Vi inquarterade oss hos den här förut omtalade Hiskelig, som i denna byen var den största possessionaten och dertill son till den gamla Anders Pehrsson. Den sistnämnda kom äfven hit efter någon stund. Allt var för närvarande tyst och stilla här, och vi blefvo väl undfägnade med hvad huset förmådde. Värden var en förmögen man, men utomordentligt snål, så att han äfven i detta afseende förtjente sitt tillnamn. Gubben Anders Pehrsson blef här qvar någon tid, såsom skäligt kunde vara, hos sin son; men denne lärer väl hafva tyckt en sådan långvarigare gästning vara för sig betungande, hvarföre han, såsom jag sedermera fick höra, hade slagit sin hustru, för det hon, enligt hans tanka, gifvit svärfadren för mycket mat. Jag blef här endast en dag, derunder jag förrättade, som vanligt, förhör och undervisade, så långt tiden medgaf, i Christendomen. Onsdagen, den 12 September, begaf jag mig till en annan Lapp-by, belägen längre i vester och äfven bestående af 3 kåtar. Orsaken dertill, att Lapparne nu här på detta sättet lågo i bya-lag, var den, att de hade släppt sina rehnar i vildan, så att de voro helt lediga och behöfde icke för betets skull, såsom Abraham och Loth, vara åtskiljda. Härtill kom äfven den om

« FöregåendeFortsätt »