ständigheten, att Arvas-Lapparne äfven befunno sig här, hvilka, efter de voro på främmande botten och långt ifrån sina visten, höllo sig tillsammans, antingen sinsimellan eller ock med någon Barturte-Lapp. I den byn, dit jag nu kom, voro endast Arvas-Lappar. Här träffade jag Lars Pehrsson och tog hus i samma kåta, der han var, nämligen hos densamma Nils Pålsson, Kaddek kallad, som hemtat Lars Pehrsson från Nabbo. Denna Kaddek var, äfvensom hans båda grannar, en ganska rik Lapp. De sistnämnda voro ännu icke återkomna från Qvickjock, dit de begifvit sig att fira Bönedagen, och der de för brännvinets skull förlängt helgen. Den ena af dem, Sjaggo kallad, hade för några år tillbaks räknat sina rehnar och skall då hafva befunnits ega 700 vajor. Kaddek sades vara honom icke särdeles underlägsen. Detta oaktadt egde mannen ej mer än en enda rehnost, som utgjorde hela afkastningen af hans rehnhjørd under sommaren, naturligtvis utom hvad som för tillfället förtärts till husbehof. Lapparne hafva icke mjölk och øst i förhållande till antalet af sina rehnar. Den, som har 50 à 60 vajor, har vanligen mesta osten. De åter, som hafva flera hundrade, få ofta alls ingen mjölk. Det kommer sig deraf, att de omöjligen hinna med att mjölka dem och vänja dem att stå stilla derunder, hvarföre deras vajor äro likasom alldeles vilda och sträfva endast att göra sig lösa, när de fångas för mjölkningens skull. För öfrigt är det Arvas-Lapparne likasom eget, att de ej mjölka sina rehnar. De äro i allmänhet rika Lappar, och, såsom hjør

darnas talrikhet utgör ett hinder för mjölkningen, är också mjölkningens underlåtande tilläfventyrs en orsak till hjordarnas talrikhet, i det kalfvarne, som få dia sina mödrar hela sommaren, må deraf väl och vexa upp, så att de kunna lättare uthärda vintern, då de med mycken möda måste krafsa upp den djupa snön, för att finna sin föda.

Thorsdagen, den 13 September, begaf jag mig till ett kåtalag på södra sidan af Barturte. Äfven här voro tre kåtar. Dessa Lappar höllo sina rehnar ännu till någon del tillsamman, och jag träffade först rehnhjorden, som tvänne personer åtföljde. Dessa voro båda medelålders män, men af ett bistert utseende. Den ena var en temligen reslig man, med gulaktigt hår och ovanligt stor näsa samt var son till den redan i denna beskrifning nämnda Björn-näsan och likasom fadren beryktad för stöld. Han hette Anders Thoresson. Den andra hette Anders Enarsson och kallades Skalok, hvilket man kan öfversätta med fäktmästaren eller slagskämpen. Lapparne bruka långa vandringsstafvar af björk och öfva sig på somliga ställen att fäkta med dessa, hvilket genom ett slags harmonia imitativa kallas skalastet. Men stundom skalastet man på allvar, och detta hade denna fäktmästaren en gång gjort med den häftighet, att han slagit ihjäl en man. För denna bedrift hade han blifvit dömd till 40 par spö och lifstids-fängelse. Det förra straffet hade han utstått; men, sedan han varit 10 år på fästning, hade han blifvit benådad och var hemkommen för ett par år sedan. Han hade då kommit till Arjeplog, just vid

Han

en bönedag, och begifvit sig genast till prestgården. Der var en myckenhet Lappar, som vid anblicken af Skaloken stodo likasom förstenade och visste knappast, om det var en verklig menniska eller en vålnad. Men Fjellström, som icke kände mannen, ty det var under Sundelins tid, han hade blifvit bortförd, frågade: Hvarifrån kommer du? "Från de södra länderna," blef svaret, var väl klädd i Svenska kläder; men ansigtet röj de likväl, att han var Lapp, hvarföre Fjellström så mycket mer förundrade sig öfver vandringsmaunen och frågade vidare: Har du varit till sjöss? Härpå svarade han: Nej, jag kommer från Carlstens fästning, och uppvisade sina pass, Ingenting är eljest mer olämpligt, åtminstone här på orten, än sådana slags straff, som innebära ett slags depor tation på viss tid. Ty, utom att sådana arrestanter eller, om man så behagar, correctionshjon, vanligen hemkomma mer förderfvade och förhärdade än de förr voro, göra de sig en heder utaf att hafva varit ute i verlden, vinna ett anseende, såsom de der varit vida i fjerran land, hvilket hos ett okunnigt folk alltid gäller mycket, inbilla sina hemmavarande landsmän allahanda dårskaper eller handleda uti illgerningar och visa, åtminstone med eget exempel, att man genom sådana icke lider något, då just det, som skulle vara för dem ett straff, varit en förmån. Så berättades ock denne Skalok hafva föreställt, "huru det icke vore just något ondt att vara på fästningsarbete, det vore endast som att vara i tjenst hos en något strängare husbonde; han hade burit sig dumt åt, då han

dräpte den ofvannämnda mannen, emedan han med stafven slagit honom till döds: han hade bordt trampa honom på bröstet, då skulle han hafva gått fri, emedan ingen kunnat öfverbevisa honom om dråpet" o. s. v. Det är lätt att inse, hvilken effect sådana lärdomar skola frambringa hos råa och vildsinta menniskor. När ogräs vexer i åker, måste man rycka upp det med roten och skaffa bort det; men fängelse-systemet vid brottslingars bestraffning synes mig, likasom ryckte 'man upp ogräset ur åkern och satte det i en drifbänk, för att åter utplantera det mera frodigt och vextligt. Straff är väl icke hämnd, utan försigtighetsmått, som tages, att brottet ej må förnyas; men med grofva förbrytare är ingenting säkrare, än när de afrättas. Sedan är man alldeles trygg för dem sjelfva, och exemplet är för andra dylika en varnagel. Men, om tidens, rätt ofta i otid, milda ande sätter i fråga, huru vida man eger rättighet att afhända en menniska lifvet, torde dock mindre motsägas samhällets rätt att utskjuta ur sitt sköte en medlem, som rubbar samhällsordningen, såsom menniskan eger att genom medicamenter purgera sig från cruditeter och genom skärning göra sig fri från besvärliga utvexter på sin kropp, samt således skaffa bort ur landet brottslingar, som göra det skada, Har man också icke ett Botanybay, så bör man åtminstone icke sätta in dem i en spetsbofs-schola, för att sedan gifva dem dimission, då de blifvit full-lärda.

Uti det kåtalaget, dit jag nu kom, fick jag, utom annat, döpa ett barn. Sådant är uti en Lapp

kåta besvärligt, emedan man icke kan stå, i anseende till rummets låghet, och eldstaden skiljer presten från faddrarna. Man måste stå på knä och laga, det man är så nära den, som håller barnet, att man ické behöfver masa, när man skall taga det, och äfven se till, att icke någon hund kommer och stjelper ut vattenkärlet, eller till och med ett uppkommande hundkrig stör hela acten. Uti ett större kåtalag, såsom detta, hålla hundarne som oftast ett fasligt oväsende, skälla och bitas sinsimellan, i anseende till deras stora myckenhet samt tilläfventyrs en viss fiendskap mellan dem, när de ej tillhöra en och samma egare. Att stänga ut hundarna är omöjligt, emedan de krypa in sjelfva när som helst, dels genom dörren, dels eljest under tältet. Ehuru det föreföll mig besynnerligt, att på detta sättet förrätta dop, gick det likväl för sig rätt bra. Vid förhöret fann jag en fullvext quinnsperson, som hvarken kände bokstäfverna eller hade det minsta begrepp i religionen. Hon var tillika så förstockad, att hon icke ens kunde säga efter, hvad jag förestafvade. Jag har åtskilliga gånger sedermera examinerat och försökt undervisa samma person, men alltid rönt lika förhållande. Det är obegripligt att se, huru somliga menniskor, som dock hafva sitt förnufts bruk samt äro lifliga att rasa och prata om allt annat, äro dock likasom fullkomligen döda uti denna spheren. Eljest fann jag vid dessa förhör, att de äldre kunde något läsa, åtminstone stafva, och egde någorlunda begrepp i Christendomen; men de unga, som just då tycktes böra kunna si