Sidor som bilder
PDF

en bönedag, och begifvit sig genast till prestgården. Der var en myckenhet Lappar, som vid anblicken af Skaloken stodo lika som förstenade och visste knappast, om det var en verklig menniska eller en vålnad. Men Fjellström, som icke kände mannen, ty det var under Sundelins tid, han hade blifvit bortförd, frågade: Hvarifrån kommer du? ”Från de södra länderna,” blef svaret, Han var väl klädd i Svenska kläder; men ansigtet röjde likväl, att han var Lapp, hvarföre Fjellström så mycket mer förundrade sig öfver vandringsmannen och frågade vidare: Har du varit till sjöss? Härpå svarade han: Nej, jag kommer från Carlstens fästning, och uppvisade sina pass, Ingenting är eljest mer olämpligt, åtminstone här på orten, än sådana slags straff, som innebära ett slags deportation på viss tid. Ty, utom att sådana arrestanter eller, om man så behagar, correctionshjon, vanligen hemkomma mer förderfvade och förhärdade än de förr voro, göra de sig en heder utaf att hafva varit ute i verlden, vinna ett anseende, såsom de der varit vida i fjerran land, hvilket hos ett okunnigt folk alltid gäller mycket, inbilla sina hemmavarande landsmän allahanda dårskaper eller handleda uti illgerningar och visa, åtminstone med eget exempel, att man genom sådana icke lider något, då just det, som skulle vara för dem ett straff, varit en förmån. Så berättades ock denne Skalok hafva föreställt, ”huru det icke vore just något ondt att vara på fästningsarbete, det vore endast som att vara i tjenst hos en något strängare husbonde; han hade burit sig dumt åt, då han dräpte den ofvannämnda mannen, emedan han med stafven slagit honom till döds: han hade bordt trampa honom på bröstet, då skulle han hafva gått fri, emedan ingen kunnat öfverbevisa honom om dråpet” o. s. v. Det är lätt att inse, hvilken effect sådana lärdomar skola frambringa hos råa och vildsinta menniskor. När ogräs vexer i åker, måste man rycka upp det med roten och skaffa bort det; men fängelse-systemet vid brottslingars bestraffning synes mig, likasomryckte "mall upp ogräset ur åkern och satte det i en drifbänk, för att åter utplantera det mera frodigt och vextligt. Straff är väl icke hämnd, utan försigtighetsmått, som tages, att brottet ej må förnyas; men med grofva förbrytare är ingenting säkrare, än när de afrättas. Sedan är man alldeles trygg för dem sjelfva, och exemplet är för andra dylika en varnagel. Men, om tidens, rätt ofta i otid, milda ande sätter i fråga, huru vida man eger rättighet att afhända en menniska lifvet, torde dock mindre motsägas samhällets rätt att utskjuta ur sitt skö

te en medlem, som rubbar samhällsordningen, så

som menniskan eger att genom medicamenter purgera sig från cruditeter och genom skärning göra sig fri från besvärliga utvexter på sin kropp, samt således skaffa bort ur landet brottslingar, som göra det skada. Har man också icke ett Botanybay, så bör man åtminstone icke sätta in dem i en spetsbofs-schola, för att sedan gifva dem dimission, då de blifvit full-lärda. \ Uti det kåtalaget, dit jag nu kom, fick jag, utom annat, döpa ett barn. Sådant är uti en Lappkåta besvärligt, emedan man icke kan stå, i anseende till rummets låghet, och eldstaden skiljer presten från faddrarna. Man måste stå på knä och laga, det man är så nära den, som håller barnet, att man icke behöfver masa, när man skall taga det, och äfven se till, att icke någon hund kommer och stjelper ut vattenkärlet, eller till och med ett uppkommande hundkrig stör hela acten. Uti ett större kåtalag, såsom detta, hålla hundarne som oftast ett fasligt oväsende, skälla och bitas sinsimellan, i anseende till deras stora myckenhet samt tilläfventyrs en viss fiendskap mellan dem, när de ej tillhöra en och samma egare. Att stänga ut hundarna är omöjligt, emedan de krypa in sjelfva när som helst, dels genom dörren, dels eljest under tältet. Ehuru det föreföll mig besynnerligt, att på detta sättet förrätta dop, gick det likväl för sig rätt bra. Vid förhöret fann jag en fullvext qvinnsperson, som hvarken kände bokstäfverna eller hade det minsta begrepp i religionen. Hon var tillika så förstockad, att hon icke ens kunde säga efter, hvad jag förestafvade. Jag har åtskilliga gånger sedermera examinerat och försökt undervisa samma person, men alltid rönt lika förhållande. Det är obegripligt att se, huru somliga menniskor, som dock hafva sitt förnufts bruk samt äro lifliga att rasa och prata om allt annat, äro dock likasom fullkomligen döda uti denna spheren. Eljest fann jag vid dessa förhör, att de äldre kunde något läsa, åtminstone stafva, och egde någorlunda begrepp i Christendomen;

men de unga, som just då tycktes böra kunna si\

ma Christendomsstycken aldra bäst, efter hvad förhållandet vanligen är ibland Svenska allmogen, kunde och kände nästan ingenting. Detta kunde jag ej på annat sätt förklara, än tillskrifva det den nya undervisningsanstaltens olämplighet, ty detta var nu den generation, som af densamma skolat inhemta sin Christendomskunskap.

Fredagen, den 14 September, begaf jag mig från detta kåtalaget tillbaks till det, som jag först hade besökt, och der jag, enligt aftal, skulle träffa några, som ämnade sig till Arieplog, hvaribland Lars Pehrsson var en. Vi drogo åstad på eftermiddagen och kommo sent om qvällen till Benjamin samt följande dagen till Arieplog. Öfver dessa 2:ne veckorna var jag rätt nöjd, ty ändtligen nu hade jag träffat Lapparne och fått försöka det arbetet, som var mig förelagdt. En sådan förhörs-resa anser jag ock vara ganska nyttig; men ännu bättre vore det, om man hade något capell eller bönehus i den trakt, der på detta sättet ett större antal befinner sig och har ledighet, att man kunde sammankalla dem dit, höra och lära dem på en gång samt imponera genom ställets högtidlighet och åtminstone vara ostörd af hundar, rök i kåtan samt Lapparnes kokande och hushållsbestyr. När jag kom hem, fick jag bref ifrån Kronofogden Herr P. Forssell, deri han underrättade mig, att trenne Franska resande voro stadda på vägen till Arieplog, att deras afsigt vore att få se Lapparne och deras lefnadssätt, hvarföre han adresserat dem till mig, såsom den han trodde bäst veta till Lapparnes närvarande vistelser. Jag qvarblef derföre några dagar i Arieplog, för att afvakta deras ankomst, samt underrättade i förväg Lapparne på Barturte, att främmande resande torde komma att besöka dem, på det de ej måtte blifva förskräckta och tilläfventyrs taga till flykten eller något annat oråd, när de fingo se dem. De resande hade begifvit sig från Lycksele till Arvidsjaur och träffade just komma dit en kyrkohelg, nämligen då fjerde Bönedagen firades, så att de fingo se en församling af skogs-Lappar tillsamman. Det var just samma Söndag, till hvilken jag kom hem från fjellen, nämligen den 16 September. Det hölls då äfven i Arieplog en stämning, som är temligen frequenterad och kallas dels Brunnrehn-stämningen, emedan man strax efter den plägar fara för att slagta brunn-rehnar, dels ock Skrift-stämningen, emedan den Svenska delen af församlingen till stor del då plägar gå till skrift. I Arieplog hålles Svensk communion vanligen blott fyra gånger om året, två gånger vid Påsk-tiden, och två gånger vid Michaëli. De Franska resande kommo till Arieplog mot slutet af den veckan, som följde på Skrift-stämningen. De voro Grefve Trevet samt Baronerna Hoguer och Bazangan (jag vet icke, om jag stafvar namnena rätt, ty jag har ej sett dem skrifna). De hade med sig en betjent och från Arvidsjaur en Lappman vid namn Stor-Anders, som redan är nämnd en gång, såsom skjutsbonde för hela Arieplogsresan. Nu, när det gällde att gå, och herrarne hade tung tross, legdes utom Stor-Anders trenne andra bärare, nämligen Lars Pehrsson, Nils Bur

« FöregåendeFortsätt »