na Christendomsstycken aldra bäst, efter hvad förhållandet vanligen är ibland Svenska allmogen, kunde och kände nästan ingenting. Detta kundę jag ej på annat sätt förklara, än tillskrifva det den nya undervisningsanstaltens olämplighet, ty detta var nu den generation, som af densamma skolat inhemta sin Christendomskunskap.

Fredagen, den 14 September, begaf jag mig från detta kåtalaget tillbaks till det, som jag först hade besökt, och der jag, enligt aftal, skulle träffa några, som ämnade sig till Arieplog, hvaribland Lars Pehrsson var en. Vi drogo åstad på eftermiddagen och kommo sent om qvällen till Benjamin samt följande dagen till Arieplog. Öfver dessa 2:ne veckorna var jag rätt nöjd, ty ändtligen nu hade jag träffat Lapparne och fått försöka det arbetet, som var mig förelagdt. En sådan förhörs-resa anser jag ock vara ganska nyttig; men ännu bättre vore det, om man hade något capell eller bönehus i den trakt, der på detta sättet ett större antal befinner sig och har ledighet, att man kunde sammankalla dem dit, höra och lära dem på en gång samt imponera genom ställets högtidlighet och åtminstone vara ostörd af hundar, rök i kåtan samt Lapparnes kokande och hushållsbestyr. När jag kom hem, fick jag bref ifrån Kronofogden Herr P. Forssell, deri han underrättade mig, att trenne Franska resande voro stadda på vägen till Arieplog, att deras afsigt vore att få se Lapparne och deras lefnadssätt, hvarföre han adresserat dem till mig, såsom den han trodde bäst veta till Lapparnes närvarande vistelser. Jag qvar

1

blef derföre några dagar i Aricplog, för att afvakta deras ankomst, samt underrättade i förväg Lapparne på Barturte, att främmande resande torde komma att besöka dem, på det de ej måtte blifva förskräckta och tilläfventyrs taga till flykten eller något annat oråd, när de fingo se dem. De resande hade begifvit sig från Lycksele till Arvidsjaur och träffade just komma dit en kyrkohelg, nämligen då fjerde Bönedagen firades, så att de fingo se en församling af skogs-Lappar tillsamman. Det var just samma Söndag, till hvilken jag kom hem från fjellen, nämligen den 16 September. Det hölls då äfven i Arieplog en stämning, som är temligen frequenterad och kallas dels Brunnrehn-stämningen, emedan man strax efter den plägar fara för att slagta brunn-rehnar, dels ock Skrift-stämningen, emedan den Svenska delen af församlingen till stor del då plägar gå till skrift. I Arieplog hålles Svensk communion vanligen blott fyra gånger om året, två gånger vid Påsk-tiden, och två gånger vid Michaëli. De Franska resande kommo till Arieplog mot slutet af den veckan, som ́ följde på Skrift-stämningen. De voro Grefve Trevet samt Baronerna Hoguer och Bazangan (jag vet icke, om jag stafvar namnena rätt, ty jag har ej sett dem skrifna). De hade med sig en betjent och från Arvidsjaur en Lappman vid namn Stor-Anders, som redan är nämnd en gång, såsom skjutsbonde för hela Arieplogsresan. Nu, när det gällde att gå, och herrarne hade tung tross, legdes utom Stor-Anders trenne andra bärare, nämligen Lars Pehrsson, Nils Bur

man och dennes brorsson Jonas, en ung man och liten till vexten, så att han liknade en gosse om 10 à 12 år, hvarföre betjenten, som hade bestyr om anskaffandet af skjutsbönder, tvekade att antaga honom; men, när det gällde, bar han sin börda fullt ut så godt som de andra. Herrarne måste uppehålla sig i Arieplog några dagar, för att låta göra sig kängskor (Lapp-pjexer), ty stöflor äro otjenliga att gå med i dessa marker. Först den 25 September reste vi från Arieplog åt Rappen, Vi rodde till Ripak-viken och gingo sedan derifrån öfver skogen; herrarne och jag lemnade de öfriga, som med tunga bördor ej förmådde följa. När vi hade hunnit på ändan af berget Ardnabuout, ungefärligen half-vägs från Ripak-viken till Benjamin, satte vi oss att hvila, och herrarne voro hungriga, men utan tross, Jag hade min matsäck med mig, och vi spisade utur den. Bäst som vi voro sysselsatta dermed, kom en tjäder och satte sig uti ett träd, helt nära; men, inan man kom åstad att skjuta, flög han sin kos, till stor harm för her, rarne, som buro bössor med sig. Vi fortsatte vår vandring till en sjö, vid namn Juolgnen, ungefär

mil ifrån Benjamin; men, som herrarne voro trötta, bad jag dem sätta sig här och vänta, så ville jag skynda till nybygget efter båt. Detta skedde, och jag sprang mest hela vägen samt skyndade det fortaste jag kunde; men väntan blef ändå för dem nog lång. Benjamin var sjelf borta efter brunnrehuar, och endast hustrun hemma, hvarföre jag också ensam måste ro och med stor möda förmåd

de draga båten öfver en liten mårka, som måstè passeras, inan man från Rappen kommer in i Juolgnen. När vi kommo fram till nybygget, var Benjamin hemkommen och medförde sju brunnrehnar, som han slagtat i vestra ändan af Rappen och tagit ut rentan af, men för öfrigt hemförde hela i båten. De Franska herrarne voro särdeles begärliga efter märgen uti rehnens ben, hvilken ock i hela Norrland passerar för en läckerhet, och Benjamin, som jag underrättade derom, ko→ kade åt oss en myckenhet märgben. Följande dagen (den 26 September) rodde vi med tre båtar vesterut efter Rappen. I vestra ändan af denna sjö är en kåta, der en fiskare-Lapp, vid namn Sjul Nilsson, Skaff-Sjul kallad, för närvarande uppehöll sig. Det var nu lax-öringens lektid, då man kan fånga honom med nät i strömmar, och Sjul Nilsson var nu sysselsatt med detta fiske. Han var nyss hemkommen från sina nät och hade fått några lax-öringar. Deraf kokade han och gaf oss mat: det var en förträfflig fisk, och vi spisade alla deraf, ehuru Skaff-Sjul icke just hade träffat det bästa sättet att uppväcka appetit hos sina gäster, ty, medan vi höllo på att äta, knäppte han lös sin barm-lapp och dräpte mellan tum-naglarna en myckenhet löss, som han fann på den. främmande herrarne sågo väl, att han knaprade med något, men förstodo icke, hvad det var, hvarföre de frågade mig, hvad han gjorde, och jag upplyste dem utan omsvep. De skakade på hufvudet och förundrade sig; men icke mindre förundrade sig Lappen, då Lars Pehrsson föreställde

De

honom, att han borde hålla inne med sin jagt, medan folk åt: han kunde ej förstå, huru så naturliga ting kunde vara någon till förargelse, men hörsammade dock. En af herrarne gaf honom sedan, om jag minnes rätt, 24 sk. B:co såsom ett slags vedergällning för fisken, och han fann sig dermed högst belåten samt tyckte sig få en rätt betydlig summa. Från denna kåta begåfvo vi oss upp på fjellet (Barturte). Väderleken var dimmig, så att utsigten hindrades. Vi begåfvo oss till en träkåta, som är belägen i skogsbrynet och tillhörig en Lapp, vid namn Amul Henriksson. Der beslöto vi att blifva öfver natten. En Lapp-hustru, som följt oss ifrån Benjamin, sändes imellertid att underrätta Lapparne om de främmandes ankomst, på det de icke skulle blifva förskräckta och tro, att något ondt var å färde. Hon lärer icke hafva rätt uppfattat ändamålet med beskickningen, ty, såsom jag sedan fått veta, hade hon gifvit ut sträng befallning, att alla Lapparne, som voro här på Barturte, skulle samla sig, för att komma herrarne till mötes. I Amul Henrikssons kåta roade vi oss, så godt vi kunde; Lappen var ej då der. Mot aftonen blef det klart och vackert väder, och vi gingo då att se oss omkring. Jag ville föra herrarne till den öfversta kammen af fjellet, hvarifrån man har utsigt både norrut och söderut; de, som tyckte sig trötta af dagens mödor, tyckte, att det började blifva långt; men jag var ihärdig och vann målet. De blefvo också rätt nöjda med sin möda, när de kommo fram. I ett ögonblick höjde sig den nordliga verlden med sina majestätiska