Sidor som bilder
PDF
ePub

1

fjellar och mötte våra ögon. Fransmännen utbrusto: Voila une vue de Suisse! C'est charmant! På denna promenade fingo vi på afstånd se en Lapp, som kom bärande med en stor börda. Han ville undvika oss; men vi lemnade de främmande och sprungo till honom. Han hade blifvit ytterst förskräckt vid anblicken af så många "Dadschar" (ett slags öknamn på Svenskar) och varit i beråd att taga till flykten. Men, då han såg oss springa, tycktes han dels igenkänna landsmän, och dels såg han sig icke god att hinna undan, hvarföre han inväntade oss. Det var just vår värd, den gamla Amul Henriksson. Vi vände om till kåtan och blefvo der öfver natten. Följande dagen, inan vi ännu gjort uppbrott, kom en Lapp, vid namn Amul Andersson, bugade sig ödmjukt för de främmande, som camperade ute på marken vid en stor ris-eld, bad dem komma till det kåtalag, der han var, och sade, att hans ärende var att lotsa oss dit. Det var just det kåtalaget, der jag förra gången hade logerat hos Wuounas (Hiskelig). Vi bröto då upp och följde honom. Under vägen hördes på afstånd menniskoröster, och lotsen berättade, att det var en myckenhet Lappar, som höllo på att skilja sina rehnar från hvarannan. Korrt sedan vi kommit till byn eller kåtalaget, fingo vi på afstånd se en stor myckenhet Lappar antåga. Jag förundrade mig storligen, att de voro så mangrannt samlade: det var mest alla Lappar, som för närvarande befunno sig på Barturte. Endast barn voro qvarlemnade i kåtarna. Det var en långt talrikare samling än den, som bivistade Bö

nedagen i Löfmocks capell. Vi gingo dem ett litet stycke till mötes och helsade: det blef ett stort sorl af: Puorist, Puorist! Äfven de främmande herrarne hade lärt sig detta ordet, hvilket betyder så mycket som: god dag! Alla helsade på alla, somliga med hand, och somliga med näsan

nämligen de Lappar, hvilka voro med oss, helsade med näsan, såsom bruket är, och jag här förut beskrifvit. Det samlade folket kunde ej få rum i kåtarna. På afstånd sågo vi en stor rehnhjord, som gick och betade vid berget. Herrarne, som önskade se den på nära håll, bådo, att Lapparne skulle drifva den hit till kåtarna, och lofvade, att de skulle få en sup brännvin hvardera för besväret. Strax blefvo alla snabbfotade, sprungo till hjorden och drefvo fram den. Jag köpte af Sjaggo en vaja för 6 tredalers-stycken och lät slagta den, på det vi skulle få färskt kött att äta. Herrarne ville köpa någon rehn med stora horn, för att flå och stoppa upp. De utsågo den ena efter den andra, efterfrågade egaren och begärde köpa; men det blef dem förnekadt. Än förebars den orsaken och än den, hvarföre den utvalda rehnen ej kunde säljas. De främmande förundrade sig storligen, att utaf ett så stort antal rehnar (det var väl närmare 1000) de icke kunde få köpa en, och jag, som agerade tolk mellan dem och Lapparne, föreställde de sistnämnda, att de ej borde vara så underligt nyckfulla. Slutligen tog Nils Pålsson Kaddek en ox-rehn med stora horn, som var hans, och tillböd honom för 8 Rd. Riksgälds. Det blef strax antaget, och Stor-Anders

fick det uppdraget att flå honom, dock efter föreskrift, som Baron Hoguer stod bredvid och gaf. Sedan detta köpet var afslutadt, tillsade jag Lapparne att samla sig vid kåtastället, på det vi skulle hålla bön. Detta skedde nu under bar himmel, i anseende till åhörarnes talrikhet. Såsom alltid, vid dylika tillfällen, börjades den med en vers, sedan lästes den vanliga aftonbönen ur handboken samt några andra böner; derefter läste jag både Episteln och Evangelium för den sist förflutna Söndagen samt höll öfver båda ett korrt tal, deri jag dels förklarade, hvad för åhörarne deri kunde vara mörkt samt gjorde de reflexioner och tillämpningar, som jag ansåg tjenliga, nästan som vid en vanlig predikan, men med mera specialitet i'afseende på åhörarne samt deras kända böjelser och förhållan'den. Hela talet var i form af ett samtal med dem, blott med den skilnaden, att jag talade ensam. Acten slutades med en vers (sjungen) och sist välsignelsen. Detta är mitt vanliga sätt att hålla bön med Lapparne. Om aftonen plägar jag läsa den föregående Söndagens texter, men om morgonen den efterföljande. Dessutom plägar jag utom bönestunderna ofta förtälja Bibliska historier, som kunna hafva någon tillämpning på närvarande förhållanden. De främmande herrarne funno vår Gudstjenst högst imponerande och högtidlig. Äfven i Rappen hos Benjamin Burman, der jag på resan hit till Barturte skriftade en gammal Lapp-gubbe, berättade en af herrarne, som hade bedt att få dervid vara närvarande, för de öfriga, att acten hade varit tres imposant et

majestueux. Det var dock endast en hö-lada, som utgjorde vårt tempel! Den gamle hade der sitt läger. Han var nära 90 år och hade stått fadder åt mig, hvilket hos Lapparne icke räknas för så obetydlig förvandtskap. Första gången jag besökte Rappen, om våren, hade han sin bädd inne i stugan. Man sade då för honom, hvilken jag var, nämligen den och den, prest och tillika hans fadderson (Christa-pardne). Det var, som gubben hade tvekat. Jag hade litet resbrännvin med mig och gaf deraf en sup åt hvar och en, som var inne i rummet, äfven åt honom. Då sade han "det är verkligen en prest, han ger mig brännvin!" Huru han raisonnerade, då han från den premissen fick en sådan slutsats, vet jag icke. Mig ville han då gifva en brunn-rehn, hvilket jag dock afböjde. Han hade, medan jag var barn, gifvit mig såsom faddergåfva en vaja, som var snö-hvit. Inom några år hade jag af denna afvel sju rehnar, mest alla hvita; men vargar och andra olyckor gjorde sedan, att denna uppvexande hjord lika hastigt försvann, som den tillkommit. Pehr Tjonk, så var den gamles namn, hade varit en förmögen man och egde ännu en vacker rehnhjord, som sköttes utaf en hans slägting. Sjelf förmådde han nu mer knappast gå; men sina sinnens bruk egde han ännu fullkomligt. Han kunde hvarken läsa i bok, eller någon utanlexa, men deremot med egna ord ådagalägga en fullt försvarlig Christendomskunskap. Den var frukten af hans kyrkobesök i hans ungdom och en vördnadsvärd minnesvård från kyrkohelgernas gyllne ålder, Lappmarken,

30.

då de, som sagdt är, voro, hvad de skulle vara: icke Bacchanalier, utan verkligt religiösa högtider. Vid sexton år hade han bivistat "Herr Jahans" (Johan Læstadii, som var den tredje pastorn i Arieplog af detta namn, min farfars) begrafning, och "hans lära var till en stor del af honom" (Herr Jahanist lä mo läro). Men jag må nu återgå till Bar

turte.

Sedan bönen blifvit fulländad, började hvar och en att bestyra om qvällsvarden. Lapparne fingo nu den utlofvade supen. Af dem, som icke voro hemma här, hade somliga slagtat en rehn-kalf åt sig. Detta är Lapparnes plägsed om sommaren, i synnerhet om hösten. När de äro stadda på resa, eller icke länge få uppehålla sig på ett ställe, slagta de icke gerna någon större rehn, utan en kalf, som de kunna hinna äta upp, medan de äro på stället, eller utan svårighet medföra, om något blir öfver. Härvid välja de dock gerna någon liten och svag, som de icke tro kunna lefva öfver vintern. Följande dagen (den 28 September) begåfvo sig Lapparne en hvar till sina hem. De, som bodde här, skulle också nu upplösa sitt kåta-lag och flytta åt särskilda håll. De skulle samla ihop sina rehnar och hålla dem i skötning. Man dref om morgonen samma rehnhjord, som vi sett föregående dagen, till sjaljo. Sjaljo kallas trakten omkring kåtan, eller eljest hvilken jemn plats som helst, dit man drifver rehnhjorden att hvila. Sjaljo var denna gången bredvid ett stabur, tillhörigt Wuoudnas. slagtade både han och en annan Lapp 2 à 3 brunn-rehnar och förvarade köttet i staburen. Jag

t

Der

« FöregåendeFortsätt »