Sidor som bilder
PDF

man och dennes brorsson Jonas, en ung man och liten till vexten, så att han liknade en gosse om 10 å 12 år, hvarföre betjenten, som hade bestyr om anskaffandet af skjutsbönder, tvekade att antaga honom; men, när det gällde, bar han sin börda fullt ut så godt som de andra. Herrarne måste uppehålla sig i Arieplog några dagar, för att låta göra sig kängskor (Lapp-pjexer), ty stöflor äro otjenliga att gå med i dessa marker. Först den 25 september reste vi från Arieplog åt Rappen. Vi rodde till Ripak-viken och gingo sedan derifrån öfver skogen; herrarne och jag lemnade de öfriga, som med tunga bördor ej förmådde följa. När vi hade hunnit på ändan af berget Ardnabuout, ungefärligen half-vägs från Ripak-viken till Benjamin, "satte vi oss att hvila, och herrarne voro hungriga, men utan tross. Jag hade min matsäck med mig, och vi spisade utur den. Bäst som vi voro sysselsatta dermed, kom en tjäder och satte sig uti ett träd, helt nära; men, inan man kom åstad att skjuta, flög han sin kos, till stor harm för her* rarne, som buro bössor med sig. Vi fortsatte vår vandring till en sjö, vid namn Juolgnen, ungefär # mil ifrån Benjamin; men, som herrarne voro trötta, bad jag dem sätta sig här och vänta, så ville jag skynda till nybygget efter båt. Detta skedde, och jag sprang mest hela vägen samt skyndade det fortaste jag kunde; men väntan blef ändå för dem nog lång. Benjamin var sjelf borta efter brunnrehnar, och endast hustrun hemma, hvarföre jag också ensam måste ro och med stor möda förmåd

de draga båten öfver en liten mårka, som måste passeras, inan man från Rappen kommer in i Juolgnen. När vi kommo fram till nybygget, var Benjamin hemkommen och medförde sju brunnrehnar, som han slagtat i vestra ändan af Rappcn och tagit ut rentan af, men för öfrigt hemförde hela i båten. De Franska herrarne voro särdeles begärliga efter märgen uti rehnens ben, hvilken ock i hela Norrland passerar för en läckerhet, och Benjamin, som jag underrättade derom, kokade åt oss en myckenhet märgben. Följande dagen (den 26 September) rodde vi med tre båtar vesterut efter Rappen. I vestra ändan af denna sjö är en kåta, der en fiskare-Lapp, vid namn Sjul Nilsson, Skaff-Sjul kallad, för närvarande uppehöll sig. Det var nu lax-öringens lektid, då man kan fånga honom med nät i strömmar, och Sjul Nilsson var nu sysselsatt med detta fiske. Han var nyss hemkommen från sina nät och hade fått några lax-öringar. Deraf kokade han och gaf oss mat: det var en förträfflig fisk, och vi spisade alla deraf, ehuru Skaff-Sjul icke just hade träffat det bästa sättet att uppväcka appetit hos sina gäster, ty, medan vi höllo på att äta, knäppte han lös sin barm-lapp och dräpte mellan tum-naglarna en myckenhet löss, som han fann på den. De främmande herrarne sågo väl, att han knaprade med något, men förstodo icke, hvad det var, hvarföre de frågade mig, hvad han gjorde, och jag upplyste dem utan omsvep. De skakade på hufvudet och förundrade sig; men icke mindre förundrade sig Lappen, då Lars Pehrsson föreställde

honom, att han borde hålla inne med sin jagt, medan folk åt: han kunde ej förstå, huru så naturliga ting kunde vara någon till förargelse, men hörsammade dock. En af herrarne gaf honom sedan, om jag minnes rätt, 24 sk. B:co såsom ett slags vedergällning för fisken, och han fann sig dermed högst belåten samt tyckte sig få en rätt betydlig summa. Från denna kåta begåfvo vi oss upp på fjellet (Barturte). Väderleken var dimmig, så att utsigten hindrades. Vi begåfvo oss till en träkåta, som är belägen i skogsbrynet och tillhörig en Lapp, vid namn Amul Henriksson. Der beslöto vi att blifva öfver natten. En Lapp-hustru, som följt oss ifrån Benjamin, sändes imellertid att underrätta Lapparne om de främmandes ankomst, på det de icke skulle blifva förskräckta och tro, att något ondt var å färde. Hon lärer icke hafva rätt uppfattat ändamålet med beskickningen, ty, såsom jag sedan fått veta, hade hon gifvit ut sträng befallning, att alla Lapparne, som voro här på Barturte, skulle samla sig, för att komma herrarne till mötes. I Amul Henrikssons kåta roade vi oss, så godt vi kunde; Lappen var ej då der. Mot aftonen blef det klart och vackert väder, och vi gingo då att se oss omkring. Jag ville föra herrarne till den öfversta kammen af fjellet, hvarifrån man har utsigt både norrut och söderut; de, som tyckte sig trötta af dagens mödor, tyckte, att det började blifva långt; men jag var ihärdig och vann målet. De blefvo också rätt nöjda med sin möda, när de kommo fram. I ett ögonblick höjde sig den nordliga verlden med sina majcstätiska fjellar och mötte våra ögon. Fransmännen utbrusto: Voila une vue de Suisse! C'est charmant? På denna promenade fingo vi på afstånd se en Lapp, som kom bärande med en stor börda. Han ville undvika oss; men vi lemnade de främmande och sprungo till honom. Han hade blifvit ytterst förskräckt vid anblicken af så många ”Dadschar” (ett slags öknamn på Svenskar) och varit i beråd att taga till flykten. Men, då han såg oss springa, tycktes han dels igenkänna landsmän, och dels såg han sig icke god att hinna undan, hvarföre han inväntade oss. Det var just vår värd, den gamla Amul Henriksson. Vi vände om till kåtån och blefvo der öfver natten. Följande dagen, inan vi ännu gjort uppbrott, kom en Lapp, vid namn Amul Andersson, bugade sig ödmjukt för de främmande, som camperade ute på marken vid en stor ris-eld, bad dem komma till det kåtalag, der han var, och sade, att hans ärende var att lotsa oss dit. Det var just det kåtalaget, der jag förra gången hade logerat hos Wuounas (Hiskelig). Vi bröto då upp och följde honom. Under vägen hördes på afstånd menniskoröster, och lotsen berättade, att det var en myckenhet Lappar, som höllo på att skilja sina rehnar från hvarannan. Korrt sedan vi kommit till byn eller kåtalaget, fingo vi på afstånd se en stor myckenhet Lappar antåga. Jag förundrade mig storligen, att de voro så mangrannt samlade: det var mest alla Lappar, som för närvarande befunno sig på Barturte. Endast barn voro qvarlemnade i kåtarna. Det var en långt talrikare samling än den, som bivistade Bömedagen i Löfmocks capell. Vi gingo dem ett litet stycke till mötes och helsade: det blef ett stort sorl af Puorist, Pitorist! Äfven de främmande herrarne hade lärt sig detta ordet, hvilket betyder så mycket som: god dag! Alla helsade på alla, somliga med hand, och somliga med näsan – nämligen de Lappar, hvilka voro med oss, helsade med näsan, såsom bruket är, och jag här förut beskrifvit. Det samlade folket kunde ej få rum i kåtarna. På afstånd sågo vi en stor rehnhjord, som gick och betade vid berget. Herrarne, som önskade se den på nära håll, bådo, att Lapparne skulle drifva den hit till kåtarna, och lofvade, att de skulle få en sup brännvin hvardera för besväret. Strax blefvo alla snabbfotade, sprungo till hjorden och drefvo fram den. Jag köpte af Sjaggo en vaja för 6 tredalers-stycken och lät slagta den, på det vi skulle få färskt kött att äta. Herrarne ville köpa någon rehn med stora horn, för att flå och stoppa upp. De utsågo den ena efter den andra, efterfrågade egaren och begärde köpa; men det blef dem förnekadt. Än förebars den orsaken och än den, hvarföre den utvalda rehnen ej kunde säljas. De främmande förundrade sig storligen, att utaf ett så stort antal rehnar (det var väl närmare 1000) de icke kunde få köpa en, och jag, som agerade tolk mellan dem och Lapparne, föreställde de sistnämnda, att de ej borde vara så underligt nyckfulla. Slutligen tog Nils Pålsson Kaddek en ox-rehn med stora horn, som var hans, och tillböd honom för 8 Rd. Riksgälds. Det blef strax antaget, och Stor-Anders

« FöregåendeFortsätt »