Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

fick det uppdraget att flå honom, dock efter föreskrift, som Baron Hoguer stod bredvid och gaf. Sedan detta köpet var afslutadt, tillsade jag Lapparne att samla sig vid kåtastället, på det vi sku1le hålla bön. Detta skedde nu under bar himmel, i anseende till åhörarnes talrikhet. Såsom alltid, vid dylika tillfällen, börjades den med en vers, sedan lästes den vanliga aftonbönen ur handboken samt några andra böner; derefter läste jag både Episteln och Evangelium för den sist förflutna Söndagen samt höll öfver båda ett korrt tal, deri jag dels förklarade, hvad för åhörarne deri kunde vara mörkt samt gjorde de reflexioner och tillämpningar, som jag ansåg tjenliga, nästan som vid en vanlig predikan, men med mera specialitet i afseende på åhörarne samt deras kända böjelser och förhållanden. Hela talet var i form af ett samtal med dem, blott med den skilnaden, att jag talade ensam. Acten slutades med en vers (sjungen) och sist välsignclsen. Detta är mitt vanliga sätt att hålla bön med Lapparne. Om aftonen plägar jag läsa den föregående Söndagens texter, men om morgonen den efterföljande. Dessutom plågar jag utom bönestunderna ofta förtälja Bibliska historier, som kunna hafva någon tillämpning på närvarande förhållanden. De främmande herrarne funno vår Gudstjenst högst imponerande och hög

tidlig. Äfven i Rappen hos Benjamin Burman,

der jag på resan hit till Barturte skriftade en gammal Lapp-gubbe, berättade en af herrarne, som hade bedt att få dervid vara närvarande, för de öfriga, att acten hade varit tres imposant et majestueux. Det var dock endast en hö-lada, som utgjorde vårt tempel! Den gamle hade der sitt läger. Han var nära 90 år och hade stått fadder åt mig, hvilket hos Lapparne icke räknas för så obetydlig förvandtskap. Första gången jag besökte Rappen, om våren, hade han sin bädd inne i stugan. Man sade då för honom, hvilken jag var, nämligen den och den, prest och tillika hans fadderson (Christa-pardne). Det var, som gubben hade tvekat. Jag hade litet resbrännvin med mig och gaf deraf en sup åt hvar och en, som var inne i rummet, äfven åt honom. Då sade han: ”det är verkligen en prest, han ger mig brännvin!” Huru han raisonnerade, då han från den premissen fick en sådan slutsats, vet jag icke. Mig ville han då gifva en brunn-rehn, hvilket jag dock afböjde. Han hade, medan jag var barn, gifvit mig såsom faddergåfva en vaja, som var snö-hvit. Inom några år hade jag af denna afvel sju rehnar, mest alla hvita; men vargar och andra olyckor gjorde sedan, att denna uppvexande hjord lika hastigt försvann, som den tillkommit. Pehr Tjonk, så var den gamles namn, hade varit en förmögen man och egde ännu en vacker rehnhjord, som sköttes utaf en hans slägting. Sjelf förmådde han nu mer knappast gå; men sina sinmens bruk egde han ännu fullkomligt. Han kunde hvarken läsa i bok, eller någon utanlexa, men deremot med egna ord ådagalägga en fullt försvarlig Christendomskunskap. Den var frukten af hans kyrkobesök i hans ungdom och en vördnadsvärd minnesvård från kyrkohelgernas gyllne ålder,

Lappmarken, - 30.”

[ocr errors]

då de, som sagdt är, voro, hvad de skulle vara: icke Bacchanalier, utan verkligt religiösa högtider. Vid sexton år hade han bivistat”HerrJahans" (Johan Læstadii, som var den tredje pastorn i Arieplog af detta namn, min farfars) begrafning, och ”hans lära var till en stor del af honom” (Herr Jahamist mo läro). Men jag må nu återgå till Barturte. Sedan bönen blifvit fulländad, började hvar och

en att bestyra om qvällsvarden. Lapparne fingo nu den utlofvade supen. Af dem, som icke voro hemma här, hade somliga slagtat en rehn-kalf åt sig. Detta är Lapparnes plägsed om sommaren, i synnerhet om hösten. När de äro stadda på resa, eller icke länge få uppehålla sig på ett ställe, slagta de icke gerna någon större rehn, utan en kalf, som de kunna hinna äta upp, medan de äro på stället, eller utan svårighet medföra, om något blir öfver. Härvid välja de dock gerna någon liten och svag, som de icke tro kunna lefva öfver vintern. Följande dagen (den 28 September) begåfvo sig Lapparne en hvar till sima hem. De, som bodde här, skulle också nu upplösa sitt kåta-lag och flytta åt särskilda håll. De skulle samla ihop sina rehnar och hålla dem i skötning. Man dref om morgonen samma rehnhjord, som vi sett föregående dagen, till sjaljo. Sjaljo kallas trakten omkring kåtan, eller eljest hvilken jemn plats som helst, dit man drifver rehnhjorden att hvila. Sjaljo var denna gången bredvid ett stabur, tillhörigt HVuoudnas. Der slagtade både han och en annan Lapp 2 å 3 brunn-rehnar och förvarade köttet i staburen. Jag insatte der äfven, enligt tillstånd, 2 stycken rehnblodar. Rehnens blod öses uti den uttömda och rengjorda våmmen, och en sådan våm med sin innehållande blod kallas en rehn-blod, och man mäter icke denna vara efter quantiteten, utan räkhar efter antalet, så att man säger: så och så många rehn-blodar, icke så eller så mycket rehnblod. Den rehnen, som de främmande herrarhe slagtade, kunde naturligtvis icke nu i en hast förtäras af dem, hvarföre de testamenterade åt mig det, som blef öfver af köttet, hvilket vår nästan alltsammans. Sammaledes var det äfven med vajan, som jag slagtade: endast märgbenen, inanmätet och några mindre köttstycken förtärdes. Allt det öfriga, så väl af denna som den andra rehnen, hängdes upp i en dertill gjord ställning, som på Lapska kallas suogner. Den bildas af tre björkar, som uppresas emot hvarandra såsom trenne gevär. På qvistarna af dessa hänges köttet, så högt ifrån marken, att hundarne icke må komma åt det. Men man har äfven tvänne andra slags gäster att befara, nämligen korpar och quoksakar. De sistnämnda äro små foglar, ungefärligen af en trasts storlek, men med långt, rödt style, hvarföre de äfven af Svenskar kallas rödstjertar. Dessa äro rätt besvärliga gäster uti köttgällen, och naturligtvis aldra farligast för bloden, ty, så snart de med näbben hackat blott ett hål på våmmen, rinner all bloden ut. Derföre inhyste jag mina rehnblodar hos Hiskelig i hans stabur; men köttet qvarlemnades tills vidare i sitogner, och en lång trasa, som förmodligen var bortskräddad från något kåta-tält, när Lapparne väntade de främmande, hängdes deröfver att

skräma foglarna. Lapparne hade flyttat sina kåtar ifrån den platsen, der de förut haft dem, och som nu blifvit smutsig och gyttjig, till en renare, när de af vårt utsända förebud fingo veta, att vi vore att förvänta. Förmodligen hade någon också då på det radicala viset botat sitt i brädden söndriga tält, att han klippt bort det söndriga och qvarlemnat det hela, hvarigenom jag för mitt rehnkött fick en egid, vid hvars blotta anblick quoksakarne, de harpyiorna, skulle bäfva och fly. Imellertid anmodade jag en Lapp, som hade ett godt och rymligt stabur på södra sidan af berget, att vid tillfälle transportera godset dit, hvilket nu icke kunde ske, emedan här var brist på rehnar att bära bohaget. Väl var den samlade rehnhjorden ansenlig; men den bestod i en blandad massa utaf allas rehnar, några af hvar; större delen sprang dock ännu i vildan kring berget och skogarna. De rehnar, som nyttjas att bära och draga, äro sorgfälligt dertill tamda och inöfvade, och, som dermed är stort besvär, har Lappen blott få sådana rehnar. Derföre funno Lapparne nu med möda så många rehnar, att de kunde flytta. De skiljdes nu, som sagdt är, åt hvar sitt håll. Vi följde med Amul Andersson, som flyttade österut och slog om aftonen upp sitt tjäll i skogsbrynet uti en vacker björklund, nära ett stabur. Den instundande Söndagen var stämning i Arieplog, nämligen Michaëlsmess. Jag hade angeläget att då vara der närvarande; men herrarne ville ännu dröja någon tid på Barturte. Jag tog då afsked ifrån dem och begaf mig hemåt. Af

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »